Fåfäng

Hittade ett litet klotter jag gjorde för 3½ år sedan, innan jag hittade (eller, det var väl hon som hittade mig iofs) den jag vill ro livet med så länge jag lever. Nu har vi upplevt vår tredje sommar ihop och det är otroligt hur fint, självklart och enkelt vi passar ihop i alla sammanhang och på alla platser. Och hur befriande det är att inte ha något dolt rum i mig som tvivlar och tvekar. Jag är så glad att jag följde mitt fåfänga hjärta, fast jag vet också att vi lika gärna aldrig kunde ha mötts.

Ibland undrar om jag är fåfäng som letar som jag gör?
Jag vill att det ska kännas som att hitta en borttappad favoritvante
Eller som att hitta en nalle från barndomen som jag glömt hur den ser ut
Eller att vara den nallen för den andra
Jag söker bland mängder av personer som passerar mig förbi
Försöker få en skymt av något som bara mitt hjärta känner igen
Ibland stannar jag någon för att prata
Och någon enstaka gång vill jag prova vanten
Eller krama nallen
För att se om våra hjärtan känner igen varandra
Och hör varandra.
Och vill vara med varandra
Och kan dela de enklaste av stunder utan att dölja några rum
Det händer att våra hjärtan gör det
Bara inte allt på samma gång
Eller inte hos båda två
Ännu
Och så länge jag inte hittat allt det jag söker i en och samma person
Så hittar jag ibland personer som är lika värdefulla för mig som en bortglömd nalle
Och många fina generösa personligheter
Då är det väl inte så illa, att inte hitta den rätta?
Men svårt att känna ro i att inte hitta den man vill ro livets båt med
Och dela grådagerdagar och solblå himmelhav med
För var dag så blir jag lite tröttare
Lite sorgsnare
Men jag tror
För jag kan inte sluta tro

Borkafjäll

För mammas skull har jag gjort ett litet videoklipp från Kittelfjäll 🙂 Jag filmar annars aldrig för jag har haft noll koll på hur man sätter ihop filmsnuttar och redigerar dem. Och det tog ett par frustrerande timmar, mest pga ljudet blev helt kasst när jag filmade pga vindbrus och det gick inte att höra öht vad jag säger. Fick lägga voice-over över det mesta, vilket känns otroligt krystat och obekvämt. Menmen.

Jag är i Kittelfjäll för andra gången den här sommaren. Först två veckor med älskade flickvännen, sen en veckas jobb och nu en dryg vecka med yngsta dottern. Det har blivit många dagsturer varvat med att lia stugbacken, städa ut gammalt skräp, elda i brasan (fast det är så varmt att man måste öppna tvärdrag en timma innan), olja fönsterkarmar, läsa böcker, byta duscharmatur, lösa korsord, måla dörrkarmen, kolla på film, lyssna på P1, osv. För en stund ställer jag mig bredvid mitt liv, och för en stund är alla problem lokala, och mer praktiskt lösbara. Och egentligen behöver inget lösas idag för stugan har stått pall i 60 år utan att något ser ut att rasa. En stund i himmelriket, eller en stund som olevande? Det brukar ge perspektiv på vad som känns viktigt i min vardagsverklighet iaf. Ännu har jag inte haft tråkigt en enda stund, och på ett plan hade jag kunnat tänka mig stanna ända fram till vintern.