Jag tittade i vårt kassavalv (jo ett riktigt) där vi iofs inte har några pengar, men en del fotoalbum. Och så hittade jag mitt ”Första Album”. Det täcker inte allt som hände under mina 7 första år, men något iallafall.
Jag föddes på Mölndals BB 4 juni 1969, och fick flytta in på Grevegårdsvägen i Tynnered (Göteborg) några dagar senare. Ända fram till efter jag gjort lumpen hette jag Hagnéus i efternamn, men sen bytte jag morfars efternamn Lundholm. Namnet Hagnéus är påhittad av mamma och pappa, fast jag vet inte exakt när de kom på det och var det kom ifrån. [Klicka på bilderna om ni vill se detaljer.]
Jag har väldigt få sporadiska minnesbilder från tiden i lägenheten på Grevegårdsvägen och jag är lite osäker på hur gammal jag var när vi flyttade därifrån. Men jag vet att jag fyllde 5 år i radhuset på Ängsullsvägen 14 i Vallda.
Några 
minnesbilder från Grevegårdsvägen:
– Jag sprang förbi mitt och syrrans rum som var mörkt. Jag var rädd och men hann se gunghästen. Jag tror det fanns en toalett till vänster innan mitt och syrrans rum.
– Pappa pratar i telefon medan han sitter i den gröna plyschfåtöljen (var är den nu) med armstöd, som stod nära en bokhylla. Han pratade ofta jättelänge i telefon tror jag.
– Pappa visar mig en leksaksbil i plåt som man kan vrida upp så den kör runt, runt och har växellåda.
– En fluga flyger in i örat eller näsan när jag sover middag och jag blir väldigt rädd. En barnvakt (Chris?) tröstar mig.
– Syrran och jag skurar ett soff-ekbord med såpa och vad jag nu uppfattar som toaborstar (?). Kanske tvålade vi in de märkliga skinnfåtöljerna också nån gång. Skinnfåtöljerna bestod av en metallställning med bara ett blankt, brunt skinn uppspänt mellan sig. Ingen stoppning eller så.
– Jag har ett vagt minne av julbak också.
Det är jag med mörkt hår på bilderna ovan.
På bilden till vänster är jag klädd i röda kalasbyxor och nån lila rosa tröja. Inte konstigt jag blev lite konstig 🙂 I bakgrunden skymtar en trampbil, som jag hela min uppväxt trodde var min tills någon berättade att det egentligen var ”gedd” till min syster Jessica. Fast själsligen var den ändå min, speciellt i radhusområden vid Vallda Sandö där jag trampade runt som en galning innan jag lärde mig cykla.
Här ser man också Helena, min allra första kärlek. Vi skulle gifta oss och allt, fast det var ett par år senare förstås. Ännu lite senare förlovade jag mig till Pernilla G också när jag var fem eller sex år kanske. Pernilla hade en mamma som var dagmamma och hette Elaine (vilket uttalades Göteborskt ”Elajne”) som oftast var snäll, men som hade en regel att man fick bara dricka ett glas mjölk till lunchen. Och en gång tror jag det var hon som serverade kokt lammkofta. Smaken man aldrig (!) glömmer.
Till vänster några bilder från Grevegårdsvägen. Man skymtar skinnfåtöljerna i fotot nere till höger.
Redan då vågade jag vägra struthatt som stjärngosse tydligen. Man ser dum ut och det spänner obehagligt under hakan av gummisnodden. Nä, hade mycket hellre haft glitter eller ljuskrona.
Här firar jag 5-årsdagen i radhuset på Ängsullsvägen 14 vid Vallda Sandö. Det var nog ett perfekt område att växa upp på. Det fanns mycket kompisar i samma ålder och massor av spännande ställen att upptäcka. Jag kan nog inte peka på att nåt skulle vara speciellt dåligt, men ändå så är jag hårt präglad av att jag själv absolut inte vill bo i radhusområde nu när jag är vuxen.
Eller i ett villaområde där det 
finns hundra likadana hus som de flesta svenskar gör. Jag kan verkligen inte tänka mig själv att bo så (och det är inte snobbism utan mer fobi), och det måste bero på något i radhusmentaliteten som jag snappade upp fastän vi flyttade därifrån när jag fyllde 7 år.
Min mamma jobbade som lågstadielärare på Toråsskolan i närheten, och pappa var först lärare nånstans-långtbort (Tanumshede? Ljungskile? Nä, minns inte…), hade orange Brasse-Brännström-hatt och veckopendlade med dassiga bilar (två DKV’er, en Ami, och en Renault 14 kommer jag ihåg), men sedan blev han styrman och var borta månads eller halvårsvis. En fånig detalj: jag kan fortfarande telefonnumret som vi hade då, 25752 fastän jag rimligtvis i princip aldrig kan ha ringt det. Men det är en palindrom och jag är ju född till nörd.
Några gånger när pappa var i Hamburg så hälsade vi på honom på båten. Jag tror att det oftast var på Constance, en ganska stor 180000-tonnare (dödvikt) med stora lastrum för malm och annat ickeflytande. Jag tyckte livet på stor båt verkade väldigt häftigt och mysigt måste jag säga. Kan fortfarande förnimma tjocka doften av smörjfett eller nåt.
En gång på hösten 1976 så följde vi allihop med på Constance (snyggt röd) till Brasilien och jag har ett bevis på att jag har passerat ekvatorn. Normalt tror jag man går rätt hårt åt sådana som passerar ekvatorn, typ super de stupfulla och kölhalar de ett par gånger, men jag slapp det mesta sånt. Fast jag fick nackspärr som satt i en vecka, men jag är nästan säker på att det inte hade nåt med ekvatorn att göra. Bakom skorstenen på Constance fanns en liten pool och ett soldäck.
Egentligen var det nog ganska enahanda långa delar av resan för man såg inte land på två veckor, men det fanns lite att pyssla med. Gordon byggde modellflyg, elektrikern Mårten gillade att busa, åt gjorde man, kollade på tumlarna och flygfisken, hade kul i trapporna när det stormade och vågorna gick höga (jag var aldrig sjösjuk), kollade på film ibland, pingis, 7-up, … tja tiden gick. Har tyvärr inga bilder i mitt album från Brasilien. Får låna det av morsan nån gång.
Och så får jag passa på att skryta med att farsan rattat Nanny, världens någonsin bredaste ULCC. Men den har jag aldrig sett i verkligheten.
Till sist, hittade jag bland vykorten detta skrivet av mormor från Kittelfjäll. Lite kul tyckte jag.
Martin Lundholm 