Under Behandling

Det visade sig att strålbehandlingen inte alls skulle börja efter att jag börjat hormonbehandlingen mot testosteron, utan typ samtidigt. För att hjälpa strålroboten med siktet så fick jag först tre guldkorn inplacerade i prostatan. Det var det minst sköna med behandlingen så här långt. Trots lokalbedövning så gjorde det hyfsat ont att få en tjock nål upp i mumindalen (mellan dalen och hänget liksom), och hagelskuren i prostatan kändes förvånansvärt bra. Men övergreppet var över på bara nån kvart och jag hade en bra bitring att tugga på. Inga problem efteråt som vid biopsin, så jämfört med en månads sjukskrivning som hade behövts efter en operation så var det inget att gnälla över.

Det kostade mäktiga 2200 kronor att bli av med testosteronet, och min sambo blev kastreringsbödel. Alltså bara kemiskt kastrerad med en spruta i ena sätesmuskeln, och effekten ska försvinna efter ett halvår. Att bli av med testosteronet känns kanske men är diffust. Om man inte har någon lust så saknar man inte att inte ha den. En biverkning ska vara att man kan bli deppad, men hur känner man skillnad i februari mot hur det ändå ska kännas i mörkret och kylan?

Jag borde ha fått min sjätte stråldos idag men roboten var trasig förra onsdagen (jag hoppas ingen stackare blev kokt inifrån pga nån mjukvarubugg), så nu är det två doser kvar. Har inte känt så mycket innan efter behandlingarna men från inatt vet jag vad biverkningen ”trängningar” faktiskt innebär. Fasiken vad det tränger! Har sprungit varje timme på toa sen igår kväll men väl där tar det minst fem minuter med en ynklig stråle att få ut nån deciliter (som blåsan absolut ville blir av med omedelbums). Som en riktig prostatagubbe…suck.

Hoppade t.o.m. av lindy-hoppandet idag för jag pallar inte, så jag lindy-hoppar lite hemma istället. Är aningens orolig för hur illa trängningarna kan bli; det är två tillfällen kvar. Ett i övermorgon fredag, och ett sista på måndag. Man vill ju inte ha en blåsa som inte går att tömma och som till sist exploderar, men min sambo säger att det inte är möjligt. Fast det känns som att det är möjligt.

Valet och Kvalet

Efter en PET-scan som inte visade någon spridning från prostatacancern så blev det dags att välja vägen framåt. Btw så hade jag köpt Bröderna Lejonhjärta för några månader sedan för jag var nyfiken på om den var så bra som jag mindes det sist jag läste den, när jag var kanske 12-13 år. Jag var nog 10 när jag läste den första gången och var mäkta stolt över att ha läst en sån tegelsten. Jag läste mycket för mina barn när de var små, och jag minns hur besviken jag var på hur dåligt jag upplevde Mio min Mio var att läsa om. Den kändes som ett flummigt löst ihopsittande plagiat av Sagan om Ringen (sorry Astrid, min upplevelse som vuxen). Iaf så när man gör en PET-scan så blir man injicerad med något radioaktivt ämne (det står i anvisningarna att man inte ska krama barn eller gravida samma dag) och sen ska man vänta i två timmar innan man blir röntgad. Perfekt tillfälle att ta med sig en bok! Fast på morgonen när jag skulle iväg tvekade jag om det skulle se lite väl dramatiskt ut för en ev cancerpatient att läsa gråtandes om Nangiala. Boken åkte med iaf men jag kände mig tvungen att förklara för sköterskan att jag inte läste om Nangiala för att jag trodde jag var på väg dit nu. Vet inte om hon hade läst den för hon såg mest frågande ut.

Någon vecka efter PET-scanningen så blev det möte med urolog och onkolog, och jag får två val: att opereras eller bestrålas. Jag hade läst på ganska mycket på olika forum och vetenskapliga sajter och kände mig redan ganska säker på att jag ville bli bestrålad. Urologen var en äldre överläkare, som sambon kände väl såklart (man kan knappt ta sig genom sjukhusområden för det ska kramas och pratas med alla hon känner). Han förklarade noga och bra alla fördelar och nackdelar med operation. Sen blev det den unga franska onkologens tur att berätta om för- och nackdelar med strålbehandling, men när han talar så berättar han mest om att man rekommenderar operation och att de flesta i min ålder väljer operation. Så jag försöker få honom att komma med argument mer än att de flesta opererar sig, för det är väl inget vetenskapligt argument i min öron. Om de flesta väljer något bara för att de flesta väljer det så låter det som flockbeteende. Jag vill välja det alternativ som jag tror ger mig bäst livskvalitet, och kanske inte nödvändigtvis det som får mig att leva längst. Om jag lever gott efter strålbehandling i tjugo år och sen får en sekundärcancer (vilket onkologen betonade var extremt ovanligt) så tar jag hellre det än att vara inkontinent. Resultatet efter operation eller strålbehandling är samma; man blir av med cancern. Ingen skillnad alltså.

Jag vet inte om jag är oresonligt rädd för att bli inkontinent. Det är något som oftast drabbar kvinnor så det pratas såklart inte så mycket om det. Men det låter väldigt handikappande om man lyssnar på de som drabbats. Det måste vara nära till toalett hela tiden och man behöver i värsta fall alltid gå med skydd. Ca 20% av männen som tar bort sin prostata är inkontinta efter första året. Sen dalar det till ca 5% efter fem år men ökar sedan. Fjällvandring med inkontinensskydd? Näe, det olockar väldigt.

Så väl hemma så blev det till att googla mer forskning, men forskningsresultaten är ofta lite gamla och lite svårtolkade. En studie som publicerats säg 2018 baseras på data insamlad många år tidigare. Både operation och strålbehandling har utvecklats sen dess. Och vad betyder egentligen att ”20% är inkontinenta”? Det låter som att typ alla som opereras är ansträningsinkontinenta, men det skvätter bara lite (man kan kissa när man får orgasm dessutom; huvva). Rinner det ganska ohejdat för de 20%?

Alla jag pratar med, inklusive min sambo, hade valt operation bara för att bli av med skiten så snabbt som möjligt. Jag fick prata med en man som nyss genomgått en prostataoperation, och han var helnöjd. Men han hade heller liksom inte gjort ett aktivt valt utan gått på rekommendationen och sin känsla.

Så jag ringde en kontaktsjuksköterska för att försöka få någon annan onkolog att beskriva riskerna med strålning, men det räckte att prata med henne kände jag. Man vet nog helt enkelt inte riktigt hur det blir om 20-30 år efter strålning av prostatan. Det finns en risk för permanenta låggradiga inflammationer i tarmarna (men det trodde inte franska onkologen att jag skulle få när jag frågade).

Nu är det inte bara strålbehandling om man väljer det, utan då måste man också sänka testosteronet. Dvs man blir kemiskt kastrerad och kan uppleva klimaktieriebesvär i ett halvår med vallningar och ev depp och annat. Man blir klen som en tjej och måste be grannen dra igång gräsklipparen. Och lusten (den lilla som är kvar) försvinner helt. Men efter ett år eller två så är man helt återställd och borde må som innan. Inga risker för kronisk inkontinens såvitt jag kan förstå.

En annan vel-detalj är tidslinjen. Jag hade kunnat vara inbokad för operation om bara fyra veckor. Dvs kanske i början av januari, och sen varit sjukskriven en månad. Januari är ju perfekta månaden att vara sjukskriven och skraltig, för jag brukar oftast önska att man kunde söva ner sig fram till mars. Sen vore jag väl lite halvdan i två månader, men sen kanske helt okej (minus kontinensen). Strålbehandlingen börjar tidigast om ett halvår, dvs kanske i början av sommaren, pga att hormonet måste verka sex månader innan. Efter strålningen är det vanligt med inkontinens och tarmproblem under några veckor. Men sen verkar de flesta må ok.

Jaja, det har tänkts och grävts och krafsats i håret. Men till slut har jag bestämt mig för strålbehandling.

PS Märkligt hur snabbt man blir van vid att någon vill köra upp fingar och saker i en.

Starten på Livet med prostatacancer

Början på mitt liv med prostatacancer är bara bra! Jag hade pengar och tid att göra ett stort hälsotest i våras 2023. Liiite högt värde på det dåliga kolesterolet (dvs hushållsfet), inget blod i avföringen och allt bra utom PSA-provet. Det ska ligga under 3 och mitt låg på 13.

Så jag gjorde en rektal ultraljudsundersökning mitt i sommaren i Lund. Det var jobbigare att hitta en parkeringsplats och hitta rätt än att göra själva undersökningen. Men det jobbigaste blev efteråt när jag ska in i p-huset och hamnar bakom en tjej som haltar långsamt uppåt i trapporna till tredje våningen. När jag försöker säga något ”lustigt” om att jag inte vet vart jag parkerat min bil så vänder hon sig om i skräck och väser något argt till mig. Förmodligen med en nyckel mellan knogarna. Jag bad bara om ursäkt och gick till bilen. Det var inte första gången jag hamnat lite läskigt bakom en kvinna, och man förstår att det måste kännas skrämmande men man vet inte riktigt hur man ska bete sig som skrämmande snäll man heller. På en gångbana går man helst gärna snabbt förbi, men inte så lätt i ett trapphus.

Änyhow, så såg väl ultraljudsbilden lite oroväckande ut, så fick gjort en MR i september. Som tydligen också såg lite oroväckande ut. Jag blev inbokad på ett möte med urolog och jag var säker på att vi bara skulle prata lite om vad som händer härnäst. Jag var förvarnad om att jag någon gång skulle behöva ta en biopsi, oavsett vad röntgenbilderna hade visat. Men eftersom det inte stod något i kallelsen om någon biopsi eller att jag skulle laxera mig så var jag helt oförberedd. Jag hade kört bil till jobbet, men min sambo hämtade upp mig och var med på ”snacket” med urologen. Jag var lite tveksam till att göra biopsin rektalt eftersom det finns en ganska stor risk för sepsis, och min sambo hade hört en kollega prata om att det fanns alternativ. Men efter några minuters snack så fick jag en antibiotikatablett och tolv skott i prostatan. Inte så smärtfyllt som jag hade trott men fasisken vad läskigt! Inte heller visste jag hur många skott det skulle bli när han började, vilket kanske var bra.

När biopsiproverna var tagna så fick jag en lapp i handen av en undersköterska, och sen stapplade jag in på toa för att kissa (det trycks ideligen på blåsan vid alla prostata-undersökningar). Men när jag kissar kommer är det rent blod! Så jag springer ut och frågar om det är normal, men undersköterskan klämmer bara ur sig (på malmöitiska) ”haur döu läist lauppen?”. Och där stod ungefär tre saker. Alltså, kunde de inte bara ha sagt det innan jag gick på toa? De såg ju när jag gick in. Det finns ju människor som mår jättedåligt av att se blod. Iaf så fick jag en blöja eftersom det kom en del blod den vägen också och vi gick och käkade lunch. Det är så sällan vi äter lunch ihop på en jobbdag, så det var najs att göra. Men jag var mest skakis och mådde dåligt. Men min bil stod ju på jobbet i ett industriområde och den ville jag inte ha ståendes där över natten, så den fick jag ju köra hem.

Jag skrev ett ganska argt omdöme tillbaka om att jag hade velat vara förvarnad om biopsin. För min egen skull hade jag velat vara laxerad, även om urologerna inte bryr sig.

Egotripp

Efter ett händelserikt år då jag jobbat nästan all ledig tid med att flytta ut från huset i Skivarp och in i sambohuset i Svedala, och två fantastiska semesterveckor med barnen och två med Anki i vårt nya hus behövde jag en egotripp. Bara chillaxa och vegetera.

Enligt mitt önskemål har det regnat över mig nästan hela vägen upp och hällregnat nästan hela vistelsen i Kittelfjäll hittills. Jag övar på att sitta still och göra ingenting samtidigt, men det verkar ta några dagar att bemästra. Jag byter rastlöst mellan de två böckerna jag köpt, tv, mobil, korsord, patienter, kolla på regnet, elda, diska, städa, äta osv. Jag har köpt åtta säckar med ved, så det borde räcka och bli något över.

Men jag har ännu inte haft tråkigt en enda stund, vilket är målet med egotrippen. Dåligt. Å i kväll ska jag äta på Kittelfjäll Värdshus, så jag lär fallera ikväll också.

Hursom så lovade jag far och bonusmor en liten stugvisning. Från entrén går man in i en liten hall med tre dörrar och en trappa upp till vinden. I hallen finns också en hel del trädsgårdsredskap. Genom dörren till vänster finns ett litet rum med kylskåp, solstolar och en våningssäng som mest används som förvaring av pinaler. Rakt fram går man in i köket, med ett badrum på vänster sida. Och genom dörren till höger går man in i storstugan.

Högra halvan av stugan är en storstuga med soffa, matbord, våningssäng, soffa, öppen spis och läshörna. Den är väl ca 30 kvm så den rymmer lätt en familj med olika intressen.

Från köket, till vänster om man kommer från entrén finns ett mindre sovrum, med fyra bäddar. Jag vet att jag har sovit i nån av de övre sängarna nån gång, men nu kommer jag knappt upp där utan att hämta stegen från våningssängen i storstugan. Å det var litta läskigt att sova där uppe; man fick trycka sig mot väggen när man sov för att vara säker på att man inte skulle dimpa ner. Det finns inga räcken och det är nog 1.5 meter upp iaf.

Från hallen mot lilla rummet med kylskåp, och trappa upp mot vinden.
Från entrén mot storstugan.
Från entrén rakt fram mot kök, och wc till vänster.
Det stora, gula, vackra skåpet i storstugan, direkt till höger när man kommer in från entrén.
Soffhörnan i storstugan.
Storstugan från entréhallen, med våningssängen i hörnan där mormor och morfar brukade sova.
Skriv-”hörnan”.
Våningssängen i storstugan.
Matplatsen i storstugan.
Kökskåpen.
Spis, kamin, och finurlig tvätthängare.
Badrummet.
Verktygstavla och skåp i köket.
Lilla sovrummet med totalt fyra bäddar.
Mormors vävda bild av familjens fötter. Morfars längst ner till vänster, Gunnars uppe till höger, mammas i grönturkos och mormors med klack 🙂
Vinden med trappan nere till vänster i bild.
Vinden med trappan upp nere till höger utanför bild.
Vinden ovanför storstugan (jättejättelång säng och solstol)
Vinden ovanför storstugan (stege och ryggsäck).
Vinden ovanför storstugan från fönstret.

Grönfjäll

Fika på väg uppför Grönfjäll

Fika på väg uppför Grönfjäll

Det var så dags för en premiärpromenad upp till Grönfjällstoppen, och faktiskt till Grantonskalet också. Jag gick nån kilometer förbi toppen, och skråade sen upp på kammen. Tja, det gick mest rakt uppför här, men med lite småskråande och väldigt många pustpauser så gick det, fast det tog en stund. Därefter jagade jag iväg ett gäng renar, och sen jagade en ren iväg mig upp mot toppen. Fast han följde nog med av ren sällskaplighet.

Selfie på väg upp för Grönfjäll

Selfie på väg upp för Grönfjäll

Jagad av ren

Jagad av ren

Ren

Grönfjällstoppen

Grönfjällstoppen

Fjällgentiana

Fjällgentiana

Smörboll

Smörboll

Daunetjåkkotoppen

Det utlovades ännu en dag med behagligt väder så Alex, Molly och jag knatade upp till Telemasten med sikte på Dauntetjåkkotoppen. Tyvärr fick Alex vända ner igen pga ett krånglande knä. Jag och Molly fortsatte dock runt Danue och klättrade upp till toppen via Daunes vänstra axel. Vet inte om det är ”rätt” väg eller om det är bättre att bara går rakt upp för den högra. Det funkade iaf men kändes långt.

Molly på bakstidan av Daune

Molly på bakstidan av Daune

Molly på toppen av Daunetjåkko

Molly på toppen av Daunetjåkko

Molly på väg mot telemasten

Molly på väg mot telemasten

Uppenbarelsebok

Inte varje dag man blir frälst men efter att ha läst Den mörka hemligheten (det går att provläsa lite ur boken där om man klickar på ”Provläs” på bokbilden) så har jag fått ett helt nytt perspektiv på vårt psyke och en möjlig grundtes som ger en tänkbar förklaring till mycket jag läst och upplevt. Det är lite för mycket att återge allt som står i boken då den är hyfsat kondenserad.

Grundtanken är att vi alla består i grunden av två komponenter Överlevnadspersonen och Vardagspersonen.

Överlevnadspersonen är ett arv från evolutionen som innebär omedelbar reaktion utan rationellt tänkande för att hantera kritiska situationer. Den manifesteras i fem reaktioner: hypervaksamhet, flykt, rörelsefrysning, kamp och underkastelse/smärtbedövning.

Vardagspersonen är den rationella delen som vi identifierar med oss själva; den vi är och har lärt oss att vara.

Väldigt kort: om man har utvecklat en desorganiserad anknytning, vilket kan ske av flera olika orsaker t.ex. trauman eller frånvaro av en stabil anhörig/förälder i barndomen, så känner man inget tryggt ankare i livet, vilket får till följd att Överlevnadspersonen blandas in i Vardagspersonen. Små händelser i livet som Vardagspersonen normalt borde hantera, kan trigga Överlevnadspersonen att ta över i någon av dess manifestationer.

Det är omöjligt att redogöra för alla de exempel som finns i boken om de olika sätt en desorganiserad anknytning kan påverka en person, så jag uppmanar alla att gå till bibblan och låna den och läsa den.

002 006

Karl XI:s stenar

Ett litet gäng utflyktsentusiaster trotsade regngudarna och begav sig till en liten prick på kartan (som inte GPS’n ville kännas vid) för att beskåda Karl XI:s stenar. Förutom de imponerande ofantligt stora bokstäverna som var lite dåligt synliga pga fårbrist så fanns där ett litet museum/loppis/hembygdsgård. Råkade på mitt första samlarbobjekt ävver: en Ilford Sportsman Auto. Blev kär direkt och för 60 kr så blev hen min.

Ilford Sportsman AutoIlford Sportsman Auto (fodral)

Slaget vid Foteviken

Tog med Molly att se slaget vid Foteviken (en CIP-aktivitet).

I Foteviken bor en mängd ”vikingar” på riktigt under sommartid, som förutom att de lever och går klädda lite grann som på vikingatiden så rusar de runt sina vikingaskepp, kastar fisk jättelångt och slåss med svärd, yxor och spjut för skoj skull.

Det finns en hel värld utanför Sverige som tycker vikingar är jätteballa. I Jantesverige däremot så verkar det inte finnas nåt romantiskt skimmer över vingingatiden alls utan tvärtom. Malmö stad har glatt lagt en återvinningsstation precis granne med Fotevikens museum. Inte för att man ska romantisera vikingatiden men nog kunde man åtminstone försökt att hjälpa till lite grann för turisternas och historievärdets skull?

P1070292 P1070305 P1070316 P1070322 P1070385P1070441

Öresundsfestival och Pålssonhuset

Igår blev det besök med extremt trevligt sällskap på Öresundsfestivalen. Vi började sömnigt med Sleep People Party, sen dystraste Broken Twin för att till slut ladda med massa positiv energi från Linnea Henriksson.

[youtbue=http://youtu.be/sg8gs88W51o]

Idag besökte jag Pålssonhuset och Käglingeområdet med några CIP-medlemmar. Trevligt, intressant och mysigt!

Pålssonhuset-Annika-Guide-BM Pålssonhuset-Grön-groda Pålssonhuset-Guide-BM-Langpendlaren Pålssonhuset-Uppblåst-Groda