Livskolet 6

—————————————–

OBS! Detta är ren fiktion.

• Livskolet 1
• Livskolet 2
• Livskolet 3
• Livskolet 4
• Livskolet 5

—————————————–

Nåt fasansfullt hade hänt. Jag hade nu tillbringat nåt år här i utanf-ö-rskapet. Och det fasansfulla jag upptäckte var att jag hade ordnat ön. Och dessutom färdigt.

Det började nån gång i somras vid stranden då jag började flytta upp stenar, där jag drog upp båten, en liten bit upp på land. Stora stenar högst upp och de mindre närmare vattnet. Efter en vecka nästan utan mat och sömn hade jag rundat ön och gjort en fin vall runtom. Därefter hade jag plockat upp stenarna och istället börjat göra stigar från stranden till mitten av ön kantade med stenarna och snäckskal. Den första stigen blev spikrak, den andra meandrande och den tredje gick i sick-sack. Tyvärr blev det så fint att jag inte kunde komma på nåt bättre att göra med stenarna.

Sen tog jag en sax jag hade hittat och friserade allt gräs på ön. Det tog också nån vecka innan jag var nöjd.

I småbåtshamnarna snodde jag i glädjemani alla färgslattar jag kunde hitta och rodde hem i tidigaste gryningen. Så tog jag upp dem allihop till en stenhäll vars gråtråkighet hade mobbat mig hela året. Jag öppnade alla burkar och sökte hitta ett ställe på hällen att börja måla på. Men sådär på nära håll var berget fulländat fin i all sin gråhet. Dessutom växte det fina små lavar och där drattade runt allehanda små gulliga och fula kryp som inte ville glädjas åt att fastna i färg, oavsett vilken av nyanserna jag bar fram.

Så, till huset med med all färg. Det var en eon sen någon bättrat på den faluröda nyansen på fyrvaktarbostaden. Men nån falu rödfärg hade ingen tänkt måla sin båt med, och därmed hade jag inte snott någon sådan. Jag planerade istället upp olika landskap (granskog!) att måla på ytterväggarna, men falurödfärg som upplevt och överlevt femtio års snålblåsande är oändligt vacker. Jag fann mig själv ha gått runt hela stugan beundrandes alla delikata nyanser av falurött, utan att hitta nån bättre färg att bättra på med.

Det blev att bära ner all färg till fyren. Alla stigstenarna var fulländade unika små finslipade skapelser uppståndade för många miljoner år sen. Kunde inte komma på en värre hädelse än att börja kladda giftfärg på nån enda av dem. Fyrens utsida var mäktigt fiskmåsvit och otänkbar att störa. Då hade fyren blivit frustande arg och aldrig släppt in mig i sin vind- och brusbefriande famn igen. Insidan av fyren var också vit, och den kände jag att fyren kunde tillåta mig måla på om jag nu måste måla nånstans. Men väl där så inne blev insidan av huvudet lika vit som insidan av fyren. Ingen enda idé om vad jag skulle måla kom till mig. Så till slut målade jag trappstegen i fyrtornet uppifrån och ner i olika färger helt enkelt. Väl färdig insåg jag att jag inte kunde se särskilt många av de fint färgade trappstegen nerifrån. Det var då den stora tröttheten kom över mig. Jag var färdig. Med ön. Och kanske med allt.

Det fanns inget behov av mig här och plötsligt kände jag att jag behövde känna mig behövd, om jag skulle vilja finnas mer. Fyren var glad över sällskapet, men egentligen kunde det kvitta. Det kom alltid nån yrpanna och gjorde den sällskap då och då. Och gjorde det inte det, hade den alltid havet och hela härligheten att glo på med sina linser under dagtid, och lysa upp på nattetid. Jag kunde inte nöja mig med att vara sällskapstroll åt en fyr. Vacuumet i mitt inre kändes fyllt med luft och det kändes som att det var dags att kasta loss för äventyr. Kanske jag skulle ändå sno nån av de gamla båtarna i hamnen som uppenbarligen inte hade använts på flera år?

Livskolet 5

—————————————–

OBS! Detta är ren fiktion.

• Livskolet 1
• Livskolet 2
• Livskolet 3
• Livskolet 4

—————————————–

En nackdel med att bo själv på en människoöde ö är att man inte har någon att bråka med. I mörkret kan ingen se dig sura. Det blev aningen långtråkigt. Det finns nog de som kan bråka med sig själva, men jag är en sån som mest håller med mig själv. En av orsakerna till att jag körde så långt på fel spår i mitt tidigare liv kanske? Jag hade dessutom eldad upp mitt ordförråd eftersom jag inte hade någon att prata med och som bäst höll på att elda upp mitt tankeförråd i mina vindlande försök att förstå universum, tid och varför universum gjort mig uppmärksam på att universum fanns.

Det enklaste sättet att fylla på ordförrådet igen vore att lyssna på radio. Där pratas det i det oändliga om allt från det meningslösa till det meningsfulla. Jag letade upp en fin gammal rörradio i fyrvaktarbostaden med två stora rattar och en rad med klonkiga knappar som lockade till att varv efter varv trycka ner dem en efter en med viss bestämdhet. Ström fanns ju för att lysa fyren med och såklart även för att gjuta liv i en gammal radio. I början kunde jag inte förmå mig att lyssna på språk jag förstod så jag rattade bara in kanaler där jag inte fattade ett skvatt och tyckte det kändes komfortabelt bra att lyssna på. Så jag visste att världen omkring mig hade fortsatt att finnas och att den verkade klara sig rätt bra utan mig. Jag klarade mig  avgjort bättre utan utanförvärlden.

Men precis som för universum så blir tid och händelseordning irrelevant om man lever utan någon som vet om att man finns och kan minnas. Igår kunde lika gärna ha varit i förrgår och tvärtom. Det är befriande på många sätt att vara som en fiskmås, men fiskmåsar verkar sakna förmågan att ha tråkigt. De minns nog varken kuliga incidenter eller tråkiga. Medan jag minns väldigt många tråkiga stunder som staplat upp sig till en ranglig hög. Det fanns stunder då jag skulle vilja berätta för någon om det vackra och det fula, och höra någon berätta om det viktiga (och få humma igenkännade med en liten nick).

Det jag uppskattade mest var att jag befann mig i verkligheten. Det var nytt, kallt, hårt och spännande. En plats jag aldrig besökt förut. Det var drömlöst, planlöst och omaskerat. Inget var det det inte var. Det fanns ingen poäng i att konspirera mot vare sig måsar eller blåsten. De for dit de ville och kunde inte bry sig mindre.

Sen, att se månen och solens vandringar. Jag somnade när det blev mörkt och vaknade när det blev ljust. Om det var klart, så tittade jag ofta med hakan i händerna på när de steg upp eller försvann. Jag försökte föreställa mig hur bronsåldersmänniskorna måste ha sett på samma fenomen. Försökte känna den magin de måste ha känt. En rosafärgad kväll trodde jag mig se ett märkligt vitt svampmoln vid horisonten. Men några minuter senare visade det sig vara månen som masade  upp över en dimbeslöjad horisont. En lång stund följde jag den rosa månens resa upp på himlen.

Men den metalliskt beska ensamheten bestod.

Livskolet 4

—————————————–

OBS! Detta är ren fiktion.

• Livskolet 1
• Livskolet 2
• Livskolet 3

—————————————–

Här satt jag och kände mig ganska rutten. Det var en fin förvintermorgon med rimfrost i gräset och en klar och skarp soluppgång. Ruttenhetskänslan kom inte så mycket från det att jag hade pallat vinteräpplen och stulit lite mat, utan för att jag hade fått in några tankar i huvudet som jag hade svårt att jaga iväg. Jag var osäker på om tankarna fick mig att bli nedstämd, upprörd eller upprymd. Men de bodde kvar. Som husockupanter som vägrade flytta ut. På ett obstinat sätt satt de dessutom hopkedjade i varandra.

Här satt jag alltså, ensam på en ö. Där livet hade hostat upp mig. Livet brydde sig inte om mig längre och jag brydde mig inte om det. Döden sprang runt på andra ställen och jagade de levande.

JAG. Frukten av flera hundra miljoner år av Darwinistisk kamp, där varje födsel av varje individ sen dess att första encelliga livsorganismen skapades varit ett lotteri. Ett lotteri där var och en av mina förfäder vunnit sin kamp att föra sin avkomma vidare. Precis som jag så levde de inte, utan de överlevde. En kamp inte bara på liv och död utan också i största konkurrens med samma art och inom samma familj. Varje förfädersorganism hade klarat sin uppväxt utan att bli uppäten, nedtrampad, nedfrusen eller uppeldad. Fan vet vilka konstiga djur som fanns där några hundra miljoner år upp i stamtavlan. De flesta av varje släkting i varje led hade dött men just mina förfäder hade alla överlevt födseln, vuxit upp och dessutom lyckats föröka sig.

Och här satt jag. Avkomman. Kronan på verket. Sprungen ur miljoner generationers utveckling. Och kände mig ganska rutten. Rutten av otacksamhet för hur jag förvaltade den oändliga räcka av kamp som mynnat ut i min skruttiga skapelse. Jag kunde känna ogillande blickar från var och en av mina förfäder (sen de skaffade ögon iallafall). Bara de senaste århundraden hade mina anfäder duckat, fifflat och dribblat sig förbi polio, engelska sjukan, spanska sjukan, hungersnöd, världskrig, pest och digerdöd. Och här satt jag och pissade i kors på mitt liv.

Nåja, det var inte min mening att det skulle bli såhär och jag hade ändå förökat mig. Det livet och alla förfäder förväntade sig av mig. Men jag var inte delaktig i avkomman och liade marken för dem. Jag visste ju inte ens längre om de levde. Där jag satt visste jag ingenting om mitt före detta liv, mitt före detta land, mitt före detta jordklot eller mitt före detta universum.

På tal om universum och död så hängde nästa tankesnår fast just där. Jag tyckte universums oändliga storlek och ålder klådde vilken fiktiv gud som helst på fingrarna. Hur människorna än hade tävlat i superlativa fjantigheter så är universum så oändligt mycket större och konstigare än någon gud. Men det var inte det jag hängde upp mig på. Det var det här med död och tid i universum. Vem bestämmer att universum faktiskt är stort, har funnits länge och kommer finnas oändligt mycket längre? Jo människan. Utan observatörer, vad var universum? Om inte någon kunde säga ”men oj, universum är oändligt stort och gammalt!”, så var det inte det. Och när jag dör, då upphör universum att existera för mig. Det var en av orsakerna att jag inte tagit livet av mig, att detta skulle hända. Tiden efter min död skulle upphöra att existera för mig. Ett år eller en miljard år kunde kvitta. Fanns universum överhuvudtaget utan observatörer? Såklart gjorde det det, jag är ju inte dum, men om ingen finns att bedöma om en miljard år är lång tid, så vad fanns för mening med att den tiden passerade? Hur fort passerade den miljardern år egentligen om ingen såg på? Tiden från universums födelse fram till min födelse var för mig oändligt kort. Den tiden fanns ju inte, fastän vetenskapen påstod att universum var väldigt många miljarder år gammalt. En störig tanke, som hängde ihop med nästa.

Jag hade insett att medvetenheten hos människan var evolutionens sämsta påhitt. Ett varelse som är medveten om sig själv kan aldrig bli lycklig. För hur motiverar man kampen och lidandet som livet innebar? Evolutionens lösning var förstås sex och förbud. Utan sexlivet och förbuden skulle människan snart se sig själva och inte stå ut med det. Det var alltså ganska smart egentligen av de kristna att förbjuda sex. Två flugor i samma smäll. Gud var också ett bra uppfinning att ställa i vägen för att skaffa sig för mycket upplysning. Istället för att tänka själva och därmed riskera få syn på sig själva så behövdes gud. För om vi skulle få syn på vår intighet i både tid och rum jämfört med universum så skulle vi kanske inte kunna motivera oss till att finnas.

MEN. Universum, jorden och min lilla ö var så otroligt vackra! Djuren, blommorna och mina barn också. Utan medvetna varelser så var det ju helt bortkastat. Och här fanns kanske människans uppgift som ingen annan, såvitt jag visste, kunde utföra. Att beundra för beundrandets skull. Att tala om för universum och naturen hur vacker den var. Nästan värd avgudadyrkan? Fast jag avskydde tungotal och lovprisanden av låtsasgudar mer än vinterkräksjukan, så kunde jag kanske dyrka universum så som det såg ut från min lilla ö?

Det jävliga var ju att människan inte bara var observatörer utan exploatörer. Jorden och universum var något som kunde, och därför skulle, exploateras i människans tjänst. Det kunde malas ner, hägnas in och ätas upp. Förvandlas till avfall. Varför vi gjorde detta med en sån besatthet visste jag inte, men svaret var nog helt enkelt att vi hade lite långtråkigt. Vi ville ha mer, äta mer och gör mer. På bekostnad av allt annat och i längden på bekostnad av oss själva. Men den nyfikna forskningen som bedrevs för att finna fler vackra konstruktioner i atomer och galaxer. Den borde kanske få fortsätta för att universum förtjänade att ha oss som observatörer?

Mycket märkliga och hala tankar.

Livskolet 3

[OBS! Detta är ren fiktion!!! Inget är självbiografiskt! En fortsättning på Livskolet och Livskolet 2 i kategorin Fiktion. Nej jag kommer aldrig bli författare men igen kände jag en liten lust att fortsätta nysta bara för att det är kul.]

Till min förvåning fann jag mig aningen besviken vid första anblicken på fyren. Den var väldigt låg och bred och liksom satt ner på ett kurande sätt. Det var inte den runda, ståtliga, långa spejaren med blicken mot horisonten som jag hade förväntat mig, utan fyrkantig och ungefär lika hög som bred, med ett kort runt fyrtorn nedstucket som ett ljus i en bakelse. Inte den obevekliga krigaren av vågor som jag trott, utan snarare lik en blundande krabba som krampaktigt höll sig fast i berget för att inte sköljas bort när vågorna svepte mot den. Frös den till och med?

Jag insåg aningen förvånat att vi var perfekta för varandra. Den skulle aldrig få mig att känna mig otillräcklig eller liten.Jag fann en själsfrände och inte en räddare. Vi skulle få rädda varandra. Den kunde ge mig en yttre form för min själ medan jag kunde ge den värme och liv. Jag var hemma så fort jag stigit in. Vinden slutade storma i min själ och jag kunde känna ett lugn jag aldrig känt förut i mitt liv. Jag gick ut igen och kände kulingen virvla mitt håriga huvud och min håriga själ, och sen in igen för att känna lugnet som infann sig när jag stängde dörren. Det var så svårt att tro på att jag var tvungen att upprepa proceduren flera gånger.

Jag steg in i ett ganska stort sparsamt möblerat rum med några enstaka små fönster upphängda här och där. Det kändes direkt att fyren tyckte mycket om de få egendomarna den ägde, och att jag skulle få bruka dem med varsamhet. Kaminen som stått väntande och längtande vid ena väggen så länge den kunde minnas suckade när jag fyllde den med ved och grät en tår när jag tände fyr. Den hade glömt vart röken skulle ut och fyrvaktarrumet fylldes snabbt med rök, men efter en stund så fann den sig och puffade ut röken på rätt håll. Jag kunde känna en rysning genom fyrtornet när värmen från kaminen nådde väggarna.

Det fanns en fyrvaktarbostad en bit från fyrtornet men jag hade inte kommit så här långt ifrån fastlandslivet för att bo i hus. Utanför huset stod en flaggstång med en vimpel så urblekt och fransig att det inte längre gick att se till vilket land den tillhörde. Flaggor används för att markera markens, tings och människors tillhörighet. Så jag fällde flaggstången och gjorde ved av den. Ön kände sig fri som om jag kapat en tross till en båt. Fyrvaktarhuset skulle räcka till kaminföda ett långt tag framöver, när det var ont om drivved.

När det blev mörkt lade jag ut madrassen framför kaminen och somnade nöjd medan fyren dåsade lycklig av värmen och sällskapet.

Livskolet 2

[OBS! Detta är ren fiktion!!! Inget är självbiografiskt! En fortsättning på Livskolet. Nej jag kommer aldrig bli författare men plötsligt kände jag en liten lust att fortsätta nysta bara för att det är kul.]

När himlen är nattsvart och det bara syns en enda liten ljuspunkt på horisonten så har man inget val. Hela mitt jag fokuserade på fyrljuset och jag kunde förnimma en helt ny känsla. Tanken på en isolerad ö med en fyr och kanske en övergiven fyrvaktarbostad började fylla mitt inre som längtan efter ett badkar med varmt vatten efter lång dag utomhus. Där ingen annan ville bosätta sig, där kunde jag förnimma en mening. Jag hade funnit en tråd till ett nystan som jag måste dra i.

I mitt tidigare liv var jag mittpunkten i sociala sammanhang. The entertainer, skämtaren och den leende oengagerade lyssnaren. Jag var en pappfigur bland pappfigurer. Det enda jag visste säkert var att jag aldrig skulle kunna återta den formen. Jag var visserligen ett äckligt troll nu, men på nåt sätt levde jag iallafall. Jag kände smärta, hunger och ångest. En pappfigur känner ingenting mer än förakt för de andra pappfigurerna. Men fyren hade sått ett frö i mig.

Jag förvånades över denna lilla gnista i mig och försökte undersöka den med min analytiska hjärna men den lilla ljuspunkten bländade mig och jag kunde inte se vad den egentligen bestod av. Ren logiskt visste jag att där inte kunde finnas något som kunde göra mig glad och glad var inget mål jag vare sig kunde eller ville sätta upp. Jag hade ju haft en glad mun målad på mitt pappersansikte i hela mitt liv. Tanken på den gjorde mig bara arg. Den var en mästerligt gjord trompe l’œil med syfte att förtrycka andra med min egen förträfflighet. Leendet kom inte inifrån och grimasen kostade i längden all min energi. Nu hängde mitt minspel för det mesta i vinden och fladdrade.

I min i övrigt fiskkalla kropp så kunde jag lätt känna värmen från fyrens ljus. Det fanns ett litet litet frö som känt värmen och ljuset och börjat gro i mig. Den som någon gång har sått ett frö eller en kärna i en kruka som barn vet hur det känns när man ser det första lilla skottet sticka upp ur jorden. I den stunden känns skottet orationellt viktigt. Man har skapat liv! Och skottets överlevnad hänger enbart på en själv! Man drömmer om att den ska växa till en buske, träd eller palm med fina blommor och frukter. I de flesta fall dör skottet ganska snart för man glömmer att vattna, men om man har lyckats föda upp det så att det åtminstone blir en liten buske så känner man en närhet som en förälder till det. Helt orationellt förstås, för busken känner ju knappast likadant. Men att slänga en sån växt efter att man har vårdat det under en lång tid kan kännas nästan lika sorgligt som att säga farväl till ett avlidet husdjur.

Nu är det inte ok att sörja en buske eller ett vissnat skott. Det hade jag lärt mig tidigt som barn. Att överhuvudtaget sörja är att visa sig svag och löjlig. Att gråta än värre förstås. Känslor ska hållas tuktade som en japansk bonsai. Att det  inuti spretar och spänner får inte nå ut till ytan i ansiktet. Först övar man upp det till att vara uttryckslöst, och sen med träning och övning så kan man till och med få det att le. Man måste kunna slänga sitt döda skott med ett leende och en axelryckning. Men några nya kärnor planterar man förstås inte. Får man inte sörja deras död kan man inte heller glädjas över att de lever. Den döda mimiken stelnar sen som is och skapar ett hårt kallt skal som växer utifrån och in. Jag var bottenfrusen när jag flydde från fastlandslivet.

Värmen från fyren tinade upp tundran i mig och jag började gråta stilla som en fjällbäck om våren på stenen där jag satt och betraktade det återkommande ljuset. Det kändes verkligen fantastiskt skönt att känna den kalla vätan på mina kinder. Det var det första tecknet på att jag hade liv i mig sen jag var barn. Att jag ville leva för något. Att jag ville till något och inte från något.

Att stjäla en båt vore att stjäla någon annans dröm. För mig representerar en båt pappfigurernas önskan om flykt från fastlandet och det fasta livet. I båten vilar drömmen om att ta sig till vilken kontinent som helst i världen. Eller helt enkelt bara bort. Ibland fantiserade jag om hur det vore att vara en flaskpost som drev i väg till en helt annan värld. Någon på en exotisk ö i Stilla Havet skulle öppna flaskan och rulla ut mig i en helt ny värld. Gärna på Påskön. Men hur gärna jag än skulle vilja vara en flaskpost så lockade sjölivet mig inte särskilt. I verkligheten så skulle det mest vara kallt, vågigt, blåsigt, ensamt och 360° med horisont utan land. Vatten är finast från land. Och dessutom, om jag klev i land på den där ön jag fantiserade om så föreställde jag mig fördomsfullt att någon antagligen skulle råna mig på min båt och lämna mig drömlösare än innan. Jag ville inte träffa folk för folk tar saker och drömmar ifrån en människa som de inte förstår sig på. En fyr och en ö är en död plats där jag kunde starta livet på nytt på mitt eget sätt utan att någon granskade, bedömde och utdömde mitt sätt att vara.

Men den lilla jolle jag adopterat och som legat uppspolad och osaknad fyllde jag med det lilla jag kunde få med mig. Den låg tungt i vattnet och jag fick vänta till en dag med stiltje innan jag vågade mig ut. Trots min nästan totala avsaknad på livsaptit så är en av mina stora fasor att drunkna. Hur ofta hade jag inte omedvetet hållit andan och fantiserat om hur det måste kännas i det ögonblicket när man inte orkar hålla andan längre och man måste dra in vatten i lungorna? Man vet ju hur hostan nästan kväver en när man svalt lite vatten i vrångstrupen.

Jag visste inte hur långt det kunde vara till ön, så jag började ro i gryningen medan de ljusstarkaste stjärnorna fortfarande lyste. Bara porlandet från årtagen bröt den närmast totala tystnaden denna morgon. Jag log inifrån.

[Bah! Trodde han skulle komma längre idag…]

Livskolet

En liten början på nåt helt fiktivt, som trillade ner på tangentbordet en natt härom månaden. Tror inte det blir någon fortsättning men man vet ju aldrig.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Hela mitt liv hade jag levt på fastlandet. Ett tryggt fast liv där onsdag alltid kom efter tisdag. Ett normalt liv där man alltid åt frukost på morgonen och aldrig på kvällen. Allt var planerat. Listat. Numrerat och rangordnat. Semestrarna var planerade tre år framåt. Alla sevärdheter på varje semestermål var rangordade, och ner på minutnivå detaljerade. Likadant med tomten, barnen och huset. Inrutat, ordnat och planerat. Trädgårdens hela utveckling inritad för en tioårsplan, barnens utbildning planlagd till universitetsexamen och en underhållsplan för huset skriven för närmsta tjugo åren.

Nog märkte jag vad som hände över tiden fast när man tittar på timvisaren så ser man ingen rörelse. Då och då kollade jag av läget på livsglädjebarometern, och märkte att den ryckvis sjönk när man knackade på den. Egendomligt. För meritlistan blev ju längre och visade på framgång. Jag åstadkom saker. Lyckades med både jobbet och familjen. Och hur som helst, hur svänger man nåt som går på räls? Det finns bara en väg och det är rakt fram. Jag var ett lok! Jag drog allt vad jag orkade. Jag var stinsen med visselpipan som såg till att alla alltid var med och att tåget avgick på förutsatt tid. Jag var tågvärden som såg till att alla trivdes, inte var hungriga och var precis lagom glada. På jobbet, i hemmet, med barnen, på semestern. Jag drog alltid allt vad jag kunde. Alltid. Ända tills.

Ända tills jag upptäckte att kolet var slut. En dag fanns bara en skyffel kol kvar. Oundvikligt att ångan tog slut. Man ångar ändå på för fullt för det finns inget mellanläge. Men till slut var det bara en liten, liten ångpuff kvar och sen ett långt dystert ”pfff” utan att hjulen längre snurrade. Meritlistan var full, men kolvagnen var tom. Jag var tom.

Vad är livskol gjort av? Var skaffar man ny? Jag hade ingen aning om varken. Ärlig talat visste jag inte ens hur den såg ut. Jag hade aldrig kollat så noga, och nu var den ju slut och de små svarta smulorna som fanns kvar skvallrade inte om vad de egentligen var gjorda av.

Jag lämnade vagnar och allt en försommardag och bosatte mig ensam i en enslig övergiven sjöbod vid kusten. ”Jag kommer tillbaka en dag när jag hittat mig själv igen. Kanske. Vänta inte på mig! Förlåt?” var allt jag kunde klämma fram i brevet jag lämande fast jag stirrat på det i en hel dag och tuggat blyerstpennan svampig. Jag ville ju säga nåt bra, men kolet var slut. Jag önskade att jag åtminstone skulle känna mig ledsen. Jag försökte vrida ur mig en tår för min egen syns skull, men mitt inre var bara tomt och lätt som ett snäckskal som torkat i solen. Även för att sörja behövde man tydligen livskol. De sista smulorna gick åt till det naivt formulerade brevet.

En enkel skumgummimadrass, ett litet runt bord och en fotogenlampa var all möblering jag ville ta med mig till sjöboden. Där fanns en liten enkel gjutjärnskamin att elda i. Jag hade kollat upp boden några dagar innan jag stack, och lämnat ett par lådor med potatis och en stort fat fotogen. Ett kastspö, extralinor och massor med fiskedrag hade jag också ställt dit. Jag var en tioåring på rymmen, bara med den skillnaden att en tioåring har hela kolvagnen full av energimättad kol och jag hade ingen. En tioåring har hela himlen glimmande av stjärnor och en stor rund måne och alla riktningar innebar äventyr, medan min himmel var svart. Så fullständigt matt svart åt alla håll. Hur jag kisade och böjde huvudet bakåt så fanns ingenting kvar av mina drömmar. Inte en ljus punkt på hela hemisfären. Jag hade ju gjort allt jag ville göra. Hade jag inte? Det fanns inget jag längre ville göra. Inget håll drog mer än något annat. Inte ens att dö.

Kustlinjen var tom sånär som på en blinkande fyr längst ute vid horisonten. Jag levde på fisk från havet som jag stekte enkelt i stekjärn på kaminen. Jag lånade en liten jolle och rodde ut samtidigt som solen reste sig över världens kant där jag stannade tills jag fått någon liten fisk. Man vet inte varför man fortsätter leva fastän livsgnistan är borta, men man letar upp en pinne i taget och eldar den i kaminen. Det finns tydligen reservkrafter som ser till att man håller igång tillräckligt för att man inte ska frysa och svälta ihjäl. Jag blev ett skäggigt ovårdat troll.

När jag inte längre mindes hur länge jag varit där i ickelivet vid kanten av fastlandet, eller om onsdag kom före tisdag så märkte jag att det fanns ett svagt, svagt sug i mig. Jag kunde sitta i timmar och titta på fyren som blinkade med långa pauser. På natten kändes det som att man blev petad i ögat av ljusstrålen. En natt kände jag att den ville mig något.

Det fanns en stjärna, om än inte på himlen så precis på kanten till den. Jag måste ta mig dit.