december | 2013 | Martin Lundholm

Kära dagbok. I jämställdhetens namn så har jag haft en sjuhelvetes PMS hela dagen. Allt har varit för jobbigt, för mycket, för högljudt, för snöstormregnblåsmoddhalt, förjävlar ivägen.

Somnade klockan åtta framför tv’n, vaknade sex timmar senare och fann en sovande Smilla i soffan med sin tv på. Efter att knappt ha orkat släpa upp henne uppför trappan igår och fått slänga henne över kanten på sin loftsäng med sista kraften i mina spaghetti-armar (vad hon har växt!!!), så hämtade jag hennes kudde till soffan istället. Somnade sen om till min förvåning och sov ända till sju, vilket inte är så illa.

Jag var alltså utvilad i morse. Försökte vara Smilla sällskaplig en stund, men nånstans där bland de oändligt långa, högljudda och urtråkiga Minecraft-youtube-klippen så föddes PMS’n som ännu inte gett med sig.

Fraktade dockhus, sängstomme och diverse till Mia, vilken är en välsignelse bara att bli av med grejerna. Men utomhus härjade resterna av Sven. En decimeter snö omvandlas till en decimeter snömodd i kulingiskallt regn. Saker fastnar i andra saker, saker blåser iväg, saker smådjävlas helt enkelt. Vägen är en flod. Gångstigen från bilen till Mias hus är snorhal. Väl urpackad så önskar Molly att jag köper mannagryn när jag ändå åker till affären. Jahavafan. Tänker säga att hon får fan hämta dem där jag parkerar bilen sen, men så föreställer jag mig henne slå en vurpa och bryta ben och få hjärnskakning. Lika bra att bära själv. Det tar ju i ärlighetens namn ingen tid.

När jag ska parkera min stora feta buss så är det en dubbellucka så jag kan köra rakt igenom! Perfekt! Tills en fet mustaschskåning klämmer in sin lilla fula bil precis när jag ska köra igenom. Bara att backa runt och ställa mig så jag har fritt fram på en annan plats längre ifrån. När jag väl handlat, som vanligt runtfnattande i nån slags stjärnformad stig efter som jag hela tiden kommer på saker jag glömt ta med när jag gick förbi, och halkat ut till bilen så har nåt pucko ställt sin bil fram för min! Bredvid står en bil, vid sidan en lång kö kundvagnar och bakom också en puckobil. Jaja, bara att backa-och-framma tjugo gånger tills jag kommer runt och ut. Sådär har det varit hela dagen med allt möjligt!

Smilla hade beställt lusskattsbakning, men jag insåg att jag mitt humör inte skulle ha lust att skrapa ner deg från väggarna. Så det blev pepparkaksbak istället. Plättlätt. Men hur gör man kristyr och spritsar? Ingen aning och tänker inte kolla. Kan själv! Inte. Men uppenbarligen har man inte bara vatten och florsocker, för då blir kristyren inte vit när den är gräddad utan bränd och lätt genomskinlig. Ful. Spritsarna på bilden gjorde jag själv. Tänkte en lång stund på hur man skulle göra dem, och fann det geniala. Man gör strutar av bakplåtspapper! Bara det att vanlig tejp fan inte fastnar på sånt. Så fram med vävtejpen! Här ger man sig fan inte i första taget. Fult blev det, men de funkade.

Smilla kämpade en bra stund med att göra pepparkaksfigurerna, klumpade tillbaka dem i en ny degklump, kavlade igen och försökte få bort degen mellan figurerna. Hon fick till en halv plåt med lyckade figurer men blev arg på kristyren. Jag förklarade att man ändå oftast inte kan äta hemmagjorda pepparkakor. Då brast det och hon stormade iväg och lämnade mig att göra resten. Jaha. Med julmusik och Ronjaskrik. För Ronja var utestängd från pepparkaksbaket och satt på andra sidan dörren hela tiden och höll serenad. (Venup håller kattbitchserenad också för den delen, men mera spontant, eftersom hon löper.) När jag väl släppte in Ronja och skulle ta en bild så började hon smaka på mjölet (syns på bilden). Hon tyckte det var räligt torrt på tungan, nös kraftigt och smakade lite igen. Helfläng.

Hela dagen har jag flängt hit och dit både mentalt och fysikt. Antar att det kunde vara värre. Att inte har nån orsak att flänga alls. Men bah. Jävla klämkäcka hjärna, håll käften.