Smilla känsla för forntiden

Drog med Smilla ut till hällristningarna. Hon är superintresserad just nu av forntiden, men blandar friskt vikingatiden med allt som är äldre. Hon kan skriva och läsa futhark och vet enligt egen uppgift allt om hällristningar. Hon hävdade bestämt att om något sticker ut på en människofigur, så är det en snopp. Jag försökte inflika att det kan vara nåt annat, svärd eller dolk, men till ingen nytta. Snopp, it is.

När vi kom fram fanns en busslast med danskar och tyskar som stod ovanpå alla hällristningar och Dansaren, och bara pratade med varandra. Sååå respektlöst. Smilla och jag fikade en stund vid sidan av men hon var rask med att söka efter hällristningarna. När jag pekat på Dansaren så vaknade turisterna och oooade och pekade. De verkade inte ha någon aning om vad de stod på. Folk alltså… Men Smilla har en känsla för hällristningar iallafall.  Jag menade att man borde kunna känna lite av den känslan hällristarna hade när de knackade, om man bara kände lite på bilderna. Och det tror jag gick fram. För mig är det själva magin. Jag vill kunna känna nåt av det de kände för några tusen år sedan. Nån dag ska jag ta längre tid på mig, och huga, kanske slicka lite på en flugsvamp. Bara för att, vara där. Se om man kan få kontakt med någon för tusentals år sedan. Jag tror det går om man är öppen för det. Flumflum… men det vore häftigt.

008

021

Hilma

Efter att ha tittat på hällristningarna for jag raka spåret till Malmö Moderna Museum för att se rysk avantgarde från tidigt 1900-tal. Jag tyckte det var riktigt häftigt, men det som verkligen blew me away var den lilla utställningen om Hilma af Klint. Det rullades en video om hennes utsällning för drygt hundra år sedan. Så jävla häftigt! Synd att utställningen med hennes verk inte var större.

Det här tornet skulle bli 400 m högt!

Hilma-af-Klint009 prm_Hak174 untitled(5)

!SE MODERNA MUSEETS VIDEO OM HILMA!

Dansaren

Fann igår att det finns fina hällristningar bara 5 mil bort! Jag som aldrig sett en hällristning live men länge suktat efter att få känna på en for som Jehu till Järrestad för att få klappa lite försiktigt på Dansaren och sätta en fot i någon annans fotspår, som knackats in för några tusen år sedan. Andäktigt!

Jag lägger upp fler bilder på Oddknight om jag orkar. På torsdag har jag bokat in mig på ett föredrag om ”Bronsålderns klädedräkt”. Hur coolt som helst!

065

Gick på Lyckevägen

008Ingen bor på Lyckevägen. Antar att någon för ett halvt sekel försökt sälja tomter med lyckonamn. Det gick sådär. Eller så är skylten helt enkelt ironisk.

Helena har farit norrut för lagra socialkapital inför hösten så jag passade på att dra till skogs. Eller snarare till Knickarp. Ja, byar i Skåne kan tydligen heta vad som helst. Lagom fint var det, och lagom långt. Hit kommer jag nog återvända fler gånger. Om jag vill uppleva lagom.

003 015

023

Livskolet 5

—————————————–

OBS! Detta är ren fiktion.

—————————————–

En nackdel med att bo själv på en människoöde ö är att man inte har någon att bråka med. I mörkret kan ingen se dig sura. Det blev aningen långtråkigt. Det finns nog de som kan bråka med sig själva, men jag är en sån som mest håller med mig själv. En av orsakerna till att jag körde så långt på fel spår i mitt tidigare liv kanske? Jag hade dessutom eldad upp mitt ordförråd eftersom jag inte hade någon att prata med och som bäst höll på att elda upp mitt tankeförråd i mina vindlande försök att förstå universum, tid och varför universum gjort mig uppmärksam på att universum fanns.

Det enklaste sättet att fylla på ordförrådet igen vore att lyssna på radio. Där pratas det i det oändliga om allt från det meningslösa till det meningsfulla. Jag letade upp en fin gammal rörradio i fyrvaktarbostaden med två stora rattar och en rad med klonkiga knappar som lockade till att varv efter varv trycka ner dem en efter en med viss bestämdhet. Ström fanns ju för att lysa fyren med och såklart även för att gjuta liv i en gammal radio. I början kunde jag inte förmå mig att lyssna på språk jag förstod så jag rattade bara in kanaler där jag inte fattade ett skvatt och tyckte det kändes komfortabelt bra att lyssna på. Så jag visste att världen omkring mig hade fortsatt att finnas och att den verkade klara sig rätt bra utan mig. Jag klarade mig  avgjort bättre utan utanförvärlden.

Men precis som för universum så blir tid och händelseordning irrelevant om man lever utan någon som vet om att man finns och kan minnas. Igår kunde lika gärna ha varit i förrgår och tvärtom. Det är befriande på många sätt att vara som en fiskmås, men fiskmåsar verkar sakna förmågan att ha tråkigt. De minns nog varken kuliga incidenter eller tråkiga. Medan jag minns väldigt många tråkiga stunder som staplat upp sig till en ranglig hög. Det fanns stunder då jag skulle vilja berätta för någon om det vackra och det fula, och höra någon berätta om det viktiga (och få humma igenkännade med en liten nick).

Det jag uppskattade mest var att jag befann mig i verkligheten. Det var nytt, kallt, hårt och spännande. En plats jag aldrig besökt förut. Det var drömlöst, planlöst och omaskerat. Inget var det det inte var. Det fanns ingen poäng i att konspirera mot vare sig måsar eller blåsten. De for dit de ville och kunde inte bry sig mindre.

Sen, att se månen och solens vandringar. Jag somnade när det blev mörkt och vaknade när det blev ljust. Om det var klart, så tittade jag ofta med hakan i händerna på när de steg upp eller försvann. Jag försökte föreställa mig hur bronsåldersmänniskorna måste ha sett på samma fenomen. Försökte känna den magin de måste ha känt. En rosafärgad kväll trodde jag mig se ett märkligt vitt svampmoln vid horisonten. Men några minuter senare visade det sig vara månen som masade  upp över en dimbeslöjad horisont. En lång stund följde jag den rosa månens resa upp på himlen.

Men den metalliskt beska ensamheten bestod.

Prettojag

[försöker en gång till]

Har varit på föräldramöte. De flesta är i min ålder och kanske upp till 10 år äldre. Mötet är så tråkigt som jag antar det ska vara. Men det jag känner mest är att vi föräldrar som sitter där, är så förfärligt tråkiga och gråa. Det känns aningen sorgligt till och med. Vi är grå och likriktade och jag undrar vart fan alla hårdrockarna, syntarna, punkarna, gotharna, livskonstnärerna, tågluffarna, rebellerna tog vägen?! Det är omöjligt att tro att Marilyn Manson är född samma år som jag, och att Till Lindemann är 6 år äldre än mig och Marilyn. Jag vill inte vara mogen. Vill inte ha växt färdigt. Vill inte ha växt upp. Och bli another brick in the fuckin’ wall. Vi i min generation har ju alla hört den! Eller?! Kommer jag ålderskrisa tills jag dör? Var är Pippi i min generation? Det var ju Tommy & Annika som var tråkiga. Det var ju inte de som var våra idoler väl? Inte de vi skulle se ut som? Måste jag klä mig i Pippikläder? Nån borde ju.

Min röksten

Jag vill presentera den här fula betongklumpen som är min röksten. Den ligger oansenligt men klumpigt på stranden mellan Mossbystrand och Abbekås. Sträckan jag promenerar när jag bara behöver promenera. Jag vet att det är fjantigt, fult och äckligt att röka. Men ibland skänker det ro i stunden. Se på Snusmumriken.

Fast Snusmumriken röker förstås pipa. Något som jag aldrig skulle kunna eftersom det vore så hipster att suga på en pipa. Något som i sig förvirrar mig eftersom Helena lärt mig att en hipster aldrig skulle erkänna sig vara hipster och att jag därför per definition kan vara en sån. Om jag medvetet försöker undvika att se ut som en hipster. BTW, så om du inte vet vad en hioster är så är det en man eller kvinna som försöker se djupare, mer down-to-earth och verka filosofiskare och stoiskare än hen är. Enligt min bild av en hipsterman så har han alltid en halsduk och kan recitera smarta citat t.ex. Tja nåt sånt. Jag bär nästan aldrig halsduk, om det inte är snorkallt, och jag kan stolt säga att jag inte kan några citat alls nästan (fast det är möjligen mer för att jag aldrig kan komma ihåg dem rätt).

Hursom så gillar jag att sitta och röka stoiskt på min röksten och tänka djupa tankar medan jag tittar ut över havet. Låta havet suga upp dem. För havet kan suga upp oändligt mycket tanke-energi. Därför är det alltid bra att tänka vid havet så de inte flyger runt i etern och jagar upp andra människor och djur. Man ska vara försiktig med sina spretiga, vilsna tankar.

Så är det lämpligt att uppmärksamma de små blommorna så här års, innan de går i ide för vintern. Så det gjorde jag. Tog många blombilder, men guskelov så publicerar jag bara två. Har ingen aning om vad den första heter, och vill inte veta. Tyckte bara de var vackra. Sånt måste inte klassificeras och dissekeras.

Det finns miljarder med bilder och det behövs egentligen inte fler, men det är bra att ha med en kamera för att lättare låta sig sugas upp av omgivningen. Det finns så mycket vackert runt omkring en, men tankar kan virvla upp så mycket damm i skallen på en så man inte ser ut. Då kan det vara bra att krypa närmare blommorna och ta de där närbilderna. Eller se ut på måsarna och fundera på varför de sitter där på sina stenar. Och hur de vet när det är dags att inte sitta där längre.

Låta sig fångas av stunden tills man faktiskt är där.

020På min röksten hade jag sällskap av en brun liten långbenspindel. Den stirrade förskräckt på mig med alla sina åtta ögon men försökte uppträda normalt. Lalla vidare med alla sina åtta ben utan att de snubblade över varandra. Det gick sådär. Jag lämnade den (men inte fimpen såklart) att fortsätta sitt liv.

Sista tredjedelen av strandsträckan är fylld och täckt med runda rullande stenar av olika storlekar och färger. Det finns en säkrare, fastare stig några meter inåt land, men jag väljer alltid att vricka och stuka mina fötter, armar, ben och rygg när jag går åt ena hållet. Det ser antagligen inte alls coolt ut när stenarna rullar undan och jag viftar med hela kroppen för att hålla balansen. Men det är fint att gå där och titta på alla miljarder runda stenar, alla lite olika. Havet har polerat dem hårda och runda i hundratusentals år utan särskild orsak. Men jag uppskattar dem. Jag tycker de är fina. En stackars sten ville följa med mig hem. Den hade fått nog av havet, blåsten och rullandet. Jag hoppas den kommer trivas. Helt säker är jag inte. Den kanske kommer tycka det är för stilla och tråkigt och för få likasinna stenhårda kompisar.

”Friheten bor väl granne med Stora Ensamheten”, skrev jag på en på en annan blogg idag (fast utan versalerna som borde ha varit där). Jag kunde se det framför mig. Ganska skrämmande faktiskt. Hur gör Snusmumriken för att inte vara rädd för ensamheten? Han är den mest fria varelsen i Mumindalen. Fast han har alltid Mumintrollet som längtar efter honom. Som drar honom tillbaka med en osynlig fiskelina till ett sammanhang. Utan Mumintrollet skulle han kanske vara borta. Vilse. Ledsen. Men han vet att Mumintrollet alltid finns där för honom. Han litar blint och till 100% på det. Annars hade han inte vågat sig iväg väl?