En liten början på nåt helt fiktivt, som trillade ner på tangentbordet en natt härom månaden. Tror inte det blir någon fortsättning men man vet ju aldrig.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Hela mitt liv hade jag levt på fastlandet. Ett tryggt fast liv där onsdag alltid kom efter tisdag. Ett normalt liv där man alltid åt frukost på morgonen och aldrig på kvällen. Allt var planerat. Listat. Numrerat och rangordnat. Semestrarna var planerade tre år framåt. Alla sevärdheter på varje semestermål var rangordade, och ner på minutnivå detaljerade. Likadant med tomten, barnen och huset. Inrutat, ordnat och planerat. Trädgårdens hela utveckling inritad för en tioårsplan, barnens utbildning planlagd till universitetsexamen och en underhållsplan för huset skriven för närmsta tjugo åren.
Nog märkte jag vad som hände över tiden fast när man tittar på timvisaren så ser man ingen rörelse. Då och då kollade jag av läget på livsglädjebarometern, och märkte att den ryckvis sjönk när man knackade på den. Egendomligt. För meritlistan blev ju längre och visade på framgång. Jag åstadkom saker. Lyckades med både jobbet och familjen. Och hur som helst, hur svänger man nåt som går på räls? Det finns bara en väg och det är rakt fram. Jag var ett lok! Jag drog allt vad jag orkade. Jag var stinsen med visselpipan som såg till att alla alltid var med och att tåget avgick på förutsatt tid. Jag var tågvärden som såg till att alla trivdes, inte var hungriga och var precis lagom glada. På jobbet, i hemmet, med barnen, på semestern. Jag drog alltid allt vad jag kunde. Alltid. Ända tills.
Ända tills jag upptäckte att kolet var slut. En dag fanns bara en skyffel kol kvar. Oundvikligt att ångan tog slut. Man ångar ändå på för fullt för det finns inget mellanläge. Men till slut var det bara en liten, liten ångpuff kvar och sen ett långt dystert ”pfff” utan att hjulen längre snurrade. Meritlistan var full, men kolvagnen var tom. Jag var tom.
Vad är livskol gjort av? Var skaffar man ny? Jag hade ingen aning om varken. Ärlig talat visste jag inte ens hur den såg ut. Jag hade aldrig kollat så noga, och nu var den ju slut och de små svarta smulorna som fanns kvar skvallrade inte om vad de egentligen var gjorda av.
Jag lämnade vagnar och allt en försommardag och bosatte mig ensam i en enslig övergiven sjöbod vid kusten. ”Jag kommer tillbaka en dag när jag hittat mig själv igen. Kanske. Vänta inte på mig! Förlåt?” var allt jag kunde klämma fram i brevet jag lämande fast jag stirrat på det i en hel dag och tuggat blyerstpennan svampig. Jag ville ju säga nåt bra, men kolet var slut. Jag önskade att jag åtminstone skulle känna mig ledsen. Jag försökte vrida ur mig en tår för min egen syns skull, men mitt inre var bara tomt och lätt som ett snäckskal som torkat i solen. Även för att sörja behövde man tydligen livskol. De sista smulorna gick åt till det naivt formulerade brevet.
En enkel skumgummimadrass, ett litet runt bord och en fotogenlampa var all möblering jag ville ta med mig till sjöboden. Där fanns en liten enkel gjutjärnskamin att elda i. Jag hade kollat upp boden några dagar innan jag stack, och lämnat ett par lådor med potatis och en stort fat fotogen. Ett kastspö, extralinor och massor med fiskedrag hade jag också ställt dit. Jag var en tioåring på rymmen, bara med den skillnaden att en tioåring har hela kolvagnen full av energimättad kol och jag hade ingen. En tioåring har hela himlen glimmande av stjärnor och en stor rund måne och alla riktningar innebar äventyr, medan min himmel var svart. Så fullständigt matt svart åt alla håll. Hur jag kisade och böjde huvudet bakåt så fanns ingenting kvar av mina drömmar. Inte en ljus punkt på hela hemisfären. Jag hade ju gjort allt jag ville göra. Hade jag inte? Det fanns inget jag längre ville göra. Inget håll drog mer än något annat. Inte ens att dö.
Kustlinjen var tom sånär som på en blinkande fyr längst ute vid horisonten. Jag levde på fisk från havet som jag stekte enkelt i stekjärn på kaminen. Jag lånade en liten jolle och rodde ut samtidigt som solen reste sig över världens kant där jag stannade tills jag fått någon liten fisk. Man vet inte varför man fortsätter leva fastän livsgnistan är borta, men man letar upp en pinne i taget och eldar den i kaminen. Det finns tydligen reservkrafter som ser till att man håller igång tillräckligt för att man inte ska frysa och svälta ihjäl. Jag blev ett skäggigt ovårdat troll.
När jag inte längre mindes hur länge jag varit där i ickelivet vid kanten av fastlandet, eller om onsdag kom före tisdag så märkte jag att det fanns ett svagt, svagt sug i mig. Jag kunde sitta i timmar och titta på fyren som blinkade med långa pauser. På natten kändes det som att man blev petad i ögat av ljusstrålen. En natt kände jag att den ville mig något.
Det fanns en stjärna, om än inte på himlen så precis på kanten till den. Jag måste ta mig dit.
Martin Lundholm 