—————————————–
OBS! Detta är ren fiktion.
—————————————–
Nåt fasansfullt hade hänt. Jag hade nu tillbringat nåt år här i utanf-ö-rskapet. Och det fasansfulla jag upptäckte var att jag hade ordnat ön. Och dessutom färdigt.
Det började nån gång i somras vid stranden då jag började flytta upp stenar, där jag drog upp båten, en liten bit upp på land. Stora stenar högst upp och de mindre närmare vattnet. Efter en vecka nästan utan mat och sömn hade jag rundat ön och gjort en fin vall runtom. Därefter hade jag plockat upp stenarna och istället börjat göra stigar från stranden till mitten av ön kantade med stenarna och snäckskal. Den första stigen blev spikrak, den andra meandrande och den tredje gick i sick-sack. Tyvärr blev det så fint att jag inte kunde komma på nåt bättre att göra med stenarna.
Sen tog jag en sax jag hade hittat och friserade allt gräs på ön. Det tog också nån vecka innan jag var nöjd.
I småbåtshamnarna snodde jag i glädjemani alla färgslattar jag kunde hitta och rodde hem i tidigaste gryningen. Så tog jag upp dem allihop till en stenhäll vars gråtråkighet hade mobbat mig hela året. Jag öppnade alla burkar och sökte hitta ett ställe på hällen att börja måla på. Men sådär på nära håll var berget fulländat fin i all sin gråhet. Dessutom växte det fina små lavar och där drattade runt allehanda små gulliga och fula kryp som inte ville glädjas åt att fastna i färg, oavsett vilken av nyanserna jag bar fram.
Så, till huset med med all färg. Det var en eon sen någon bättrat på den faluröda nyansen på fyrvaktarbostaden. Men nån falu rödfärg hade ingen tänkt måla sin båt med, och därmed hade jag inte snott någon sådan. Jag planerade istället upp olika landskap (granskog!) att måla på ytterväggarna, men falurödfärg som upplevt och överlevt femtio års snålblåsande är oändligt vacker. Jag fann mig själv ha gått runt hela stugan beundrandes alla delikata nyanser av falurött, utan att hitta nån bättre färg att bättra på med.
Det blev att bära ner all färg till fyren. Alla stigstenarna var fulländade unika små finslipade skapelser uppståndade för många miljoner år sen. Kunde inte komma på en värre hädelse än att börja kladda giftfärg på nån enda av dem. Fyrens utsida var mäktigt fiskmåsvit och otänkbar att störa. Då hade fyren blivit frustande arg och aldrig släppt in mig i sin vind- och brusbefriande famn igen. Insidan av fyren var också vit, och den kände jag att fyren kunde tillåta mig måla på om jag nu måste måla nånstans. Men väl där så inne blev insidan av huvudet lika vit som insidan av fyren. Ingen enda idé om vad jag skulle måla kom till mig. Så till slut målade jag trappstegen i fyrtornet uppifrån och ner i olika färger helt enkelt. Väl färdig insåg jag att jag inte kunde se särskilt många av de fint färgade trappstegen nerifrån. Det var då den stora tröttheten kom över mig. Jag var färdig. Med ön. Och kanske med allt.
Det fanns inget behov av mig här och plötsligt kände jag att jag behövde känna mig behövd, om jag skulle vilja finnas mer. Fyren var glad över sällskapet, men egentligen kunde det kvitta. Det kom alltid nån yrpanna och gjorde den sällskap då och då. Och gjorde det inte det, hade den alltid havet och hela härligheten att glo på med sina linser under dagtid, och lysa upp på nattetid. Jag kunde inte nöja mig med att vara sällskapstroll åt en fyr. Vacuumet i mitt inre kändes fyllt med luft och det kändes som att det var dags att kasta loss för äventyr. Kanske jag skulle ändå sno nån av de gamla båtarna i hamnen som uppenbarligen inte hade använts på flera år?
Martin Lundholm 