Ett skepp kommer lastat

Klev ombord på Stenskeppet en kvart före avgång in i midvintersolståndssoluppgången och seglade med en stund tills det kändes som att det var dags att kliva av. Lastade av alla bekymmer på skeppet och lät dem färdas vidare utan mig. En magisk morgon!

001   027037042066  014057

Annonser

Smilla känsla för forntiden

Drog med Smilla ut till hällristningarna. Hon är superintresserad just nu av forntiden, men blandar friskt vikingatiden med allt som är äldre. Hon kan skriva och läsa futhark och vet enligt egen uppgift allt om hällristningar. Hon hävdade bestämt att om något sticker ut på en människofigur, så är det en snopp. Jag försökte inflika att det kan vara nåt annat, svärd eller dolk, men till ingen nytta. Snopp, it is.

När vi kom fram fanns en busslast med danskar och tyskar som stod ovanpå alla hällristningar och Dansaren, och bara pratade med varandra. Sååå respektlöst. Smilla och jag fikade en stund vid sidan av men hon var rask med att söka efter hällristningarna. När jag pekat på Dansaren så vaknade turisterna och oooade och pekade. De verkade inte ha någon aning om vad de stod på. Folk alltså… Men Smilla har en känsla för hällristningar iallafall.  Jag menade att man borde kunna känna lite av den känslan hällristarna hade när de knackade, om man bara kände lite på bilderna. Och det tror jag gick fram. För mig är det själva magin. Jag vill kunna känna nåt av det de kände för några tusen år sedan. Nån dag ska jag ta längre tid på mig, och huga, kanske slicka lite på en flugsvamp. Bara för att, vara där. Se om man kan få kontakt med någon för tusentals år sedan. Jag tror det går om man är öppen för det. Flumflum… men det vore häftigt.

008

021

Dansaren

Fann igår att det finns fina hällristningar bara 5 mil bort! Jag som aldrig sett en hällristning live men länge suktat efter att få känna på en for som Jehu till Järrestad för att få klappa lite försiktigt på Dansaren och sätta en fot i någon annans fotspår, som knackats in för några tusen år sedan. Andäktigt!

Jag lägger upp fler bilder på Oddknight om jag orkar. På torsdag har jag bokat in mig på ett föredrag om ”Bronsålderns klädedräkt”. Hur coolt som helst!

065

Min röksten

Jag vill presentera den här fula betongklumpen som är min röksten. Den ligger oansenligt men klumpigt på stranden mellan Mossbystrand och Abbekås. Sträckan jag promenerar när jag bara behöver promenera. Jag vet att det är fjantigt, fult och äckligt att röka. Men ibland skänker det ro i stunden. Se på Snusmumriken.

Fast Snusmumriken röker förstås pipa. Något som jag aldrig skulle kunna eftersom det vore så hipster att suga på en pipa. Något som i sig förvirrar mig eftersom Helena lärt mig att en hipster aldrig skulle erkänna sig vara hipster och att jag därför per definition kan vara en sån. Om jag medvetet försöker undvika att se ut som en hipster. BTW, så om du inte vet vad en hioster är så är det en man eller kvinna som försöker se djupare, mer down-to-earth och verka filosofiskare och stoiskare än hen är. Enligt min bild av en hipsterman så har han alltid en halsduk och kan recitera smarta citat t.ex. Tja nåt sånt. Jag bär nästan aldrig halsduk, om det inte är snorkallt, och jag kan stolt säga att jag inte kan några citat alls nästan (fast det är möjligen mer för att jag aldrig kan komma ihåg dem rätt).

Hursom så gillar jag att sitta och röka stoiskt på min röksten och tänka djupa tankar medan jag tittar ut över havet. Låta havet suga upp dem. För havet kan suga upp oändligt mycket tanke-energi. Därför är det alltid bra att tänka vid havet så de inte flyger runt i etern och jagar upp andra människor och djur. Man ska vara försiktig med sina spretiga, vilsna tankar.

Så är det lämpligt att uppmärksamma de små blommorna så här års, innan de går i ide för vintern. Så det gjorde jag. Tog många blombilder, men guskelov så publicerar jag bara två. Har ingen aning om vad den första heter, och vill inte veta. Tyckte bara de var vackra. Sånt måste inte klassificeras och dissekeras.

Det finns miljarder med bilder och det behövs egentligen inte fler, men det är bra att ha med en kamera för att lättare låta sig sugas upp av omgivningen. Det finns så mycket vackert runt omkring en, men tankar kan virvla upp så mycket damm i skallen på en så man inte ser ut. Då kan det vara bra att krypa närmare blommorna och ta de där närbilderna. Eller se ut på måsarna och fundera på varför de sitter där på sina stenar. Och hur de vet när det är dags att inte sitta där längre.

Låta sig fångas av stunden tills man faktiskt är där.

020På min röksten hade jag sällskap av en brun liten långbenspindel. Den stirrade förskräckt på mig med alla sina åtta ögon men försökte uppträda normalt. Lalla vidare med alla sina åtta ben utan att de snubblade över varandra. Det gick sådär. Jag lämnade den (men inte fimpen såklart) att fortsätta sitt liv.

Sista tredjedelen av strandsträckan är fylld och täckt med runda rullande stenar av olika storlekar och färger. Det finns en säkrare, fastare stig några meter inåt land, men jag väljer alltid att vricka och stuka mina fötter, armar, ben och rygg när jag går åt ena hållet. Det ser antagligen inte alls coolt ut när stenarna rullar undan och jag viftar med hela kroppen för att hålla balansen. Men det är fint att gå där och titta på alla miljarder runda stenar, alla lite olika. Havet har polerat dem hårda och runda i hundratusentals år utan särskild orsak. Men jag uppskattar dem. Jag tycker de är fina. En stackars sten ville följa med mig hem. Den hade fått nog av havet, blåsten och rullandet. Jag hoppas den kommer trivas. Helt säker är jag inte. Den kanske kommer tycka det är för stilla och tråkigt och för få likasinna stenhårda kompisar.

”Friheten bor väl granne med Stora Ensamheten”, skrev jag på en på en annan blogg idag (fast utan versalerna som borde ha varit där). Jag kunde se det framför mig. Ganska skrämmande faktiskt. Hur gör Snusmumriken för att inte vara rädd för ensamheten? Han är den mest fria varelsen i Mumindalen. Fast han har alltid Mumintrollet som längtar efter honom. Som drar honom tillbaka med en osynlig fiskelina till ett sammanhang. Utan Mumintrollet skulle han kanske vara borta. Vilse. Ledsen. Men han vet att Mumintrollet alltid finns där för honom. Han litar blint och till 100% på det. Annars hade han inte vågat sig iväg väl?

Egoflum

Egocentrerad flumkonversation som min själ ville publicera av egoistiska skäl.

inzi har delat med sig av I fucking love sciences foto.
Foto
  • ML Tycker sånt där är lite obehagligt för den visar hur mycket större mitt ego är än jag. Först är vintergatan en av 100 miljarder galaxer, och inte särskilt stor i jämförelse. Sen är vår sol en av miljarder stjärnor i vår galax men ganska liten fjompstjärna i jämförelse med många andra. Jorden syns knappt, som synes, om man jämför med solen. Jag finns tekniskt sett knappt om man jämför med jorden. Men mitt ego. Det är stort. Jag (& du & barnen) är just nu viktigast (för mig) i universum enligt mig själv. Undrar hur stor del av hjärnan som ständigt arbetar med att upprätthålla den illusionen? Förmodligen är större delen av mitt medvetande bara en illusionsprojektor. Men, men om det är det den är till för så gör den ett bra jobb.
  • inzi Tur att stjärnor inte visar speciellt många tecken på tankeverksamhet.. Förresten, menar du att du och ditt ego har samma förhållanden som de här? Min hjärna gör för övrigt är rätt kasst jobb
  • ML Jo. Mitt ego lider säkert av storhetsvansinne om jag tittar objektivt på det (vilket i sig är omöjligt eftersom jag är mitt ego). Men jag tror inte jag är ensam. Mina ambitioner för mitt ego är nog ändå ganska blygsamma jämfört med många andras.
  • inzi överjaget och jaget brukar inte tala klarspråk med varandra
  • ML peruspanska vs götesvenska?
  • inzi och ett brusande filter emellan
  • inzi alla människor behöver lida av en & annan form av storhetsvansinne för att överleva. men vi känns inte vid det speciellt ofta..
  • ML mjo säkert så. när den första medvetenhetsneuronen i hjärnan blev till så behövdes det nog en storhetsvansinnesneuron för att hålla liv i skapelsen.
  • inzi överjaget skyddas av svaga, oanvändbara synapser mellan det och jaget. ibland av okänd anledning får de kanske kontakt ändå och det kan vi kalla overklighetskänslor. där satt den! jag utnämner mig själv till årets pseudotänkare