Fåfäng

Hittade ett litet klotter jag gjorde för 3½ år sedan, innan jag hittade (eller, det var väl hon som hittade mig iofs) den jag vill ro livet med så länge jag lever. Nu har vi upplevt vår tredje sommar ihop och det är otroligt hur fint, självklart och enkelt vi passar ihop i alla sammanhang och på alla platser. Och hur befriande det är att inte ha något dolt rum i mig som tvivlar och tvekar. Jag är så glad att jag följde mitt fåfänga hjärta, fast jag vet också att vi lika gärna aldrig kunde ha mötts.

Ibland undrar om jag är fåfäng som letar som jag gör?
Jag vill att det ska kännas som att hitta en borttappad favoritvante
Eller som att hitta en nalle från barndomen som jag glömt hur den ser ut
Eller att vara den nallen för den andra
Jag söker bland mängder av personer som passerar mig förbi
Försöker få en skymt av något som bara mitt hjärta känner igen
Ibland stannar jag någon för att prata
Och någon enstaka gång vill jag prova vanten
Eller krama nallen
För att se om våra hjärtan känner igen varandra
Och hör varandra.
Och vill vara med varandra
Och kan dela de enklaste av stunder utan att dölja några rum
Det händer att våra hjärtan gör det
Bara inte allt på samma gång
Eller inte hos båda två
Ännu
Och så länge jag inte hittat allt det jag söker i en och samma person
Så hittar jag ibland personer som är lika värdefulla för mig som en bortglömd nalle
Och många fina generösa personligheter
Då är det väl inte så illa, att inte hitta den rätta?
Men svårt att känna ro i att inte hitta den man vill ro livets båt med
Och dela grådagerdagar och solblå himmelhav med
För var dag så blir jag lite tröttare
Lite sorgsnare
Men jag tror
För jag kan inte sluta tro

Annonser

Borkafjäll

För mammas skull har jag gjort ett litet videoklipp från Kittelfjäll 🙂 Jag filmar annars aldrig för jag har haft noll koll på hur man sätter ihop filmsnuttar och redigerar dem. Och det tog ett par frustrerande timmar, mest pga ljudet blev helt kasst när jag filmade pga vindbrus och det gick inte att höra öht vad jag säger. Fick lägga voice-over över det mesta, vilket känns otroligt krystat och obekvämt. Menmen.

Jag är i Kittelfjäll för andra gången den här sommaren. Först två veckor med älskade flickvännen, sen en veckas jobb och nu en dryg vecka med yngsta dottern. Det har blivit många dagsturer varvat med att lia stugbacken, städa ut gammalt skräp, elda i brasan (fast det är så varmt att man måste öppna tvärdrag en timma innan), olja fönsterkarmar, läsa böcker, byta duscharmatur, lösa korsord, måla dörrkarmen, kolla på film, lyssna på P1, osv. För en stund ställer jag mig bredvid mitt liv, och för en stund är alla problem lokala, och mer praktiskt lösbara. Och egentligen behöver inget lösas idag för stugan har stått pall i 60 år utan att något ser ut att rasa. En stund i himmelriket, eller en stund som olevande? Det brukar ge perspektiv på vad som känns viktigt i min vardagsverklighet iaf. Ännu har jag inte haft tråkigt en enda stund, och på ett plan hade jag kunnat tänka mig stanna ända fram till vintern.

Förströelser medan man väntar på döden

En sån här helg kan kanske inte passera utan att existensiella tankar faller över en som en hög lössnö. Jag slumpade in på en några år gammal cyber-plats i fredags kväll som en ung, kreativ människa knåpat ihop men som valde att ända sitt liv. Ingen jag kände så jag sörjer henne inte personligen, men de tankar hon lämnat kvar innehåller så mycket kreativiet, skaparglädje och livsvilja fastän de beskriver motsatsen. Det är knepigt. På lördag morgon läste jag igen det hon skrivit på cyberplatsen från början till slut, lyssnade på utvalda spellistor och sjönk ner i hennes livstvivel och funderade över hennes dödsval. Ibland känns ju livet mest som en förströelse i väntan på döden, som ett tungt träsktrampande där ljuspunkterna alltid är för korta och snart får rättelser i lika delar bakslag. Och detta trots att vi lever i ett av världens bästa länder på vintergatans kanske bästa planet.

Jag kanske frågade mig om den här unga kvinnan ändå gjorde ett klokt val, om hon var clairvoyant och kunde se framåt hur hennes liv (gissningsvis) skulle gestalta sig. Hur mycket lidande och tråkiga stunder skulle man spara sig ifall man vart död? Hade hon gjort en kalkyl på livets plus och minus, och fattat en beslut utifrån sin slutsats och prognos? Min egna förhoppning är att hon kanske bara skulle pröva sig själv lite, men halkade och det gick felare än hon önskade. Eller så var det hon upplevt för hopplöst att leva med. 

Hursom, så ställde jag mig frågan igår, som jag numera gör någon gång om året, om jag verkligen lever eller bara sysselsätter mig i väntan på döden. Och hur vet man vilket man gör?

Idag kände jag mig väl som vanligt igen. Det var sopor som behövde gå ut, en dammsugare som behövde rengöras (!), en säng som behövde rena lakan, törstande växter, en dotter som behövde köras bort, en kropp som behövde tränas och en hjärna som behövde tömmas på tankedamm. Plus en köksblandare som hade behövts kopplas in, ety den gamla numera levererar en sorgligt skral varmvattenstråle som gör att en får vänta 5 minuter innan man kan tvätta sin tass eller diska ett glas (outhärdligt irriterande). En helt vanlig, gråtråkig söndag alltså, som vore en dröm-lyx för de flesta människor på den här planeten (vilket i sig är så otroligt deprimerande). Och imorgon börjar en ny vecka som jag hoppas innehåller tid med min älskade, intressant jobbtänk, koordinationdanssövningar, nya bekantskaper och gärna bra sömn. Allt i en mix av förutsägbarhet och slump. Jag behöver egentligen inte tänka så mycket utan bara följa med strömmen av behov; även mina egna.

Det som jag är helt säker på i mitt liv, är att jag är väldigt glad för alla fantastiska, underbara personer jag mött, lärt känna och gjort. Det är ni som gör mitt liv värt att leva. Och såklart finns en massa annat. Som vårt fantastiskt vackra universum och vår fina planet med massor av färger, vatten, berg och ett myller av liv. Och såklart inte minst katter, och hundar. Musik är väldigt bra också fastän den inte går att beskriva, utan bara att uppleva. Precis som kärlek, som finns i så många olika former.

Men nu är det snart dags att säga gonatt till denna dödens helg och göra sig redo för ännu en vanlig måndag. Den kan ju bli riktigt bra 🙂

Kram

 

Mårranpromenad vid stranden

Jag hade gärna farit till stugan i fjällen, tänt massa ljus, släckt alla lampor och eldat i brasan; och bara varit ingen en stund. Äta burkmat, läsa böcker och gå dagsturer.

Jag vet att jag har 99% av det alla i världen, och jag själv önskar, av livet men ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och verkligen glömma alla borden och måsten.
Det finns, guskelov, så många saker att engagera sig i som är fel och orätt, eller vackert och underbart så att jag slipper ta tag i det praktiskta i mitt egna liv. För när jag ser mig omkring i huset och på tomten, så ser det nästan likadant ut som efter skilsmässan 2011. Det är nu bara lite fler saker som jag borde ta tag i, som jag inte tar mig själv i kragen i att jobba med. Här hemma händer lixom ingenting. Och eftersom jag inte står ut när ingenting händer, så gör jag så mycket jag kan borta. Huset står ju kvar och jag älskar det på sitt sätt, men nån gång måste jag börja göra verkliga förändringar i det så det passar mitt liv.
De senaste veckorna har jag känt att jag haft sällskap av Mårran, och tyngden av att mörkare tider stundar. Annars brukar hösten kännas som en lättnad över att sommarmåstena tar slut, men inte i år. Jag klamrar mig fast i de fina veckorna jag haft med min älskade och önskar de hade varit fler, och att jag fortfarande var där.
En annan jobbighet att tugga på är att det inte finns någon kosmisk rättvisa. Det dör människor som verkligen hade behövts, som blir överlevda av människor som hade mått bättre av att vara döda. Det är himla svårt att odla en religion på det.

#define förhållande

I teorin är ett förhållande ganska enkelt. Det ska vara lika skönt och enkelt som om vore man själv, men samtidigt spännande och svårförutsägbart utan att vara läskigt. Man bör vara typ jämlikar på ett ytligt sätt avseende utbildning, utseende, förstånd och karriär. Så behöver man en gemensam grundsyn på livet, värderingar och städning, så man kan prata och bolla tankar utan att bråka för lite, eller för mycket. Sen behöver man kunna ses några dagar i veckan som det känns naturligt, och oses lika mycket utan att det känns onaturligt. Man behöver ha några gemensamma vardagliga aktiviterer eller intressen, och därutöver odla olika egna intressen (som ändå kunde intressera den andre ifall den inte hade fullt upp). Åsså behövs den där gnistan som kickar igång lusten när man minst anar att man orkar och såklart tryggheten i att kunna planera en veckas semester ihop. Men även vardagkvällar i tv-soffan utan krav på varken hjärna eller hjärta. Och så bara älskar man varandra oavsett.
Nåt sånt.

DSC01110

 

Hur gick det sen?

– Jodå, det gick som planerat, fast mycket bättre än jag vågat drömma om 🙂

Jag gick en introkurs i kajakpaddling i början av maj och har paddlat några gånger i veckan sedan dess, med uppehåll bara för semestern. Det är verkligen fantastisk träning för en dator-gam, och de två utflykterna jag kunnat hänga med på till Ivösjön och Immeln har varit fantastiska! Fin natur fångad från vattnet och kul folk som tycker om att göra nåt. Jag kommer definitivt fortsätta med paddlingen så mycket jag orkar och hinner.

På introkursen lade jag märke till en söt, charmig tjej med stort leende som jag tänkte att jag önskade vore singel, men jag avfärdade tanken som absurd och små-dumt önsketänk. Några veckor senare så träffades vi och nån månad efter det så tillbringade vi nästan en fantastisk vecka i Skuleskogen vid Höga Kusten med ryggsäckar och tält. Tror inte vi var oense om nånting, inte ens om vart tältet skulle stå. Allt har bara känts lätt, rätt och naturligt. Det är enkelt att vara, prata och vara tysta ihop som om nåt av det vore en enkel sak. Vi diskuterar, planerar och improviserar och ger och tar, som jämlikar. Det känns bara självklart i hjärtat att vi kommer fortsätta upptäcka en värld ihop framöver.

Efter veckan vid Höga Kusten for jag själv vidare till Kittelfjäll på en egotripp med vandringar, bilutflykter och stughäng i en dryg vecka. Välbehövlig (lyxig) utvädring av själen för att kunna ta in nya intryck och veta vad jag känner och vill.

Lite annat kul; jag besökte Sweden Rock för första gången i början på juni och jag blev tagen av den otroligt starka stämningen och fantastiskt att se Aerosmith. I höstas såg jag Patti Smith i lilla Ystad dansa, skoja och sjunga från botten av sitt hjärta.

Ser fram emot hösten kanske t.o.m. vintern 🙂 Jag känner mig trygg i att veta vad jag vill och det känns fantastiskt att få uppleva att dela det med någon och få vara del av någons annans vilja. Och så har jag påbörjat en terminskurs i Lindy-hop, efter att ha gått en helhelgssnabbkurs i våras; jättekul 🙂