Passion och Mirakelväder i Sandhammaren

Igår for jag en sväng till Dunkers Kulturhus efter en halvdag på jobbet. Har aldrig varit där innan och jag ville se utställningen om Passion innan den skulle tas bort. Även om jag tycker det är roligare att åka på utställningar också om den råkar vara dålig, så blev jag väl inte särskilt impad. Den permanenta utställningen på Dunkers [Och där spillde jag ut en halv stor Höganäsmugg med kaffe på bord, stol, golv och ett hörn av julinstallationen. Även kallat att göra en ‘Molly’ i familjekretsen. Men inget barn i närheten att skylla på den här gången. Suck.] består av olika tryck från en lokal tryckpressverkstad. Alltså jag gillar färgglada litografier och så, men när det nästan bara är olika former av blurr så är det svårt att känna nåt annat än ett faderligt överseende. Det kändes lite som att man nog tyckte det var roligare att stå i verkstaden än att fundera på hur det skulle se ut på en vägg. Något som jag själv har förståelse för.

Passionsutställningen började med en jättebra presentation men sen var det nästan inget att titta på och fundera över. Trodde det skulle spänna över alla delar av vad jag förknippar med passion, men man hade tagit mest fasta på grundbetydelsen ‘lidande’. Lidande är kanske roligt för en del, men det blev lite för mycket kvalande till och med för mig.

Idag efter att ha dumpat Molly vid stallet så hade jag en mirakeldag vid Sandhammaren! Vindstilla, minusgrader och en sol som värmde fast den knappt orkade över horisonten! Amazing! Gick en lätt nerbantad rundtur 8 & 9 enligt gånginstruktionsguiden Rundvandringar Skånes Kust. Sammanlagt en dryg mil, varav en halvmil på sandstrand.

Min första Tarotläsning

När det gäller flumlivet är jag redan omkörd av Molly sedan länge. Så idag har hon lagt min första Tarotläsning. Superspännande! Och yes, jag är lite efter. Gafflade lite inledningsvis om hur man vänder upp korten. Inte så uppenbart för mig som är novis, nyfiken och ständigt är ifrågasättande.

Först fick jag välja ett kort som jag kände definierar mig själv, och jag valde utan att tänka allt för mycket Princess of pentacles: ”Studious, self-reliant, good-natured. The Princess is fascinated by the pentacle that she holds; the type of person indicated by this card may well be a student or someone involved in study or in creative work. Although amenable and goodnatured, they may be shy and may tend to spend time alone absorbed in their work, but the seeds of creativity stir in their depths…”. Fascinerande för öh, tja det stämmer rätt bra på det mesta. Speciellt om man tolkar ”shy” som skygg snarare än blyg. Måste vara svårt att göra urvalet intuitivt om man kan alla kort tänker jag. Är lite osäker på hur man ska tolka ”amenable” i sammanhanget. Låter som ”foglig” vilket förstås stämmer löjligt väl också även om jag försöker spjärna emot för syns skull ibland.

Sen valde Molly ”The awen spread” för att kolla mitt läge idémässigt, känslomässigt och fysiskt i dåtid, nutid och framtid. Tror inte jag ska gå in och tolka allt i detalj, men wow vilket  upplägg! Den gav mig massor av prestationsångest direkt! På alla plan! Jag måste börja jobba med hjärna, hjärta och hand för där finns ingen gräns på vad jag kan uppnå (enligt mina egna mått). Cooolt och fascinerande.

Kanske ska nämna att kortet för ”död” inte är så negativt. Det står för pånyttfödelse (materiellt/fysiskt), enligt boken. Puh.

Livskolet

En liten början på nåt helt fiktivt, som trillade ner på tangentbordet en natt härom månaden. Tror inte det blir någon fortsättning men man vet ju aldrig.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Hela mitt liv hade jag levt på fastlandet. Ett tryggt fast liv där onsdag alltid kom efter tisdag. Ett normalt liv där man alltid åt frukost på morgonen och aldrig på kvällen. Allt var planerat. Listat. Numrerat och rangordnat. Semestrarna var planerade tre år framåt. Alla sevärdheter på varje semestermål var rangordade, och ner på minutnivå detaljerade. Likadant med tomten, barnen och huset. Inrutat, ordnat och planerat. Trädgårdens hela utveckling inritad för en tioårsplan, barnens utbildning planlagd till universitetsexamen och en underhållsplan för huset skriven för närmsta tjugo åren.

Nog märkte jag vad som hände över tiden fast när man tittar på timvisaren så ser man ingen rörelse. Då och då kollade jag av läget på livsglädjebarometern, och märkte att den ryckvis sjönk när man knackade på den. Egendomligt. För meritlistan blev ju längre och visade på framgång. Jag åstadkom saker. Lyckades med både jobbet och familjen. Och hur som helst, hur svänger man nåt som går på räls? Det finns bara en väg och det är rakt fram. Jag var ett lok! Jag drog allt vad jag orkade. Jag var stinsen med visselpipan som såg till att alla alltid var med och att tåget avgick på förutsatt tid. Jag var tågvärden som såg till att alla trivdes, inte var hungriga och var precis lagom glada. På jobbet, i hemmet, med barnen, på semestern. Jag drog alltid allt vad jag kunde. Alltid. Ända tills.

Ända tills jag upptäckte att kolet var slut. En dag fanns bara en skyffel kol kvar. Oundvikligt att ångan tog slut. Man ångar ändå på för fullt för det finns inget mellanläge. Men till slut var det bara en liten, liten ångpuff kvar och sen ett långt dystert ”pfff” utan att hjulen längre snurrade. Meritlistan var full, men kolvagnen var tom. Jag var tom.

Vad är livskol gjort av? Var skaffar man ny? Jag hade ingen aning om varken. Ärlig talat visste jag inte ens hur den såg ut. Jag hade aldrig kollat så noga, och nu var den ju slut och de små svarta smulorna som fanns kvar skvallrade inte om vad de egentligen var gjorda av.

Jag lämnade vagnar och allt en försommardag och bosatte mig ensam i en enslig övergiven sjöbod vid kusten. ”Jag kommer tillbaka en dag när jag hittat mig själv igen. Kanske. Vänta inte på mig! Förlåt?” var allt jag kunde klämma fram i brevet jag lämande fast jag stirrat på det i en hel dag och tuggat blyerstpennan svampig. Jag ville ju säga nåt bra, men kolet var slut. Jag önskade att jag åtminstone skulle känna mig ledsen. Jag försökte vrida ur mig en tår för min egen syns skull, men mitt inre var bara tomt och lätt som ett snäckskal som torkat i solen. Även för att sörja behövde man tydligen livskol. De sista smulorna gick åt till det naivt formulerade brevet.

En enkel skumgummimadrass, ett litet runt bord och en fotogenlampa var all möblering jag ville ta med mig till sjöboden. Där fanns en liten enkel gjutjärnskamin att elda i. Jag hade kollat upp boden några dagar innan jag stack, och lämnat ett par lådor med potatis och en stort fat fotogen. Ett kastspö, extralinor och massor med fiskedrag hade jag också ställt dit. Jag var en tioåring på rymmen, bara med den skillnaden att en tioåring har hela kolvagnen full av energimättad kol och jag hade ingen. En tioåring har hela himlen glimmande av stjärnor och en stor rund måne och alla riktningar innebar äventyr, medan min himmel var svart. Så fullständigt matt svart åt alla håll. Hur jag kisade och böjde huvudet bakåt så fanns ingenting kvar av mina drömmar. Inte en ljus punkt på hela hemisfären. Jag hade ju gjort allt jag ville göra. Hade jag inte? Det fanns inget jag längre ville göra. Inget håll drog mer än något annat. Inte ens att dö.

Kustlinjen var tom sånär som på en blinkande fyr längst ute vid horisonten. Jag levde på fisk från havet som jag stekte enkelt i stekjärn på kaminen. Jag lånade en liten jolle och rodde ut samtidigt som solen reste sig över världens kant där jag stannade tills jag fått någon liten fisk. Man vet inte varför man fortsätter leva fastän livsgnistan är borta, men man letar upp en pinne i taget och eldar den i kaminen. Det finns tydligen reservkrafter som ser till att man håller igång tillräckligt för att man inte ska frysa och svälta ihjäl. Jag blev ett skäggigt ovårdat troll.

När jag inte längre mindes hur länge jag varit där i ickelivet vid kanten av fastlandet, eller om onsdag kom före tisdag så märkte jag att det fanns ett svagt, svagt sug i mig. Jag kunde sitta i timmar och titta på fyren som blinkade med långa pauser. På natten kändes det som att man blev petad i ögat av ljusstrålen. En natt kände jag att den ville mig något.

Det fanns en stjärna, om än inte på himlen så precis på kanten till den. Jag måste ta mig dit.

Rubin and Ed

En av de bäst skruvade filmer jag sett är Rubin and Ed. Eftersom den är så okänd så förtjänar den lite reklam. Finns att ladda ner på närmsta Piratsajt. Måste dock varna för att 98.2% av befolkningen skulle tycka att det var världens sämst skruvade film, men de skulle inte palla fem minuter. Se gärna trailern!

Knäckfrukost

09:07 var jag klar med julskinkan och knäcken! Nåja, skinkan ska ju griljeras också förstås. Jag var uppe som vanligt långt före fasantupparna fastän det är en ”ledig” dag och började med att byta till jullakan. Strax dags att dammsuga och torka golv men jag kan ju vänta några timmar tills Molly vaknar. Så får jag väl göra sju middagsmenyer baserade på skinka. Funderar på om man borde göra ischoklad också?

Befriade Tankar

Insåg igår att jag behövde bli av med tankar som skvalpat kvar under en tid som inte längre hade (eller någonsin haft) någon relevans. Hur gör man sånt? Tänkte på Mollys inlägg härom månaden och kom på att jag kunde göra likandant. Så jag köpte mig ett blått brevpapper och ett blått kuvert och skrev ner alla tankar som jag behövde befria. Så idag innan jobbet for jag till Ales Stenar för att elda upp brevet vid stranden och titta på soluppgången från skeppssättningen denna midvintersolståndsdag. Hade tagit med lite ved, papper och tändkuber och hoppades att det inte skulle vara storm.

Även om det var lite mulet längs horisonten och man inte såg själva solen, så var det en jättefin morgon och lagom blåsigt. Där var några andra kufar vid stenarna, men långt färre än vad jag trodde att det skulle vara. Fint var det! Hade jag varit biljonär hade jag gärna köpt ett hus i Kåseberga.

Försökte känna nån kraft i mitten av skeppssättningen under soluppgången, men även om det är vackert så känner jag i ärlighetens namn inte så himla mycket. Man behöver nog öva mer. Fast det känns bra att ta sig tid att våga prova och leka lite iallafall. Alternativet hade varit att sitta en stund tidigare på jobbet så varför inte? Sen for jag till jobbet och var en vanlig människa igen. Fast lite lättare än igår.