Udda dröm #1

Jag har en udda dröm att planera in en rutt med de bästa hällristningarna i Sverige, inreda minibussen med brandgula gardiner, madrass och lite campingutrustning, skaffa reaggeamössa (peruk?) och beige ylletröja i fiskbensmönster med polokrage och sen åka runt i två veckor, bo på camping, äta soppa ur burkar och bara kolla, känna och uppleva hällristningarna. Sådär riktigt überflummigt. Se om man kan få kontakt med de som knackade in dem för ett par tusen år sedan. Undrar om det är så kul som det låter?

Ickefatalist

Jag kan erkänna att jag är ganska rabiat fatalistmotståndare. Dvs tanken på att saker sker enligt en förutbestämt schema som inte går att ändra på och att de ansträngningar man gör egentligen på nåt sätt inte har någon betydelse.

Det är svårt att förstå grundtankarna i detta tycker jag. Någon får gärna försöka, men som jag ser det så byggs inget upp av sig själv. Disken hamnar på diskbänken enligt hushållsentropin, men den diskas aldrig någonsin av en slump. Slumpen kan aldrig bygga det enklaste legohus som Smilla kan bygga upp på några minuter. Universum funkar inte åt det hållet. Eller att de som får mer elände än de kan hantera, att det skulle vara ”rätt åt dem” eller orsakat av någon högre makt. Att de är predestinerade att må dåligt och att det inte finns något man kan göra utan att det bara är för dem att sitta och ta emot. Näe, jag protesterar!

Däremot tror jag inte att allt heller är en slump, men om man bara sitter hemma och inget gör så händer heller inget i ens liv. Om man anstränger sig så händer saker (lite karmatanke) och man träffar en del människor när man behöver dem. Men t.ex. ute i trafiken finns ett myller av kaos som kan ändra allt på en sekund. Efter en sån händelse så kan man förstås hitta ny mål och meningar, men de har ändrats av slumphändelser.

Lyckliga jag har redan citerat Tranströmers glänta, men jag tycker den är fascinerande och för mig säger den lite samma sak. Man kan låta sig gå vilse ibland för att kunna hitta den där gläntan. En fatalist kanske tycker precis tvärt om?

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.

[Tomas Tranströmer]

PS Så funderar jag på om jag var för plump i mitt Dumbstruck-inlägg? Är det roligt eller bara elakt? Får man skriva som jag skrev? Någon får gärna tycka till annars! Mitt omdöme och min humor är inte alltid den bästa.

Nostalgiintrotripp

Ofta var introna lika långa som själva innehållet i barnprogrammen på 70 och 80-talet (alltså på 1900-talet). Här är ett litet urval. Ni gamlingar spring och sätter er! För nu är det barnprogram på TV2!

Empat

Funderar på om jag håller på bli empat eller nåt? Typ som motsatsen till psykopat. Jag bryr mig lite för mycket om sånt jag inte borde bry mig om. Svårt att avgöra om det är bra eller dåligt. Det kostar en himla massa tid iallafall. Har nästan helt slutat lyssna på radio och kolla på tv. Läser lite i nån bok, men också det har minskat på sistone. Det känns liksom ointressant jämfört. Nå, det går väl över.

Känns väldigt konstigt att bära omkring på en massa negativa känslor i kroppen nu under hösten, som man plockar från höstdeppiga bloggar. Jag kan verkligen känna med de jag läser om. Under hela mitt tidigare liv har jag aldrig brytt mig särskilt mycket om människor utanför min familj. Lite stum liksom. Nu bara hinkar jag i mig massa andras känslor och idisslar dem. Inte helt sunt. Men intressant. Ja, och alla är ju inte negativa. Det finns ju massa roligt och positivt också. Ibland.

Ett tag var jag nästan rädd för att läsa nya bloggar för jag visste inte om jag skulle orka att fastna på så många fler. Jag tjuvkikar på en del ibland, men det är inte så lätt att fasta i någon annas blogg trots allt. På Linas blogg är det så ofantligt många som skriver och mår dåligt, och det har varit lite läskigt att kolla in på deras bloggar. Som tur krävs det nåt mer än att de bara ska må dåligt för att jag ska fastna.

Bara att jag sitter här 22:23 och knappar in dynga fastän jag gick upp 05:15, hackade fulkod hela dagen, shoppade i Bulrövs center och gick på föräldramöte speedad på redbull och youghurtgodis är ju helt wacked. Gonatt!

Hjärtligt otrevliga

I vår familj ingår att vi gärna är hjärtligt otrevliga mot varandra och slänger käft ganska grovt. Ett arv från Göteborgsområdet tror jag uppblandat med lite Simpsons, Dr House, Scrubs, Vänner och andra TV-serier (inte Seinfeld dock, tycker han är dryg och tråkig faktiskt). Mobbing är ju kul om det görs på rätt sätt och om rätt saker. T.ex. skulle vi ju aldrig mobba Molly för hennes enorma öron eller om Alex konstiga näsa, utan mest om sånt som inte har någon betydelse egentligen. Annars blir det bara plumpt och otrevligt. Så det vi inte mobbar varandra för säger kanske mer egentligen. Ingen skojar ju om min näsa när jag tänker på det, hmmm.

På nåt sätt har det väl gjort att våra barn sällan är svarslösa och inte är rädda för att ge sig in i en lite bufflig debatt hoppas jag. Eller så blir det dyra terapiräkningar i framtiden. we’ll see. Vi har ganska kul i vardagen iallafall.

Barnkalas

Tack vare Molly och hennes kompis Athina så blev barnkalaset jättelyckat. Jag var uppe tio över sex i morse för att hinna med allt som skulle hinnas med. Fast det är jag ju nästan alltid, så det var väl ingen skillnad iofs. Bland annat fick badrummet fick en välbehövlig avskrubbning, fast fönsterbänken har jag kvar. Man kan ju inte göra allt roligt på en gång. Jag är inte särskilt äckelmagad av mig, men det jag drog upp ur avloppsbrunnen i morse hade nästan fått liv. Riktigt ruggigt!

Och vilken sommardag! Helt otroligt! Säkert 20°C i trädgården!

Min fjärde fobi

Kom på att jag har en fjärde fobi, dansbandsfobi. Hur kunde jag glömma den? Troligen förträngd in under nån matta i hôvvet. Först kröker sig fingrarna och alla håren ställer sig i en rysvåg från nacken och ner till svanskotan. Ansikten förvrids i en stelnad grimas och ryggen kröks och förvrids. Kanske likt ett epileptiskt anfall tror jag. Kan säkert vara kul att prova nångång, men jag kan riva skivan i småbitar eller äter upp högtalarna för jag vet icke riktigt vad jag gör i det tillståndet. Fast om jag kan fly så gör jag normalt det.

Och apropå nåt så har en av mina äldsta döttrar en jättekul egenskap. Hon är extremt perseptiv för social kli-smitta. Man säger t.ex. ”Oj vad det kliar på nästippen” och kliar demonstrativt på sin nästipp så kan hon inte låta bli att klia nästippen (hon gör det nu när hon läst detta helt garanterat), sen gör man samma sak med ögonbrynen och hela håret. Och hakan. Hur barnsligt kul som helst! Prova på nån ni känner! Man har det inte roligare än man gör sig, och man kan alltid avbryta en tråkig debatt med tricket.

Sofiero

Mitt nya livs första riktiga dejt blev på Sofiero. Det var sista helgen där var öppet på slottet och sista helgen för en utställning om Blomsterdrottningen Ingrid. Utställningen var faktiskt riktigt tråkig, men som tur var min dejtmate desto intressantare. Vi fikade lite bland Dahliorna i aningen snålblåst och nåt litet regnstänk, och hade det mysigt och avslappnat trevligt. Om inte annat så tror jag att jag hittat en utflyktskompis. Våra livspuzzel är aningen svåra att foga ihop, men jag tror våra ”energier” stämde bra överens.

Fa-atten

På söndag är det barnkalas för Smilla (huvva) och uterummet har varit belamrat med en tredelars bokhylla som skulle skänkas till Öppna Hjärtats 2nd Hand i Ystad. Har annars farit fram som en furie både ute och inne hela helgen för att uppnå vanlig svenssonhygienstandard inför kalaset. Bland annat har nästan alla inneväxter blivit friserade från hinkvis med bruna blad och utegruset har både blivit klippt och förgiftat.

Enda dagen de tar emot möbler fram till 18:00 var idag, så Molly och jag kastade in allt i bussen och jag och Smilla for stegrandes iväg på två hjul mot Ystad för att hinna innan stängningsdags. Men det gick bra och vi tog in på McDonalds på hemvägen. Dagens stresspass avklarat!

Så det blev första avbräcket i LCHF-dieten sen förra måndagen. Och hela min kropp villeville beställa fanta till mealet (jag har ju varit duttig ju), men det bidde bara en ”fa-atten” faktiskt. Ramlösa alltså. Med lite sur citrus smak. Utan socker. Man får brotta ner sig själv ibland.

Alex kom just och klagade på hösten, men själv älskar jag hösten. Man får andas uuut. Exhaaale. Sjunka ihop. Puuuffff. Ogräset dör av sig själv, träden är vackrare än någonsin och man får ta på sig snygga tröjor. Man tänder stearinljus och myser. Så sår man fröna för att överleva vintern tills våren kommer.