Svart

Men inte svart som Venup. Tycker redan det börjar bli lite brunt i tonen men det blev ändå rätt ok. Undrar om det inte är nåt fel på min kamera förresten. Jag tog säkert 100 bilder på mig själv när jag precis färgat det och jag ser så märkligt absurd ut på alla bilder. Ingen dög till annat än att skrämma barn med. Borde finnas ett absurdfilter på kameran. Nåt med vinkeln och vidvinkeln kanske när man håller i kameran själv kanske.

P1060488

En av absurdbilderna:

2013-05-18-222728

Annonser

Odefinierad och vadkrämpa

Har fått märkligt ont i vaden. Bara över en eller par nätter. Funderar på blodpropp, fast det är inte svullet direkt. Men det spänner och ömmar. Kanske nån inflammation? Eller kan det vara en disk i ryggen som bråkar? Har stått upp och jobbat väldigt mycket senaste veckan. Kanske har jag haft kramp i vaden under natten utan att jag märkt det? Om det inte blir bättre snart så blir det till att dra till akuten.

Men det var inte därför jag kände för att skriva idag. Jag undrar ibland om jag borde vara orolig för att jag inte är så väldefinierad. Som människa/varelse alltså. Jag har ingen speciell politisk färg, en luftig och konturlös religion, ingen särskild livsåskådning, är pragmatisk (menlös?), jag kan inte komma på nåt som jag skulle vilja ha som tatuering, har ingen enhetlig klädstil som talar om vem jag är, osv.

Provade att färga håret blank-blå-svart på midsommar. Ganska okej och kul som omväxling. I Helenas värld inget konstigt, men i min ingenjörsvärld så kan jag inte minnas någon kollega som gjort nåt sånt. Det finns en och annan som är superstyleade, men oftast gissar man att de är gay. De flesta (ursäkta!) är väl ganska beiga och ingenjöriga. I yran kladdade jag ner mina bleka ögonbryn också. Det tog några dagar att vänja sig vid spegelbilden, men Smilla tyckte jag blev cool. Hon är inte den som gillar utseendeförändringar annars (precis som de flesta barn antar jag).

Men är det jag? Definierar det mig? Kommer förändringen inifrån? Eller klär jag långsamt i mig en ny kostym som jag måste prova mig fram till? Jag tycker inte utseende är särskilt viktigt, fast jag smörjer alltid in ansiktet med antiplogfårskräm för att hålla mig yngre än vad jag är.

Jag har aldrig längtat efter en tatuering, men jag är avundsjuk på er som vetat vad ni vill ha på kroppen tills ni dör. Vad vill jag ha? En bild? Djur? Text? Ekvation?

schrödingerekvationen

”Övar på att tänka”

 

 

 

Slutligen funderar jag, som jag tidigare nämnt, mycket på min egen och människans obotliga självupptagenhet. De flesta av oss tänker så galet mycket på oss själva. Här i min blogg har jag just vädrat tankar om just mig själv. Vänder det introvärta ut-och-in så det blir extrovärt. Jag, jag, jag. Mina tankar om mig själv. De stora religionerna förhäver människans existens över allt annat. Filosofi, som jag verkligen gillar, vältrar sig inte den i självupptagenhet?

Nåja, jag är en blandnng där olika delar kommer upp till ytan olika dagar. Jag gillar att jag är hyfsat orädd för förändringar och öppen för nya intryck och tankar. Tror jag… (inte ens det är jag säker på). Å andra sidan lever jag ganska isolerat. Så vad skulle jag vara rädd för?

Slutligen II så trivs jag fortfarande otroligt bra på nya jobbet. Jag har jobbat 47 timmar denna vecka och jag hade lätt kunnat jobba mer. Bara för att det är kul. Men nu är jag trött, så trött. Gonatt! Ska fundera mer på varför jag funderar så mycket på mg själv och om jag borde göra nåt åt det… Och vad jag ska göra med den usla dysfunktionella vaden.

Livskolet 4

—————————————–

OBS! Detta är ren fiktion.

—————————————–

Här satt jag och kände mig ganska rutten. Det var en fin förvintermorgon med rimfrost i gräset och en klar och skarp soluppgång. Ruttenhetskänslan kom inte så mycket från det att jag hade pallat vinteräpplen och stulit lite mat, utan för att jag hade fått in några tankar i huvudet som jag hade svårt att jaga iväg. Jag var osäker på om tankarna fick mig att bli nedstämd, upprörd eller upprymd. Men de bodde kvar. Som husockupanter som vägrade flytta ut. På ett obstinat sätt satt de dessutom hopkedjade i varandra.

Här satt jag alltså, ensam på en ö. Där livet hade hostat upp mig. Livet brydde sig inte om mig längre och jag brydde mig inte om det. Döden sprang runt på andra ställen och jagade de levande.

JAG. Frukten av flera hundra miljoner år av Darwinistisk kamp, där varje födsel av varje individ sen dess att första encelliga livsorganismen skapades varit ett lotteri. Ett lotteri där var och en av mina förfäder vunnit sin kamp att föra sin avkomma vidare. Precis som jag så levde de inte, utan de överlevde. En kamp inte bara på liv och död utan också i största konkurrens med samma art och inom samma familj. Varje förfädersorganism hade klarat sin uppväxt utan att bli uppäten, nedtrampad, nedfrusen eller uppeldad. Fan vet vilka konstiga djur som fanns där några hundra miljoner år upp i stamtavlan. De flesta av varje släkting i varje led hade dött men just mina förfäder hade alla överlevt födseln, vuxit upp och dessutom lyckats föröka sig.

Och här satt jag. Avkomman. Kronan på verket. Sprungen ur miljoner generationers utveckling. Och kände mig ganska rutten. Rutten av otacksamhet för hur jag förvaltade den oändliga räcka av kamp som mynnat ut i min skruttiga skapelse. Jag kunde känna ogillande blickar från var och en av mina förfäder (sen de skaffade ögon iallafall). Bara de senaste århundraden hade mina anfäder duckat, fifflat och dribblat sig förbi polio, engelska sjukan, spanska sjukan, hungersnöd, världskrig, pest och digerdöd. Och här satt jag och pissade i kors på mitt liv.

Nåja, det var inte min mening att det skulle bli såhär och jag hade ändå förökat mig. Det livet och alla förfäder förväntade sig av mig. Men jag var inte delaktig i avkomman och liade marken för dem. Jag visste ju inte ens längre om de levde. Där jag satt visste jag ingenting om mitt före detta liv, mitt före detta land, mitt före detta jordklot eller mitt före detta universum.

På tal om universum och död så hängde nästa tankesnår fast just där. Jag tyckte universums oändliga storlek och ålder klådde vilken fiktiv gud som helst på fingrarna. Hur människorna än hade tävlat i superlativa fjantigheter så är universum så oändligt mycket större och konstigare än någon gud. Men det var inte det jag hängde upp mig på. Det var det här med död och tid i universum. Vem bestämmer att universum faktiskt är stort, har funnits länge och kommer finnas oändligt mycket längre? Jo människan. Utan observatörer, vad var universum? Om inte någon kunde säga ”men oj, universum är oändligt stort och gammalt!”, så var det inte det. Och när jag dör, då upphör universum att existera för mig. Det var en av orsakerna att jag inte tagit livet av mig, att detta skulle hända. Tiden efter min död skulle upphöra att existera för mig. Ett år eller en miljard år kunde kvitta. Fanns universum överhuvudtaget utan observatörer? Såklart gjorde det det, jag är ju inte dum, men om ingen finns att bedöma om en miljard år är lång tid, så vad fanns för mening med att den tiden passerade? Hur fort passerade den miljardern år egentligen om ingen såg på? Tiden från universums födelse fram till min födelse var för mig oändligt kort. Den tiden fanns ju inte, fastän vetenskapen påstod att universum var väldigt många miljarder år gammalt. En störig tanke, som hängde ihop med nästa.

Jag hade insett att medvetenheten hos människan var evolutionens sämsta påhitt. Ett varelse som är medveten om sig själv kan aldrig bli lycklig. För hur motiverar man kampen och lidandet som livet innebar? Evolutionens lösning var förstås sex och förbud. Utan sexlivet och förbuden skulle människan snart se sig själva och inte stå ut med det. Det var alltså ganska smart egentligen av de kristna att förbjuda sex. Två flugor i samma smäll. Gud var också ett bra uppfinning att ställa i vägen för att skaffa sig för mycket upplysning. Istället för att tänka själva och därmed riskera få syn på sig själva så behövdes gud. För om vi skulle få syn på vår intighet i både tid och rum jämfört med universum så skulle vi kanske inte kunna motivera oss till att finnas.

MEN. Universum, jorden och min lilla ö var så otroligt vackra! Djuren, blommorna och mina barn också. Utan medvetna varelser så var det ju helt bortkastat. Och här fanns kanske människans uppgift som ingen annan, såvitt jag visste, kunde utföra. Att beundra för beundrandets skull. Att tala om för universum och naturen hur vacker den var. Nästan värd avgudadyrkan? Fast jag avskydde tungotal och lovprisanden av låtsasgudar mer än vinterkräksjukan, så kunde jag kanske dyrka universum så som det såg ut från min lilla ö?

Det jävliga var ju att människan inte bara var observatörer utan exploatörer. Jorden och universum var något som kunde, och därför skulle, exploateras i människans tjänst. Det kunde malas ner, hägnas in och ätas upp. Förvandlas till avfall. Varför vi gjorde detta med en sån besatthet visste jag inte, men svaret var nog helt enkelt att vi hade lite långtråkigt. Vi ville ha mer, äta mer och gör mer. På bekostnad av allt annat och i längden på bekostnad av oss själva. Men den nyfikna forskningen som bedrevs för att finna fler vackra konstruktioner i atomer och galaxer. Den borde kanske få fortsätta för att universum förtjänade att ha oss som observatörer?

Mycket märkliga och hala tankar.

44 år och en dag

Lyckades fylla 44 år igår. Bläsch vad gammalt det låter och nog om det.

Började på Sony i måndags med nästa generation SmartWatch. Kan nog bli en kul gadget! Känner en nytändning för att jobba också. Det är lite mindre projekt än mastodonttelefonprojekten men ändå tillräckligt med skojigheter. Jobbade 10 timmar idag och hade roligt! Snodde en fönsterplats med utsikt mot Max IV-bygget. Också najs. Blir jobb imorgon också trots den röda färgen i kalendern.

Försökte komma ihåg orsaken till morgondagens nationaldag för utomsvenskarna frågade, men jag kommer aldrig ihåg ursäkterna som finns för att vi firar den just imorgon. Ingen idé att kolla upp, för kommer jag inte ihåg nu så lär jag inte komma ihåg sen heller. Försökte också förklara att vi inte har någon riktig nationalsång utan en hockeysång om nordisk naturromantik som inte innehåller nåt särskilt om Sverige. En fördel med det är att ingen känner sig utelämnad varken förr eller senare. Möjligtvis storstadsborna då.

Indiern förklarade att deras nationalsång innehåller alla möjliga olika språk från olika provinser (typ 20?) för att representera landets olika delar. Så om Du gamla du fria är svår att komma ihåg texten till, så lär ju den vara galaktiskt omöjlig.

Annars händer väl inte så mycket. En stor del av fritiden går åt till att klippa gräs, men jag kan uppskatta det som träningsform. Lyckades bli aningen ljusrosa i hyn i helgen samtidigt med trädgårdsskötandet, men har redan bleknat till hysteriskt blåvit igen. Har äntligen införskaffat en megasekatör att klippa sly med. Det växer lönn och björk över hela tomten och det passar sig dåligt på de flesta ställen tyvärr. Köpte en billig 200-kronorssekatör på Clas Ohlson instället för den där 700-kronors Fiskars-sekattören. Troligtvis dumsnålt som vanligt men det ska jag inte erkänna för Helena. Tycker den böjer sig kvidande redan vid ganska klena grenar. Bäst att köpa på sig några till likadana och låtsas som att det är samma.

Ptja. Over and out.