Svaneholm

Vi tog en promenad runt Svaneholms slott. Mias syster Anna följde med med sina två barn Milton och Wilma. Wilma gillar att vara prinsessa och hade en tiara på sin mössa. Freya mötte en dansk-svensk ung kille och fick busa av sig en stund.

Annonser

Ny länspump

För drygt två år sedan började bubblade upp päckelvatten från golvbrunnarna i källaren. I källaren finns bara två golvbrunnar varav den ena står i pannrummet och den andra i tvättstugan. Dessa två golvbrunnar rinner normalt ut i en brunn 2m sydöst om huset, och sen rinner det ut från den brunnen till kommunala nätet.

Fast, det sitter en länspump i brunnen för att pumpa upp vattnet till ett rör som leder nordväst om huset ut till kommunala avloppet. Så blev det stopp i utloppet till det kommunala avloppet, och päckelvattnet for baklänges ut i källarbrunnen varpå pumpen blev igensatt och stannade, varpå päckelvattnet åkte upp i golvbrunnarna och ut på källargolvet. Efter att vi fått akut hjälp med att fixa stoppet i avloppet så visade det sig att hela rörsystemet ut till kommunala avloppet lutade åt fel håll, och vi blev tvungna att gräva om alltihopat för en sådär 60000:-. Då ingick en ny länspump som skulle vara extra bra för ~5000:-.

Denna extra braiga pump stannade för någon månad sen och funkade sen bara sporadiskt. Förra helgen slutade den helt och hållet och jag grämde mig för de 5000:- + arbete som hantverkarna skulle blåsa mig på igen. Men om den ändå bara håller i två år kände jag att jag lika gärna kunde köpa en pump (för en dryg tusenlapp) på Biltema och göra jobbet själv. Sagt och gjort, och det tog bara några timmar varav den mesta tiden gick till att fnatta runt och leta efter verktygen jag inte hann lägga på rätt plats förra gången (vilket snabbt gör mig extremt lättirriterad och ett väldigt dåligt sällskap när jag mekar).

Andar och sånt

Jag har med åren kommit fram till att jag tror på andar och att på att naturen är besjälad. Lite old age kanske?

Eller snarare så är det sånt som jag själv kan känna och finna mening i. Även om jag är medial som en badboll så känner jag starkt inom mig en andlig koppling till Kittelfjäll, vår stuga där, bergen och naturen runt omkring där. Där bor mina närmaste avlidna släktingar (jag räknar dig också Boris), och jag är helt övertygad om att de manipulerar mig på olika sätt, lite som i Råttatouille, för att jag ska komma dit eller bara tänka på det ibland. Ofta vill de att jag ska kolla i VK och kanske protestera mot eventuella nybyggnadsplaner i Kittelfjälldalen (och sätter nån upp en linbanestolpe på Dauna som svär jag på att jag kommer med en bågfil och delar den i små, små bitar). Mormor brukar visa upp sin handvävda röda trasmatta som ligger tvärs över storstugan i Kittelfjäll, gärna lite frostnupen i fransarna för att jag ska känna dåligt samvete och att jag borde åka dit och elda i öppna spisen (en riktig öppen spis!). Det är till och med så att det känns lite tjockt (på ett bra sätt) med andar när man öppnar stugdörren. Man får be de att lämna en i ro ibland för att man ska få plats i soffan.

Jag har alltid så långt jag kan minnas haft ganska svårt att förstå grejen med gud. Första minnet av jesus och den kristna guden var i söndagsskolan innan jag började grundskolan. Jag har ett minne av att vi fick sitta och leka med sand, några åsnor och palmer och andra mysko pinaler. Jag vet inte vad poängen skulle ha varit, men jag blev ganska förbryllad och på den vägen är det.

Mina föräldrar känns ganska sekulariserade, fast jag tror att min pappa är mer troende än vad skyltar med (iallafall så sjunger han psalmer från tårna). Så i min uppväxt så har jag varit fri att hitta min egen tro. Fast min bäste kompis (Lasse) och hans föräldrar var svårt kristnade och han gick i kyrkan varje söndag. Minst. Och så gick vi i kristna scouterna, men det fattade jag ganska sent tror jag. Det var inte uppenbart för mig varför vi ibland på scoutmötena gick till kyrkan för att sitta och halvsovandes lyssna till märkliga sagor som inte hade nån som helst koppling till den vardag (i Vallda) som jag såg.

Trots det tyckte jag, och tycker fortfarande, att kyrkan kan vara en bra plats för lite mediation och eftertanke på livet och döden. Jag har dock alltid haft svårt för bönerna och speciellt att knäppa händerna. Jag känner att det verkligen inte är min grej och att jag inte ska sitta och be om saker som jag inte tror på innerst inne utan som bara rabblas för rabblandets skull. Jag kan inte fatta att det skulle göra någon gud glad. Det är samma sak med att prisa gud; varför hålla på och rulla sig i dammet och se fånig ut när man kan gå ut och göra nåt gott för nån människa på riktigt istället? För mig känns det som hyckleri, men jag vet att det inte är det för andra människor.

Jag har nu i princip läst klart bibeln (jag är inte konfirmerad). Jag har hoppat över några hundra sidor på slutet av gamla testamentet (för tungt), och sen har jag läst nästan hela nya testamentet fram till apostlagärningarna. Håller på med den sista biten, men det blir bara några kapitel åt gången för det är ganska segt. Tyvärr är jag ganska besviken på båda delarna. Ja till och med chockad över Bibel del 1. Så mycket folkmord, våldtäkt och övergrepp som görs i guds namn och med guds välsignelse och styrning! Är min Lutherska uppväxt verkligen baserad på detta? Jag minns också att jag hört en del av historierna ryckta ur sitt sammanhang från präster, men när man läser dem i sin kontext så ser man hur sjukt upplagt det är. Läs hellre alla mumintrollböckerna istället. Det ger mer livsvisdom och idéer för hur man kan leva sitt liv.

Jag har nog oftast undvikit diskussioner om tanken på den enväldige guden med troende människor. Om de är lyckliga med sin tro, vad är jag för människa som skulle försöka ta det ifrån dem? Men jag ser överallt bevis på att det inte finns en enväldig gud som bestämmer över allt som ska hända. Speciellt känner jag det när små barn dör i olyckor eller sjukdomar. Det går inte för mig att se någon mening med sånt. T.ex. tänker jag ibland på en händelse där en några barn på sin första dag (eller under första veckan) i skolan sätter sig i en större fönstersmyg, och när de lutar sig bakåt så öppnar sig fönstret och några ramlar ner och dör. Hur kan någon gud vilja ta ett barn från de första, glada, förväntansfulla dagarna i skolan? För mig så räcker en sån händelse som bevis, men det finns förstås miljontals fler exempel.

Däremot tror jag att det finns andar runt omkring oss som kan hjälpa och störa oss i vår vardag. Jag kan inte påstå att jag har kontakt med dem, men de har nog, som sagt, kontakt med mig. Även om de inte kan påverka den fysiska världen så kan de kanske påverka oss aningen att fatta både bra och dåliga beslut. Om det är mer logiskt än en enväldigt gud vet jag inte.

Jag uppfattar livet ganska mycket som en forsränning. Man sitter i en gummibåt och paddlar nerströms i en ström fors. Ofta måste man fatta snabba beslut för att undvika en sten eller för att välja väg. Ibland väljer man en väg som man måste fullfölja även om det är läskigt och man får kallsupar, och ibland blir det stilje och man kan välja att korsa till andra sidan om man vill. Om man har otur och inte ser upp hamnar man i en bakström där man snurrar runt ganska länge tills man kan ta sig ur den. Jag tror att hur färden blir bestäms ganska mycket av vilken inställning man har till färden, och egentligen inte så mycket på vilken väg det råkade bli. Min inställning är oftast ”nyfiken” hoppas jag.

Och mycket humor och knäpphet förstås. Jag gillar knäppa människor för de kan vända och vrida på det som man uppfattar som verklighet och visa att det finns minst åtta andra olika sett att se på saken. Inte minst på döden, universum och meningen med livet. Monty Python och Douglas Adams är stora inspiratörer förstås. Och min fru och min mamma förstås. De har massor med knäpp humor!

Jag störs dock ofta av tanken på att mitt liv har varit väldigt enkelt. Det har knappt funnits några motgångar alls faktiskt och mina val har sällan varit särskilt svåra. Klart att jag har fått paddla ibland för att undvika stilje eller för att hamna i rätt fors, men jag har fått turen att vara ganska stark, både fysiskt och psykiskt, så det känns inte som att det har varit så jobbigt (i efterhand). Hur hade jag och mitt liv varit om jag hade mött ondska under min uppväxt? Om jag hade vuxit upp i nazityskland, hade jag också varit nazist?

Döden skrämde mig ganska länge, men gradvis har fruktan ersatts av en enorm tacksamhet för allt det fantastiska jag har fått uppleva i mitt liv, och som jag fortfarande får. Jag vet att jag faktiskt skulle känna mig nöjd med det liv jag har fått leva om jag dog idag. Präktigt så det dryper? Kanske det, men det är så jag känner och det är en fantastisk känsla. Jag har ganska nyligen också känt insikten att döden finns för att det ska finnas plats för de nyfödda. Om alla skulle leva för evigt så funnes det ingen plats för våra underbara barn. När jag dör kommer min ande att bo i Kittelfjällområdet med de andra.

En liten floska: ”frukta inte de som söker sanningen, frukta den som påstår att han har hittat den”. Så om nån tror att jag vet nåt så är det helt fel. Jag har bara bestämt mig för vad som funkar för mig och gör mig trygg och glad.