BCH

Nedan finns ett litet urklipp om BCH-kodning jag försökte läsa igår. När jag läser sånt undrar jag hur fan en sån människa är funtad som kan skriva nåt sånt? Jävla miffosar… Korkighetskänslan mosar hjärnan och man känner sig bottenlöst urdum. Äh, jag är bara avundsjuk på nåt plan. Och nollad. Jag tror sådana formler kan orsaka narkoleptiska anfall.

Bara stavningen av namnen på de som uppfann BCH; Bose, Ray-Chaudhuri och Hocquenghem avskräcker. Hur lära sig stava och uttala Hocquenhem? Vari består nödvändigheten i något dialekt att ha c och q bredvid varandra sådär??? Skulle han tagit illa upp om jag råkade säga Hocuenhem eller Hoquenhem istället för Hocquenhem? Man slungas ut i irrelevanta frågor för att skydda hjärncellerna från formlerna.

Ifall någon undrar så används BCH för att rätta bitfel i nyare NAND-flashminnen, s.k. MLC NAND, där varje cell kan ha flera nivåer än bara 0 och 1. I sådana minnen är sannolikheten för fel ganska stor och man behöver ha en felkorrigeringsalgoritm som dels detekterar och rättar upp till 8 bitfel för varje 512 bytes med data. Då behövs BCH8-kodare och avkodare. Normalt görs det i hårdvara men för skoj skull så behöver man göra det i mjukvara också för att emulera hårdvaran. Och det har fallit på mitt bord att göra ett försök.

Meeen, om jag inte hittar nån ful kod att kopiera så vete jäsiken om jag inte ger upp på en gång. Det kan inte vara värt några pengar att försöka skriva c-kod från dessa jävla formler.

————————————————————————————————————

Suppose that p(x) is a code word with fewer than d non-zero terms. Then

p(x) = b_1x^{k_1} + \cdots + b_{d-1}x^{k_{d-1}},\text{ where }k_1<k_2<\cdots<k_{d-1}.

Recall that \alpha^1,\ldots,\alpha^{d-1} are roots of g(x), hence of p(x). This implies that b_1,\ldots,b_{d-1} satisfy the following equations, for i=1,\ldots,d-1:

p(\alpha^i) = b_1\alpha^{ik_1} + b_2\alpha^{ik_2} + \cdots + b_{d-1}\alpha^{ik_{d-1}} = 0.

In matrix form, we have

\begin{bmatrix}<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\alpha^{k_1} & \alpha^{k_2} & \cdots & \alpha^{k_{d-1}} \\<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\alpha^{2k_1} & \alpha^{2k_2} & \cdots & \alpha^{2k_{d-1}} \\<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\vdots & \vdots && \vdots \\<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\alpha^{(d-1)k_1} & \alpha^{(d-1)k_2} & \cdots & \alpha^{(d-1)k_{d-1}} \\<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\end{bmatrix}<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\begin{bmatrix}<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
b_1 \\ b_2 \\ \vdots \\ b_{d-1}<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\end{bmatrix}<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
=<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\begin{bmatrix}<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
0 \\ 0 \\ \vdots \\ 0<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\end{bmatrix}<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />

The determinant of this matrix equals

\left(\prod_{i=1}^{d-1}\alpha^{k_i}\right)\det\begin{pmatrix}<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
1 & 1 & \cdots & 1 \\<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\alpha^{k_1} & \alpha^{k_2} & \cdots & \alpha^{k_{d-1}} \\<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\vdots & \vdots && \vdots \\<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\alpha^{(d-2)k_1} & \alpha^{(d-2)k_2} & \cdots & \alpha^{(d-2)k_{d-1}} \\<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />
\end{pmatrix} = \left(\prod_{i=1}^{d-1}\alpha^{k_i}\right) \det(V)

The matrix V is seen to be a Vandermonde matrix, and its determinant is

\det(V) = \prod_{1\le i<j\le d-1} (\alpha^{k_j}-\alpha^{k_i}),

which is non-zero. It therefore follows that b_1,\ldots,b_{d-1}=0, hence p(x) = 0.

Svininfluensan vs Thailand

Enligt Aftonbladet så har 33 svenskar dött under årets två första månader i Thailand. Alltså tre gånger fler än som dog av svininfluensan influensasäsongen 2011. Var är katastroflarmen om Thailand?

Ok, jämförelsen haltar kanske lite. Många har ju faktiskt vaccinerat sig, men vi valde som tur är att inte göra det eftersom ingen av oss var i riskgruppen. Istället fick vi allihop svininfluensan förra julen, vilket iofs var jobbigt men gav ingen av oss narkolepsi eller många av de andra väldigt allvarliga lite mindre kända biverkningarna av Pandemrix (som t.ex. bortstött lever).

Jag är väldigt glad att jag och X’t var eniga och stod på oss om att det vi kunde se om faran med svininfluensan för vanliga människor inte var tillräcklig med tanke på de ofullständiga uppgifter som fanns om vaccinet. Då var det nog många som såg ner på oss som valde att inte vaccinera sina barn. Jag är stolt över att vi inte sveptes med av masshysterin och istället gjorde ett eget val.

Det finns förstås orsaker till att jag inte längre låter mig svepas med av masshysteri.
Den första händelsen var när Alex var bebis och läkarna bombsäkert menade att vi var tvungna att lämna bort våra två älskade katter Billy och Valle. Annars skulle Alex med största sannolikhet utveckla allergier mot allt möjligt. Så vi lät katterna bli omplacerade och det är bland det sorgligaste jag gjort. Snudd på att lämna bort sina barn. Nåt år senare så förklarade vetenskapsmännen att det var precis tvärtom. Det var bättre att barnen utsattes för ”lite skit” för att immunförsvaret inte skulle löpa amok. Billy och Valle rymde från sin nya ägare bara nån vecka efter att vi hade lämnat bort dem, och vi gick i timmar och ropade efter dem i området utan att hitta dem. De dog kanske av svält och köld. Suck.

Den andra händelsen var när jag fick reda på att skogsdöden aldrig hade ägt rum. På åttiotalet när dystopiska larm om skogsdöd svepte fram så tog biologiläraren ut oss på exkursion för att se på granar i närmsta skog som skogsdöden hade smittat. För bara några år sedan fick jag reda på att skogsdöden var en myt. Iofs så gjorde händelsen att alla plötsligt blev medvetna om miljöförstöringen som pågick och försurningen minskade tack vara larmen. Så det hade stora positiva verkningar. Även om grunden var felaktig. De första rapporterna om skogsdöden hade kommit från tjeckiska alperna och enligt en del uppgifter var det på en granodling med en sort som inte var gjord för det klimat den var planterad på. Hursom, skogsdöden var en myt. Jag var lurad.

Tyvärr så sitter det väl i lite för jag har den kontroversiella åsikten att jag inte är övertygad om orsakerna till klimatförändringen, eller om och vad man i så fall borde göra åt den. Alltså jag är för minskade utsläpp av alla slag, men jag är inte övertygad om att just koldioxid, som är ett slags luftens ”vatten”, är det som vi borde bekämpa mest. Däremot tror jag på att klimatförändringen pågår. Den har alltid pågått så länge jorden har funnits, och varför skulle den sluta nu? Ska människan bekämpa en eventuellt naturlig klimatförändring (om det nu vore möjligt) bara för att tillgodose människans behov? Om vi räknar bort de utsläpp människan gör skulle jordens medeltemperatur minska eller öka då? Vem kan svara på det? Vilken förändring är bäst? För stilla står inte medeltemperaturen om allt är normalt.

Produktionen av allt som vi vill ha hemma producerar stora mängder giftigt avfall, som i mitt tycke nog kan vara värre än koldioxidutsläppen, och enklare att bekämpa. Och jag är inte övertygad om att det är bra att skapa enorma vindkraftparker i norrlands skogar i klimatförändringens namn utan att ta nån hänsyn till den lokala naturen, med snurror som bara har en livslängd på 25 år. Det ska byggas vägar och fundament som tål de stora snurrorna. Vindkraftbolagen är ålagda att ta ner snurrorna efter sig, men vad händer om dessa dotterbolag går i konkurs vid lämpligt tillfälle? Hur påverkar parker med hundratals eller kanske uppåt tusen snurror det lokala fågel och djurlivet? Hur många snurror har du sett på samma ställe? Kan du föreställa dig tusen vindkraftverk inom en kommun? Inte jag. I Sverige har vi dessutom inga kol eller gaskraftverk (såvitt jag vet), så vindkraften i Sverige har ingen direkt påverkan på koldioxidutsläppet. Det skulle vara om vi kan undvika att importera el från Europa eller t.o.m. sälja vår dyra, kraftigt subventionerade vindkraft el till Europa. Att vindkraftparkerna står i norrland är inget plus i det sammanhanget. Skåne är ju redan ”förstört” så det är bara att peppra landskapet fullt med snurror. Eller ställa dem längs motorvägarna.

Å andra sidan så minskar alla sorters utsläpp om vi minskar koldioxidutsläppet. Så det är bra. Men jag vägrar bli bortkollrad av eventuella illusionister som vill att vi ska titta på en hand utan att tänka och granska, medan den andra handen smusslar med mycket värre saker.

Saknad och längtan

Har saknat min moatjé jättemycket alla tre dagar hon varit borta och längtar lika mycket efter att hon kommer tillbaka. Samtidigt är det en bra saknad. Fint att ha någon att sakna så mycket som jag gör. Ja, förutsatt att hon kommer tillbaka förstås…

Det finns en skillnad på att sakna och att längta. Den är hårfin och jättevid för den ena känslan är negativt laddad och den andra positivt. Längtar gör man nog när man vet när något ska inträffa, och saknar gör man när man längtar efter det som varit och inte vet om och när det inträffar igen. Eller så beror det på om man ser glaset som halvfullt och sånt.

Hur som helst så ska man förstås kvala om man kan. Släpper ut lite komprimerad, konserverad depression mha antimunterhetsmusikern Andi Almqvist. Bara att insupa den svartgröna doften.

Gloomy Sunday

Helena har skickat på mig fantastiskt deppiga Gloomy Sunday i olika tappningar. Först i rysk version (eller om det var den ungerska versionen; jag hittar inte mejlet) som är vacker men som jag inte fattade så mycket av och sen i Billie Holidays tolkning. Som är jättebra men för mig tycker jag den fortfarande är för vacker med för mycket vibrato. Tycker Sarah Brightmans och Sarah Mclachlans versioner är vackra men också för fina och med för mycket kraft. Själen har liksom redan lämnat kroppen och livskolet är slut. Det borde inte finnas ork kvar för skönsång. Men den ungerska versionen från filmen Szomorú Vasárnap är perfekt. Om man kan lyriken vill säga. Hade varit intressant att höra tolkningar av Laleh och Anna Ternheim,  eller varför inte Till Lindemann. En liten varning är på plats för den kallas också The Suicide Song för att den påstås ha orsakat självmord. Själv tror jag inte vacker musik orsakar självmord. Det är annat som gör det. Annars hade alla som sett MASH varit döda för länge sen.

Sunday is Gloomy,
My hours are slumberless,
Dearest, the shadows I live with are numberless
Little white flowers will never awaken you

Not where the black coach of sorrow has taken you
Angels have no thought of ever returning you
Would they be angry if I thought of joining you
Gloomy Sunday

Sunday is gloomy
with shadows I spend it all
My heart and I have decided to end it all
Soon there’ll be flowers and prayers that are sad,
I know, let them not weep,
Let them know that I’m glad to go

Death is no dream,
For in death I’m caressing you
With the last breath of my soul I’ll be blessing you
Gloomy Sunday

Dreaming
I was only dreaming
I wake and I find you
Asleep in the deep of
My heart
Dear

Darling I hope that my dream never haunted you
My heart is telling you how much I wanted you
Gloomy Sunday

Vårhallen

Schysst väder med sol och inte så blåsigt. Så det blev rundvandring 7 ”Vårhallen” från boken Rundvandringar Skånes Kust. Enligt boken var turen 13 km och skulle ta ca 4 timmar, men jag lyckades snurra till det på slutet och hamnade utanför kartan och i Simrishamn. Imponerande klantigt och säkert 7 km och 1½ timma extra. Kändes fånigt att att ”vandra” genom Simrishamn. Nästan så jag beställde en taxi sista biten för jag var hyfsat mör i benen och aningen öm i fötterna. Ärligt talat var rundturen ganska trist men jag lägger upp lite ointressanta foton iallafall.

 

Topp 5

Hakar på och upprepar Bronnie Wares resultat efter hennes undersökning om vad döende patienter i palliativ vård ångrar mest:

1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv som var meningsfullt för mig själv, inte ett liv efter andras förväntningar på mig.
2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt.
3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.
4. Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner.
5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig vara lyckligare.

Om man nu fixar det ovanstående i sitt liv, undrar vad som poppar upp som nästa 5 grejer man ångrar mest? Bara för att vara negativ menar jag.

Jag önskar iallafall att folk kunde lära sig hålla till höger i trapporna. Vilken dag som helst kommer jag bryta min 42-åriga obrutna serie med dagar som jag aldrig kysst en man. Borde jag ta hissen i fortsättningen för att undvika att bli som Ace Ventura efter att ha upptäckt att tjejen (Einhorn) han kysst egentligen var en man?

Konsten att stressa

Började gårdagen med att spendera 1 timma och 40 minuter i bilköer. Som tur var jag hyfsat pinkenödig efter bara ca 10 min, så jag hade nåt att tänka på med jag långsamt passerade de olika halkolyckorna. Jo, det var så halt att bilen spann loss när man försökte köra igång från stillastående. När det blev kö igen sista biten innan jobbavfarten övervägde jag allvarligt att stanna bilen och kliv ut i vägrenen, men det var ju kallt och blåsigt så jag chansade på att blåsan inte skulle explodera.

Såklart blev det en kort jobbdag men jag drog ut på den så långt jag kunde. Jag skulle ta tåget från Skurup 18:19 till Malmö för att se Anna Ternheim spela 19:30. Eftersom konserten var i en gammal biograf mitt i stan så kändes det som en bra idé att slippa parkera bilen i centrala Malmö.

Såklart var det lokalt snöoväder över Skivarp. Snöfall och kuling ger drivbildning. Även om det inte är superduperhalt så finns det alltid någon skåning som har kvar sommardäcken på eller som har fobi mot att köra i snö. De kör inte så fort och det brukar ansluta sig en kö med bilar som inte vågar köra om.

Efter att ha svalt några rostmackor hela med lite för varmt kaffe så sa jag hejdå till flickvännen, hann tänka när jag sprang ner för trappan att jag skulle ta med konsertbiljetten men väl nere valde jag istället skor. Jag kan tydligen bara ha en tanke i skallen på samma gång. Sladdhalkade iväg så fort det nu gick över skånskt vinterlandskap med osaltad landsväg till pendelparkeringen i Skurup där jag landade 18:17, sprang till tåget samtidigt som jag oroade mig för hur f-n jag skulle hinna köpa tågbiljetter. Jag åker ju aldrig tåg så jag skulle vara tvungen att läsa f-cking instruktioner och det brukar sällan gå så bra.

Precis när jag är framme vid biljettautomaten så plinge-plongar det om tåget 18:19 är inställt. WTF!

Jaja, bara att sätta sig i bilen och köra in i city. Inte hela världen. Hinner en dryg mil innan jag inser att jag inte har konsertbiljetten med mig! Bitchslappar och svär långa haranger åt mig ett par gånger och vänder i Svedala. Faaan, man blir galen. Och iiingen att skylla på. Därför man alltid ska ha sällskap med sig ju. Övervägde några sekunder om det skulle räcka med bokningsnumret, men eftersom jag kände att det var möjligt att hinna fram i nästan tid så valde jag att vända och hämta biljetten.

Jaha, 19:40 så var jag i Malmö. Då ska man bara parkera sin stora feta buss.  Den går inte att parkera hur som helst, men faktiskt hade jag lite tur. Otroligt. Men igen så var jag eländigt pinkenödig efter kaffeintaget så jag var bara tvungen att missa nån låt i början. Trampade ca 20 tår platta på vägen in till min stol mellan två låtar.

Anna och Dave däremot var helt underbart bra. Vilken fantastisk föreställning! Amazing.

Tropikhjälm på

Ibland tror jag man behöver ta på sig tropikhjälmen och uppleva att livet också kan vara en expedition och ett äventyr. Med fantasi kan man för stunder bli sex år igen och bli en upptäcksresande i sitt eget liv. Man kan omöjligt alltid ta ”rätt” väg och hamnar ibland i träsk- och slymarker.

På en ”riktig” expedition så är själva poängen att man inte vet vad man kommer uppleva. Det ger spänning, nyfikenhet och driv i stegen vissa dagar. Andra dagar kan kännas vilsna och uppgivna. Med lite erfarenhet så kan man undvika de mest uppenbara fällorna, men då också riskera att gå miste om en upplevelse. Vad är ett ”rätt & riktigt” beslut? Ska man alltid välja den långa vägen runt problem eller ska man chansa? Ska man göra något fånigt och onödigt som en avstickare som man vet kanske inte leder någon annan stans än till en vacker utsikt? Finns det ett mål? När expeditionen är färdig, är man i mål då? Eller är det starten på en ny utflykt?

Varför väljer vi att leva i verkligheten så mycket och ser ner på fantasi- och drömvärlden? Ser vi ner på den eller har vi bara glömt hur man gör när man leker? Är det bara materiella upplevelser och saker som är viktiga för oss? Måste man åka till andra sidan jorden för att resa på riktigt när man kan leka indianer och cowboys i närmsta skog? När följde du en bäck uppströms sist, bara för att se vart den kommer ifrån?

En sexåring bryr sig i lekande stunden inte om det är någon ”mening” med leken. Vi kan besöka den världen genom att t.ex. läsa och skriva sagor, titta på konst och konsthantverk eller skapa själva. Göra nonsens-saker bara för att det är kul. Och byta lek när det inte är roligt längre.

följ ett infall
följ din intuition
ibland