Jag jobbar som lågnivåprogrammerare hos ST Ericsson. Kärnan i mitt jobb inte så mycket jobb egentligen, utan mer en kreativ lek. För mig är programmerandet ett konstnärligt yrke. Fast det kan vara jobbigt också förstås med allt administrativt runt om och hårda deadlines. Med ‘låg nivå’ menas inte att det skulle vara någon dassig kvalitet på själva programmerandet, med fula skojiga variabelnamn eller så. Det betyder bara att man jobbar närmast hårdvaran. Men jag jobbar även med aningen högre delar som filsystem och datalagring. Fast jag har oftast nära till ettorna och nollorna i hårdvaran. Jag kan programmera på högre nivå också om jag vill och göra små Windows-appar. T.ex. är jag fena på Delphi (Lazarus) (mitt favvo-språk) och C++. Java däremot var aldrig min grej.
Det är inte många som orkar läsa ända till denna andra paragraf, och det är väl nackdelen med mitt jobb. Det är inget något någon någonsin vill snacka om. Inte ens jag. Knastertorrt. Men det finns inget jag hellre skulle jobba med (såvitt jag vet). Möjligtvis kunde inriktningen på jobbet variera lite mer ibland. Hade varit roligt med lite mekanik och fysik ibland, eller lite VHDL och FPGA’er. En nackdel med mitt jobb är att man sitter väldigt mycket inne och kanske inte är så social. Men man kommunicerar i och för sig otroligt mycket på en dag, och med folk från hela världen. Bara inte ansikte mot ansikte.
Jag tror faktiskt jag var född till ingenjör. Fast allra först (i femårsåldern) skulle jag tillverka hundkojor och bo i Lübeck. Sen ville jag bli astronaut eller stridspilot förstås, men efter att jag fått min första elektronikbyggsats av min morfar så var det kört. Nörden var väckt och jag har inte vaknat ur koman sen dess.
Jag köpte ganska tidigt en liten hemdator. Egentligen hade jag velat ha en ZX Spectrum, men jag hade inte tålamod att vänta tills den blev släppt. Så jag köpte en TI99/4A. Rätt snygg och med 16-bitars CPU. Den borde ha varit väldigt snabb, men Basictolken var hopplöst långsam. Den var nästa oanvändbar faktiskt, men jag satt många, många timmar och knåpade på den. Jag lånade böcker med små idiotiska program (t.ex. Eliza eller Hunt The Wumpus), och eftersom bandspelaren funkade väldigt dåligt var jag oftas tvungen att skriva in allt för hand varje gång. Men det tyckte jag nog var mest kul. Man blev ju rätt bra på att skriva maskin också. Tyvärr hade jag aldrig råd att köpa till den extra modulen till TI99’an med stöd för sprites och annat. Det hade nog varit coolt.
I hela grundskolan var jag nog allmänt slapp. Men lathet är uppfinningarnas fader brukar jag säga. Man kan jobba ett helt liv för att fixa små saker så att livet blir lite enklare. Nyfikenhet är förstås uppfinningarnas moder. Skolsystemet premierade inte att någon skulle jobba fortare, och det lärde man sig snart. Jag klarade mig hyggligt betygsmässigt iallafall eftersom jag hade det ganska lätt att lära mig saker. Jag visste hela tiden också att jag skulle komma in på teknisk linje, så jag kände ingen press.
På gymnasiet gick jag 4-årig teknisk linje med början på Aranässkolan i Kungsbacka (1985). Det var en liten fastighetsboom då på 1980-talet och det var nära att jag valde bygg-inriktning det tredje året (i Västra Frölunda), men jag saknade elektroniken och datan så jag valde automationsteknik istället, med fjärde året på Polhemsgymasiet i Göteborg. Det var väldigt tur för byggingenjörer har nog inte haft det så lätt generellt sett efter 80-talet. Den branschen är ju väldigt konjunkturberoende. Automation är jättekul! Den kombinerar allt en ingenjör kan tänkas vilja pyssla med: mekanik, reglerteknik, data och fysik. Synd att jag aldrig jobbat med det. På kvällarna gick jag komvuxkurser i att programmera Pascal. Supernörd…
Efter gymnasiet så hade jag lite håltid tills jag skulle göra lumpen. Jobbade som städare hos polisen i Göteborg i nästan ett år. Värst var det att städa häktescellerna. Urk. Fyllecellerna gick iallafall att spola ur med högtryckstvätten, så man slapp ta i grejorna. Som tur var jobbade jag mest med att åka ut till distrikten och städa. Då jobbade man fort som f-n på förmiddagen så att man kunde sitta och fika hos hundförarna på eftermiddagen. Det fanns överhuvudtaget många tillfällen till rast faktiskt när man var ute och körde.
Inspirerad av Rambo så hade jag valt att bli jägarsoldat och telegrafist på K3 i Karlsborg. Man blev ju inte så mycket Rambo, men bitvis var det väl ganska tufft ibland. Speciellt på slutövningarna när man skulle gå ett par mil med 40kg packning. Det låter överdrivet, men först en gammal ryggsäck och i botten en dunsovsäck. Sen rock, kläder, 2l vatten, kök, mm och på toppen en telegrafradio (20w) och så stora batterier till det. Och så lite skarp ammunition. För att få upp ryggsäcken på ryggen fick man först lyfta upp den på en stubbe och sen klä på sig den. Tyvärr var min ryggsäck inte riktigt gjord för så mycket packning så remmen i svanken gick ofta av så att jag hade metallramen mot ryggen. Efter ett par timmars marsch kändes det inte så bra. På hemmarschen på en av övningarna så gick hela skvadronen på led på en väg som varit snötäckt och töad ett par gånger så att det fanns isklädda bilspår. Och nu hade börjat töa igen. Varannan minut under ett par timmars vandring hörde man svisch-svisch-svisch-tjonggonk. Tjonggonk’et kommer från Ak5’an när den slår i backen. Såklart halkade jag också, fick aningen framvikt varpå ryggsäcken (med radio & ackar högst upp) tryckte ner mig med ansiktet i backen. Såg lite häftig ut med stelnad blod i ansiktet när vi kom fram tror jag. Har fortfarande ett litet ärr mellan ögonbrynet och näsroten där hjämen skar in.
Efter lumpen gick jag sjukskriven ett tag. Jag hade fått konstig känsla i benet efter att jag hade lyft en jättesäck med blöt ved på slutövningen. Jag kunde för mitt liv inte lyfta benet utan att det kändes väldigt obehagligt i hela benet. Efter ett par månaders sjukgymnastik utan effekt så blev jag opererad för diskbråck. Man sög ur vätskan mellan kotorna som blivit skadade med hopp att de skulle läka igen. Och faktiskt är jag helt frisk. Jag är nog lite stelare i ryggen än andra, men inte så att det stör mig.
Jag hade aldrig tänkt bli civilingenjör, utan trodde att jag skulle kunna jobba mig fram som gymnasieingenjör. Tyvärr på tidigt 1990-tal så var arbetsmarknaden stendöd. Fanns ingenting för en ingenjör. Så jag gick en 17-veckors kurs i CAD/CAM, mest ritning i Autocad. Jättekul, speciellt med 3D-modellering men jag har aldrig haft någon riktig användning av det. Gjorde högskoleprovet (1.7 på första och 1.8 på andra) och började därefter på D-linjen på Chalmers (D för Data) 1992.
Jag examinerades som D-ingenjör på våren 1998 efter ett krävande examensarbete som drog ut på tiden (och som aldrig blev riktigt färdig) och några eftersläntrande tentor. Jag fick jobb efter några veckors letande som konsult på Sigma i Jönköping och har sen dess aldrig jobbat som nåt annat än konsult. Fast för olika firmor och numera som egenföretagare. Åren på Chalmers var förstås oerhört krävande och jag fick kämpa för varje poäng. Ja utom i humaniorakursen om Centraleuropa som för oss gav 3 p men som för alla andra gav 5p (20 poäng fick man för en termins kurser). Där läste jag man en kort bok och skrev ett litet referat. Jag hade aldrig några andra ambitioner med mina studier på Chalmers än att ta mig igenom med godkända betyg, och det är jag glad för. För jag måste tyvärr erkänna att jag inte har haft någon större användning av det jag studerat under dessa 4.5++ år i mitt arbetsliv. Samtidigt tycker jag dessa år är bland de bästa i mitt karriärliv och jag är väldigt stolt över att ha tagit mig igenom. Den märkligaste lärdomen av studierna på Chalmers är att ju mer man studerar desto mer vet man att man inte vet. Så efter 5 år på Chalmers så var jag fylld av lärdomen att jag egentligen inget vet eller kan. Det finns så ofantligt mycket att studera vidare med i varje ämne så det svindlar.
Första jobbet gjorde jag i Motala hos Autoliv Electronics. Jag gjorde PCB-desgin för en Telematics-modul för Volvo S80 och V70. Det var ett otroligt kul projekt som kombinerade en supercool MPU M68376, audio + analog strömförsörjning med GPS- och GSM-moduler. Vi provade också lite audio-kretsar från Siemens som klarade att automagiskt släcka rundgång så att man skulle kunna ha mikrofon i backspegel och högtalare i nackstödet. Jag ritade elkretsdesign i Mentor Design Architect, hjälpte till med layout och uppstart av HW, gjorde lite testapplikationer i Delphi som kunde kommuncera med Telematicen via Uart och massor av annat. Tyvärr jobbade jag bara ett år med detta, men då hade vi ändå fått fram två varianter: en Telematic-variant som skulle kunna ringa upp ett hjälp-center automatiskt och skicka GPS-koordinater vid en krock, och en ren telefonvariant.
Därefter flyttade vi till Skåne och jag fortsatte på Sigma Excallon i Malmö. Första jobbet i skåne gjorde jag på Axis med att skriva kod för en testbänk för USB-HW. Det varade bara några månader, och sen började jag på Ericssons Bluetooth-avdelning där jag jobbade ett par år tills Ericsson la ner sin Bluetooth-utveckling. Under hela tiden på Bluetooth jobbade jag i princip enbart med USB, och jag vet att ingen av den koden och det jobbet jag la ner någonsin blev använd. Lite trist, men det är inte så ovanligt. På slutet fick jag jobba lite med XScale, FPGA’er och VHDL och gjorde en PCI-ansluten Bluetooth-enhet med XScale CPU tillsammans med folk från Intel. Fantastiskt kul! Men det las snabbt ner för Intel lade ner allt intresse för Bluetooth för gott.
Efter uppdraget på Bluetooth-avdelningen har jag jobbat på EMP (Ericsson Mobile Platforms, numera ST Ericsson) som Enean. Först ett ångesttråkigt år med det så kallade OPA (ett C++ light). Inte mycket att orda om det, utom att det var det tråkigaste och mest meningslösa arbete jag gjort. Därefter har jag jobbat på Core SW med hårdvarunära programmering, och där jobbar jag än. 
För det mesta har jag haft väldigt kul arbetsuppgifter, men i en så stor firma som EMP så är allt så hårt nischat. Man kan inte både jobba med lågnivåprogrammering och hårdvara. Eller både NAND-drivare och Bluetooth-drivare. Det är olika avdelningar för nästan allt. Det är lite trist för mig som är en Schweizisk armékniv. Fördelen är att man har en trygg ”anställning” och kontinuitet i sitt jobb. Jag är väldigt stolt över att tillhöra en ganska liten skara konsulter som fortfarande får vara kvar på ST Ericsson, trots att de har gått en miljard back varje kvartal de senaste åren.
Jag tror att jag är ganska duktig på det jag gör men sättet jag jobbar på är ganska olikt de flesta av mina kollegors sätt tror jag. På en teambuildingkurs i Engelberg (fantastiskt ställe!) så lärde jag mig att jag i första hand är en konstnärlig ”högerhjärna” till skillnad från de flesta av mina kollegor som är logiska vänsterhjärnor. Det gör att vi inte alltid pratar samma språk, och värdesätter samma saker. Men jag tror kompletterar varandra. En fördel med att vara högerhjärna är att jag lätt kan abstrahera. Jag måste inte förstå hur en grunka fungerar, utan kan observera den utifrån och se hur den uppför sig och sen använda den direkt. Det gör mig bredare och lite snabbare att göra pionjärjobb. Många vänsterhjärnor måste öppna burken och lägga tid på att förstå hela mekanismen innan de kan använda den. Vilket kan ha sina fördelar förstås när det gäller att förstå vad som inte funkar.
När det gäller min framtid så är jag förstås nervös för att bli för gammal och trög för att jobba på teknikens framkant. Men det verkar som att det finns jobb för sådana som mig ett tag till, och än så länge hänger jag med. Vi har precis flyttat till Linux-världen och det är väldigt inspirerande och spännande. Men mycket jobb av mitt jobb exporteras till låglöneländer i hela världen. Vi (i Sverige) kan kanske överleva om vi levererar kreativa lösningar med bra kvalitet och bra prestanda. Men ända tills jag fyller 65 år? Man får väl se.
Martin Lundholm 