Biografi 0 – 7 år

Jag tittade i vårt kassavalv (jo ett riktigt) där vi iofs inte har några pengar, men en del fotoalbum. Och så hittade jag mitt ”Första Album”. Det täcker inte allt som hände under mina 7 första år, men något iallafall.

Jag föddes på Mölndals BB 4 juni 1969, och fick flytta in på Grevegårdsvägen i Tynnered (Göteborg) några dagar senare. Ända fram till efter jag gjort lumpen hette jag Hagnéus i efternamn, men sen bytte jag morfars efternamn Lundholm. Namnet Hagnéus är påhittad av mamma och pappa, fast jag vet inte exakt när de kom på det och var det kom ifrån. [Klicka på bilderna om ni vill se detaljer.]

Jag har väldigt få sporadiska minnesbilder från tiden i lägenheten på Grevegårdsvägen och jag är lite osäker på hur gammal jag var när vi flyttade därifrån. Men jag vet att jag fyllde 5 år i radhuset på Ängsullsvägen 14 i Vallda.

Några minnesbilder från Grevegårdsvägen:

– Jag sprang förbi mitt och syrrans rum som var mörkt. Jag var rädd och men hann se gunghästen. Jag tror det fanns en toalett till vänster innan mitt och syrrans rum.

– Pappa pratar i telefon medan han sitter i den gröna plyschfåtöljen (var är den nu) med armstöd, som stod nära en bokhylla. Han pratade ofta jättelänge i telefon tror jag.

– Pappa visar mig en leksaksbil i plåt som man kan vrida upp så den kör runt, runt och har växellåda.

– En fluga flyger in i örat eller näsan när jag sover middag och jag blir väldigt rädd. En barnvakt (Chris?) tröstar mig.

– Syrran och jag skurar ett soff-ekbord med såpa och vad jag nu uppfattar som toaborstar (?). Kanske tvålade vi in de märkliga skinnfåtöljerna också nån gång. Skinnfåtöljerna bestod av en metallställning med bara ett blankt, brunt skinn uppspänt mellan sig. Ingen stoppning eller så.

– Jag har ett vagt minne av julbak också.

Det är jag med mörkt hår på bilderna ovan.

På bilden till vänster är jag klädd i röda kalasbyxor och nån lila rosa tröja. Inte konstigt jag blev lite konstig 🙂 I bakgrunden skymtar en trampbil, som jag hela min uppväxt trodde var min tills någon berättade att det egentligen var ”gedd” till min syster Jessica. Fast själsligen var den ändå min, speciellt i radhusområden vid Vallda Sandö där jag trampade runt som en galning innan jag lärde mig cykla.

Här ser man också Helena, min allra första kärlek. Vi skulle gifta oss och allt, fast det var ett par år senare förstås. Ännu lite senare förlovade jag mig till Pernilla G också när jag var fem eller sex år kanske. Pernilla hade en mamma som var dagmamma och hette Elaine (vilket uttalades Göteborskt ”Elajne”) som oftast var snäll, men som hade en regel att man fick bara dricka ett glas mjölk till lunchen. Och en gång tror jag det var hon som serverade kokt lammkofta. Smaken man aldrig (!) glömmer.

Till vänster några bilder från Grevegårdsvägen. Man skymtar skinnfåtöljerna i fotot nere till höger.

Redan då vågade jag vägra struthatt som stjärngosse tydligen. Man ser dum ut och det spänner obehagligt under hakan av gummisnodden. Nä, hade mycket hellre haft glitter eller ljuskrona.

Här firar jag 5-årsdagen i radhuset på Ängsullsvägen 14 vid Vallda Sandö. Det var nog ett perfekt område att växa upp på. Det fanns mycket kompisar i samma ålder och massor av spännande ställen att upptäcka. Jag kan nog inte peka på att nåt skulle vara speciellt dåligt, men ändå så är jag hårt präglad av att jag själv absolut inte vill bo i radhusområde nu när jag är vuxen.

Eller i ett villaområde där det finns hundra likadana hus som de flesta svenskar gör. Jag kan verkligen inte tänka mig själv att bo så (och det är inte snobbism utan mer fobi), och det måste bero på något i radhusmentaliteten som jag snappade upp fastän vi flyttade därifrån när jag fyllde 7 år.

Min mamma jobbade som lågstadielärare på Toråsskolan i närheten, och pappa var först lärare nånstans-långtbort (Tanumshede? Ljungskile? Nä, minns inte…), hade orange Brasse-Brännström-hatt och veckopendlade med dassiga bilar (två DKV’er, en Ami, och en Renault 14 kommer jag ihåg), men sedan blev han styrman och var borta månads eller halvårsvis. En fånig detalj: jag kan fortfarande telefonnumret som vi hade då, 25752 fastän jag rimligtvis i princip aldrig kan ha ringt det. Men det är en palindrom och jag är ju född till nörd.

Några gånger när pappa var i Hamburg så hälsade vi på honom på båten. Jag tror att det oftast var på Constance, en ganska stor 180000-tonnare (dödvikt) med stora lastrum för malm och annat ickeflytande. Jag tyckte livet på stor båt verkade väldigt häftigt och mysigt måste jag säga. Kan fortfarande förnimma tjocka doften av smörjfett eller nåt.

En gång på hösten 1976 så följde vi allihop med på Constance (snyggt röd)  till Brasilien och jag har ett bevis på att jag har passerat ekvatorn. Normalt tror jag man går rätt hårt åt sådana som passerar ekvatorn, typ super de stupfulla och kölhalar de ett par gånger, men jag slapp det mesta sånt. Fast jag fick nackspärr som satt i en vecka, men jag är nästan säker på att det inte hade nåt med ekvatorn att göra. Bakom skorstenen på Constance fanns en liten pool och ett soldäck.

Egentligen var det nog ganska enahanda långa delar av resan för man såg inte land på två veckor, men det fanns lite att pyssla med. Gordon byggde modellflyg, elektrikern Mårten gillade att busa, åt gjorde man, kollade på tumlarna och flygfisken, hade kul i trapporna när det stormade och vågorna gick höga (jag var aldrig sjösjuk), kollade på film ibland, pingis, 7-up, … tja tiden gick. Har tyvärr inga bilder i mitt album från Brasilien. Får låna det av morsan nån gång.

Och så får jag passa på att skryta med att farsan rattat Nanny, världens någonsin bredaste ULCC. Men den har jag aldrig sett i verkligheten.

 

 Till sist, hittade jag bland vykorten detta skrivet av mormor från Kittelfjäll. Lite kul tyckte jag.

Annonser

Europatripp 1992

Som jag nämnde i förra inlägget så körde jag, Mia och svärfar Bosse från Gamlestan i Göteborg till Paris i vår Volvo 173’a våren 1992. Det kan förstås bara varit Mias idé för hon har alltid varit kaptenen i vårt förhållande, medan jag varit maskinist och steward. Mitt minne börjar bli blurrigt så långt bak i tiden men jag tror vi hade fått några hotellnätter gratis av Beryl (Bosses ”flickvän” som jobbade på resebyrå). Dessutom hade vi nog lämnat Mias syster Anna på flyget i Köpenhamn för hon skulle till USA som utbytesstudent.

Hur som helst hamnade vi första natten i den mysiga staden Gronigen (uttalas ”schronningen”). Det är bara ca 7 timmars resa från Köpenhamn till norra Holland, så det var ingen jättetripp fast det låter långt på nåt sätt. Enda anledningen till att vi råkade hamna i Groningen var nog att vi fått hotellet gratis av Beryl. Där fanns nog inget speciellt som vi ville se egentligen så vi for raskt vidare till den lilla byn Giethoorn (uttalas ~”scheithoorn”).

Wow! Det är var en jättevacker liten by med typiska Holländska vasstakshus och små gulliga kanaler. Lite mindre tror jag än vi hade hoppats på.

Råkade ramla in på nåt Miniland på vägen någonstans, tyvärr minns jag inte var men det var i alla fall också i Holland.

Vi for längs kusten på Afslutsdijk, vallen som stänger havet ute från Nederländerna. Lite coolt. Småningom hamnade vi i Amsterdam där vi bodde på hotell Impala (läs omdömena, jättekuliga!), i ett supersunkigt rum med dusch i garderoben. Det roligaste minnet av det hotellet är att mitt i natten så kände jag att sängen rörde på sig och en av lampkontakterna som hängde längs väggen började banka mot väggen. Nästa morgon kunde vi läsa i tidningarna att det varit en jordbävning. Fräckt! Mindre fräckt var att någon bankat in lilla vädringsrutan på Volvon under natten för att försöka få tag på nån krona. Vår sunkiga bil blev ännu sunkigare. Surt.

Vi stannade ändå några nätter i Amsterdam och gick runt i stan. Bland annat besökte vi Amsterdams zoo och Redlight district (sjukt!). Jag måste erkänna att jag nog tyckte Amsterdam var lite sunkigare än vad jag hade hoppats på och jag känner fortfarande inte nån jättelust att åka tillbaka, även fast kanalerna var fina. Så himla mycket knarkare och prostituerade.

Efter Amsterdam så körde vi in i Brügge, en fanstastisk stad i Belgien med massor av medeltidskänsla. Där hade jag nog kunnat bosätta mig faktiskt. Ett måste om man har vägarna förbi! Annars kändes Belgien inte särskilt lockande. Mitt intryck var att det kändes fattigt och nergånget.

Efter mysiga Brügge började pengarna tryta och bilen tappade vindrutetorkaren medan Bosse körde på motorvägen. På nåt sätt lyckades han få ner rutan och fånga torkararmen innan den hann blåsa iväg! Splinesen hade varit dålig ett tag, men jag limmade med lite superlim och så var det bara att fortsätta. Värre var att bromsbeläggen plötsligt var slut nånstans utanför Paris, och vi hade varken råd att fixa eller tid att hitta en Volvo-verkstad. Varje gång man bromsade lät det som att bromsa en äldre spårvagn i Göteborg, ett strävt gnisslande metalljud. Men, men, jag rattade rakt in i Paris och så tog vi in på första bästa sunkhotell vi hittade. Ett hotell man hyrde per timma, ha, ha, med bidé på rummet 😀 Mias och min säng sviktade ända ner i golvet och jag vete sjutton hur vi lyckades sova nåt i den. Vi bodde där nog två nätter ändå, men sen tog vi in på ett mer normalt hotell sista nätterna.

Vi lyckades inte ta oss upp i Eiffeltornet, minns inte orsaken. Men däremot stod vi i en jättekö för att se Mona-Lisa i Louvren i två timmar innan vi insåg att det var måndag och museet var stängt 😐 Varför det stod så många folk och köade är en gåta. Och så åkte vi Bateau-mouches förstås, de platta båtarna som kör i Paris kanaler. Vi såg Notre-dame, Triumfbågen och Sacre-Coeur (Bosse och jag gnällde av svindel).

Som avslutning tog vi tåget till Versaille, men också det på fel dag. Bara parken var öppen! Men det var fint och för varmt. Sen åkte vi non-stop (inga bromsar) hem till Göteborg.

Vilken galen resa…

1988

Kunde inte låta bli att kika lite i vårt fotoalbum för 1988, efter inlägget om 1987. Tyvärr hade vi antingen väldigt bra vidvinkel, eller så stod vi alltid förlångt ifrån med kameran, så bilderna här är kraftigt förstorade (och suddiga).

Första bilderna är från botaniska trädgården i Göteborg. Ett av våra favoritutflyktsmål så länge vi bodde i Göteborg. Det är alltid värt ett besök. På bilden till höger har Mia lånat min jacka.

Vid min student hade man dekorerat min första bil, en blå bubbla, med massor av blommor och ballonger. Längst ner på bilden ser man min mormor gå förbi, och till vänster står jag i förgrunden med Mia brevid (Mias syster Anna och mamma Kate är skymda bakom Mia).

 

De två bilderna nedan är från vår andra semester tillsammans. Året innan hade vi gjort en cykelsemester på Öland, men vi hann inte se så mycket av ön, så vi kände att vi ville tillbaka. Vi lånade Mias pappas bil och deras tält och körde runt på ön i rasande takt, och kunde pricka av nästan alla sevärdheter.

Och så en bild på mig. Har inte förändrats ett dugg, på insidan. Kan aldrig motstå att prova en hatt.

1987

Gulleponken till höger är förstås jag. För 24 år sedan, och lika många kilon faktiskt (hmm, hur ser jag ut när jag är 80?). Mitt naturliga hår är spikrakt som ett vattenfall, så jag hade låtit permanenta mina guldlockar. Snyggare har jag nog aldrig varit… Fast Smilla skrek i fasa ”Så fuuul du é, aaaah!!!” när hon såg bilden igår. Hon tyckte nog bara att jag inte var mig lik tänker jag. Men lockarna föll ganska snart och ersattes av 80/90-tals burr (nästan hockeyfrilla).

Mia däremot, med 80-talskläder var ju en riktig babe! Och det är hon fortfarande! Puss på dig min älskling!

Vi blev ihop på en fest 23/8 1986, någon vecka innan Mia fyllt 16 och har varit ihop sedan dess.