Månadsarkiv: april 2012
Lösenordsskyddad: Sisters in arms
Jag blir tokig
Svara
Varför? Varför?! VARFÖR???
Det går lika lätt att kväva henne som rethosta i kyrkan. Så fort jag slappnar av i hövvet så börjar det nynna. ”Ba-ditt-dann-da-ba-dibbi-dibbi-din-dan-do…”
Men varför skulle jag när fridfullt glömt av vad låten hette, leta upp den igen? Och lyssna på den??? Jag blir tokig.
Jävla Holly Dolly.
Echoes from the past
För att pigga upp mig så brukar ibland leta upp ekon från det förflutna i form av Accept andra heavy-metalband. Om man kört fast på jobbet kan man alltid spela t.ex. Fast as a shark. Jag tröttnar aldrig på den. Men hur det blir så väljer jag ofta att pigga ner mig med kvaligare sånger, och faktiskt blev jag förvånad när jag läste lyriken till Winter Night. Accept som annars, i min mening, hade lika sugig lyrik som de flesta heavy-metal-band har lyckats skrapa rutan till ett vackert (tyskt) vintermelankoliskt snölandskap.
Så råkade jag förbi Judas Priests lite balladaktiga Diamonds and Rust (här i en rysligt bra live-version), som var en av mina favvolåtar. Till min förvåning så fann jag att den är en cover! Minsann. Och covern var ju inte heller så pjåkig. Låter lite som Dory Previn som jag fick en släng av härom månaden (annorlunda lyrik).
Kökolerisk
Fastän jag ser ko-lugn ut i ansiktet när några bilar kör förbi strax före den tvåfiliga motorvägen blir enfilig istället för att inordna sig i kön, så slår hjärtat som en galärtrumma och händerna gör greppspår i ratten. Hjärnan blir överhettad så det ryker ur öronen. Men min mimik ser spastiskt cool och opåverkad ut. Antagligen ser jag ut som en lugn uppblåst groda på väg att explodera. Varför blir jag så oproportionerligt tyrannosaurus-arg när någon tränger sig före i kön???
Med allt vad jag förmår så tvingar jag mig att lyssna på mitt intellekt som förklarar tålmodigt för mig att de endast vinner några sekunder på att tränga sig före och det är verkligen inget att hetsa upp sig för. Ofta kör jag om när vägen blir tvåfilig igen. Ja, ibland bara för att jag blivit så barnsligt arg och vill räcka lång näsa. Ungefär lika barnsligt som när någon försöker kroka fast i min dragkrok, jag släpper förbi dem, för att sen försöka göra likadant tills jag inser min oändliga fånighet. Jag har ju ett val att inte bli lika fånig som de som gör mig arg även om det tillfredsställer reptilhjärnan. Jag är ju inte reptil! Bara tillfälligt.
Vänsterhjärnan brukar roa sig med att tillbakalutat analysera resten av hjärnans hysteriska apskrikande, som bubblar upp från reptilhjärnans inre. Den torra analysmaskinen brukar dra slutsatsen att det är för att de som tränger sig före tycker de är VIKTIGARE än JAG. De anser tydligen att DERAS tid är viktigare än MIN. Och så brusar även vänsterhjärnan upp för av vilken jävla rätt kan de dra den slutsatsen??? Så lugnar sig vänsterhjärnan igen och tänker på att jag oftast egentligen inte har så himla bråttom som man känner i de där ögonblicken när man blir förbikörd av en fuskare. Och handen på hjärtat, det har ju hänt att jag också fuskat nån gång. Ibland utan att skämmas.
Men min ilska kommer verkligen från djupet av min dino-hjärna. Det är inte så enkelt att jag bara känner mig bedragen av fuskare. Alltså kan jag dra slutsatsen att det köades och fuskades väldigt långt bak i tiden. Kanske ända ner i dinosaurie-DNA’t. Det känns som att alla min anfäder alltid måste ha köat. Vid gräset, vid fruktträdet, vid asen och oasen. Köordningen måste alltid ha varit en fundamental och viktig del av evolutionen och om inte intellektet hade stått i vägen så hade bilfuskarna blivit eliminerade på fläcken. Om de inte är stora förstås. Störst går såklart först. Så har det nog alltid varit. Iallafall på den här kontinenten som turligt nog inte tillåter Samuel Colts uppfinning att göra oss till färre jämlikar**.
Men det är kanske just där skon klämmer. De som tränger sig före får mig att känna mig mindre. Och om jag tillåter det så är jag det också. Iallafall som reptil. Men som människa är jag större om jag visare milt överseende. Jag kan låta dem vinna för att jag vill. Då vinner jag rent intellektuellt, ha, ha! Därför låtsas jag som att jag inte blir arg. För att låtas att jag är en större människa än fuskarna är. Det funkar sådär. Fan.
[Det koleriska temperamentet var hetsigt, hetlevrat. Ordet kommer av grekiska chole som betyder gul galla.]
[** ”God made man, but Samuel Colt made them equal.”]
Lördagspromenad
Inredningsimpotent
Igår for jag och Helena en sväng till Svågertorp i Malmö för att köpa lite kattjox på Arken Zoo, ett torkarblad till bilen från Biltema och en tvättkorg till vårt sovrum från Ikea.
Jag har knappt varit på ikea sen mitt förra liv, och jag som alltid gillat att titta på möbler, prova fåtöljer och öppna garderober kände mig totalt inredningsimpotent. En aningen kuslig och oroande känsla av att helt tappat lusten för något som förut kändes som en viktig del av mitt liv. Nästan en lite out-of-body-experience (eller som ett spöke) av att betrakta nya möbler som de döda, själlösa tingestar de är och alltid har varit. Kontrasten mot Helena som gick bredvid mig kunde inte varit större.
Jag har ju sett 1000++ inredningsprogram och kan fortfarande zappa in på Simon & Thomas program och i viss mån förundras över hur porrigt utstuderad deras inredning är. De blandar ju kitch, modernt, färger med gammalt och furu på ett minutiöst noggrant, intressant och kul sätt, men jag undrar ofta hur lång livslängd det de gör har? Tror det kommer en anti-inredningstrend där hemmet återigen är borgen för privatlivet och inte en cirkusmanege för uppvisning. Ett ställe att komma hem till för avkoppling och inte ett ställe som kräver uppmärksamhet från det att man öppnar dörren. Ett ställe att släppa kläder, plikter och sig själv för att kunna vegetera och gravitera i soffan utan att känna att man först måste fluffa kuddar, fixa rätt vinklar mellan möbler och borsta tofsar innan man har rättighet att koppla av. Med möbler som det inte gör så mycket att katterna gör fransiga. Ett hem som lever (och har spår av tidigare liv) och inte är ett museum.
Jag hoppas det så jag hela tiden slipper rusa fram med glasunderlägg och ritunderlag på ekborden, och bara nöjt betrakta de spår av liv som hund, katter, barn och andra lämnat i soffan. Tror jag är på god väg iallafall, trendigt eller inte.
Asfaltsbortgöring
Om man googlar på det fantastiska ordet asfaltsbortgöring, som någon gjorde igår, så ploppar min blogg upp i topp!
Vet inte varför det gör mig så glad, men det är nog för att jag gillar nya ord och att ordet är så knäppt att jag själv inte hade kunnat komma på det. Hur gör man bort asfalt? Hur svart är bortgjord asfalt? Vad har man för taskig relation till asfalt för att vilja göra bort den? Jag kan verkligen förstå att man behöver googla för att få reda på tips på hur man ska gå till väga. För jag har då ingen aning trots att google tror annorlunda.
Antar att någon helt enkelt vill få bort asfalt från nåt. Men ändå. Kul och otippat ord att associeras med…
Lösenordsskyddad: Kärlek ~ Förälskelse ~ Älska
Liten konstrunda
For en liten sväng på konstrundan själv. Varken Molly eller Helena hade lust att åka, så jag fick klara mig själv. Saknade någon att prata bajs med. Nu blir det en hög med bilder på sånt som fångade mitt öga under dagen. Ja, de två första konstnärerna som fångade mig har jag inga foton från, men två länkar:Lisa Olsson och Sara Rosengren. Annars var väl det mesta inte riktigt i min smak. På nåt sätt behöver jag att konstnären har en känsla när hen gör sitt konstverk, annars händer det inget i mig. Det får inte vara för abstrakt, inte för porträttlikt och inte för perfekt. Så borde jag kollat upp vad alla konstnärer på bilderna nedan heter, men jag hade lite brådis på Tjörnedalagården. Hade bara 20 minuter på mig. Sorry för det och för all copyright som jag uppenbarligen missar…
Martin Lundholm 