Kristinas 70-årskalas

Igår var jag, Smilla och Molly och firade min bonusmamma Kristinas 70-årsdag i Göteborg. Alex och Mia var sjuka och stannade hemma.

Vi var lite tidiga så vi gick en sväng på mitt favvoställe Botaniska Trädgården i Göteborg först.

Annonser

Drömmarna som dog

Det som har varit svårast för mig efter separationen var alla drömmar som dog. Plötsligt är himlen nattsvart och man vet inte alls vart man vill ta vägen. Vad var det jag ville med mitt liv? Egentligen? Vad fyller min själs brunn med mening?

Familj, hus, tomt, resor?

När familjen löstes upp så tömdes huset och tomten på mening. De blir skal fyllda med plikter och gamla döda drömmar. Och på nåt sätt känner jag att det mesta måste få vissna ner och dö, för att kunna hitta livsglädjen på nytt. Måste ansa bort de bruna bladen och se vad det är som fortfarande lever. Vilka små skott ska jag satsa på? Vilka är mest ”jag”? Odla en ny mening med livet. Uppfinna livet på nytt.

Huset och tomten är en boja som jag inte så lätt kan komma ifrån. Vi hade en dröm om att skapa rum och landskap på tomten. Fixa huset till ett slott. Men tiden och pengarna räckte aldrig. Vi började på projekt på tomten som stod halvfärdiga i flera år. Man avslutar inte det man påbörjat, utan hittar på nya ”korta” projekt. Många oklippta kanter och mycket sly att röja växer upp där man inte ”är”.

Snart måste jag ta mig samman och göra tomten mer hanterbar, men det bär emot att gräva bort de påbörjade drömmarna. Och det är mycket fysiskt jobb. I och för sig så gillar jag att hugga i när andan faller på speciellt som jag har en så stillasittande jobb, men för att kunna motivera sig måste man ha drömmar att leva för. Iallafall jag. Åtminstone en stjärna måste lysa på himlen.

Samma med huset. Man renoverar genom att lägga 100 m2 golv. Tapetsera. Måla tak, väggar och element. Man skrapar bort färg och slipar och donar, men plötsligt tappar man andan och lusten. Man tappar momentet. Apati. Det står halvfärdigt i ett år eller mer. Var det verkligen detta jag ville lägga hela mitt liv på? Jobba, pendla, handla, laga mat, fixa hus, fixa tomt, jobba, pendla, handla, laga mat, … Var fanns jag i detta? Jag såg inte mig själv där längre under högen av plikter. Helt självvalt men i oförstånd.

Ett tag var det ju detta jag ville göra med mitt liv, eftersom det var det jag gjorde. Kanske vill jag göra delar av det igen men ur ett annat perspektiv. Jag känner att basen i mitt liv måste vara två saker: naturen och frihet i tanke.

Att komma ut och göra små rundvandringar och kanske nån gång ibland lite längre vandringar. Att tänka och känna fritt, utforska nya rum i min själ. Att skriva ger mig också mycket. Jag behöver ingen stor publik när jag skriver eller göra en bok av det. Jag skriver utifrån mig själv men måste ändå hänga ut det jag skriver i luften för att visa för mig själv att jag står för vad jag tänker och känner.

Så vill jag flumma ut i lekar om andlighet och känna på stenar och prata med träd med en pragmatisk skeptisism. Se en soluppgång från en fjälltopp och snudda fingrarna mot himlen. Låta sig bli upp-plockad av en udda sten på stranden. Lyssna på vågorna och fåglarna en tidig morgon medan andra sover.

Haifisch

För att balansera upp det ruggiga och skaka av sig det bottenlösa vältrandet i sorg i förra inlägget så får jag publicera nåt ”roligare”. Texten ÄR faktiskt rolig! Videon är otroligt skruvad och kan skippas om man ogillar skruvat. Bandmedlemmarna i Rammstein höll visst inte sångaren så högt i kurs under perioder. Tysk melodram! Ja, den är kanske inte för alla.

För oss som inte kan tyska så är här några fragment översatta till engelska:

Und der Haifisch, der hat Tränen		And the shark, that has tears
Und die laufen vom Gesicht,			And they run from the face
doch der Haifisch lebt im Wasser 		But the shark lives in water
so die Tränen sieht man nicht.			So no one can see the tears
...
Wir halten die Augen offen,			We keep our eyes open
wir halten uns den Arm;				We hold each other by the arm
sechs Herzen, die brennen -			Six hearts that burn
das Feuer hält euch warm			The fire keeps you warm
...
In der Tiefe ist es einsam			In the deep it is lonely
und so manche Zähre fliesst			And so many a tear is shed
und so kommt es, dass das Wasser		And it so happens that the water
in den Meeren salzig ist.			In the oceans is salty

Dejting i teorin

Vi dejtar långsamt men stadigt min dejt och jag. Ja, det har bara blivit två fysiska träffar än så länge då hon har haft fullt upp och nu åker bort på höstlovet, men vi har skickat desto fler bokstäver mellan oss. Min känsla när jag satte igång att dejta vore att om möjligt hitta någon som jag kunde prata själ till själ med först och främst, snarare än att hitta någon med matchande sport- och resvanor. Sen kan man bygga vidare om möjligt med annat, om det känns som att det behövs.

Min känsla nu är att jag kanske hittade rätt på första försöket. Jag har skickat på en henne några kilo tankar, och hon har skickat tillbaka att hon tycker om att höra mina tankar. Så har hon skickat tillbaka några kilo av sina, och det verkar väldigt lovande. Jag gillar väldigt mycket att höra hennes tankar. Vi verkar vara på samma plan men med olika kunskapsbaser. Det känns väldigt konstigt och nästan aningen trist. Är jag så desperat eller råkade det bara bli väldigt rätt? Jag hade väl tänkt ha lite kul och dejta runt lite, men jag sitter här nu med krok i mun lojt viftandes med vit flagg och väntar på att hon ska börja veva in linan. Ibland rycker jag lite otåligt i linan så hon ska fatta. Hon är mer cool och tar det med godan ro.

Det kan ju hända att det skär sig i praktiken. Som två vänsterhänder i samma handske liksom. Det vet vi inte ännu, och det dröjer väl någon vecka till innan det finns ens någon chans till att träffas igen. Lite segt tycker jag å ena sidan, men å andra sidan gillar jag att hon har integritet nog att säga att hon inte har tid för mig när hon inte har det. Det gör mig nog bara gott att få tråna lite. Ja, jag hade kanske gärna gjort en tredje dejt för att känna oss lite säkrare på att jag fick tillåta mig att tråna. Det är lite tunt att bygga för mycket förväntningar på bara två dejter, men man har det inte jobbigare än man gör det. Och jag anstränger mig verkligen för att utforska denna jobbiga tärande känsla. Jag har kokat så mustig livssoppa jag kunnat på de två dejtspikar vi har haft. That’s for sure. Jag tror att hon gillar mer att jag gör soppa, än hur jag beskriver den.

Jag har redan svårt att hålla reda på vad jag skrivit och inte till henne, så att dejta fler samtidigt vore bara ännu soppigare. Jag är inte så simultan. Plus att jag inte är smartare än att jag hade återanvänt samma ordval och meningar, och då hade meningarna bara känts utspädda.

Jag har satt upp en egen blogg till henne för att uttrycka tankar och frågor. Ibland kommer det fram överraskande romantiska små saker som gör mig själv lite knäsvag he, he. En riktig narcissist kunde jag bli. Hade ingen aning om att jag kunde sånt. Nån gång kanske-kanske jag kommer länka till den härifrån, men spåret får kallna först. Med lite distans är den kanske mest kitchfånig. I så fall bjuder jag gärna på den, men om den känns för personlig så får den vara vår. Möjligen blir den ändå helt obegriplig för den spelar ganska mycket på mejl som vi skickat vid sidan av bloggen. Jag använder en kraftfull pseudonym med glimten i ögat så jag kan ta i lite mer än jag hade kunnat annars. Jättekul faktiskt!

PS

Det kan ju vara så här jag uppfattar situationen…

Medlöpare

Visste inte att ombytet till medryttare skulle innebära att jag blev medlöpare istället. Men det räcker kanske att vara det under första terminen. Och alla dessa remar och spännen som ska surras runt sura hästens olika delar. Harreguuud va kompilicerat man kan göra det om man bara försöker. Kardborreband? Och så måste jag se till att ha underställ och polarforskarkläder för stall och ridhus driver all värmen ur en. Burrr! Nåja, det är ändå mycket bättre än att åka ända till Anderslöv på lördagarna.

Smilla sköter hästen nästan själv, så allt filmtittande har gett resultat. Riktigt imponerande. Men själva ridandet gick väl sådär. Jag är världens sämsta ridlärare, och Molly ville rida själv en stund. Som tur var fick jag hjälp av en stalltjej som kunde tala med Smilla och visa vad hon skulle göra.