Meeer Laibach

Måste göra MEEER reklam för genimusikerna i Laibach!


Oh, the Land of the Free
and the Home of the Brave
Are you heaven on Earth
or the gloom of the grave

 

Only one day is left
only one day
we are leaving the others
we’re going away

 

I am the storm bringer and the bearer of light
I set up the Nobel prise and invented dynomite
I raised you up after the fall
Without me you would be nothing, nothing at all

Livskolet 2

[OBS! Detta är ren fiktion!!! Inget är självbiografiskt! En fortsättning på Livskolet. Nej jag kommer aldrig bli författare men plötsligt kände jag en liten lust att fortsätta nysta bara för att det är kul.]

När himlen är nattsvart och det bara syns en enda liten ljuspunkt på horisonten så har man inget val. Hela mitt jag fokuserade på fyrljuset och jag kunde förnimma en helt ny känsla. Tanken på en isolerad ö med en fyr och kanske en övergiven fyrvaktarbostad började fylla mitt inre som längtan efter ett badkar med varmt vatten efter lång dag utomhus. Där ingen annan ville bosätta sig, där kunde jag förnimma en mening. Jag hade funnit en tråd till ett nystan som jag måste dra i.

I mitt tidigare liv var jag mittpunkten i sociala sammanhang. The entertainer, skämtaren och den leende oengagerade lyssnaren. Jag var en pappfigur bland pappfigurer. Det enda jag visste säkert var att jag aldrig skulle kunna återta den formen. Jag var visserligen ett äckligt troll nu, men på nåt sätt levde jag iallafall. Jag kände smärta, hunger och ångest. En pappfigur känner ingenting mer än förakt för de andra pappfigurerna. Men fyren hade sått ett frö i mig.

Jag förvånades över denna lilla gnista i mig och försökte undersöka den med min analytiska hjärna men den lilla ljuspunkten bländade mig och jag kunde inte se vad den egentligen bestod av. Ren logiskt visste jag att där inte kunde finnas något som kunde göra mig glad och glad var inget mål jag vare sig kunde eller ville sätta upp. Jag hade ju haft en glad mun målad på mitt pappersansikte i hela mitt liv. Tanken på den gjorde mig bara arg. Den var en mästerligt gjord trompe l’œil med syfte att förtrycka andra med min egen förträfflighet. Leendet kom inte inifrån och grimasen kostade i längden all min energi. Nu hängde mitt minspel för det mesta i vinden och fladdrade.

I min i övrigt fiskkalla kropp så kunde jag lätt känna värmen från fyrens ljus. Det fanns ett litet litet frö som känt värmen och ljuset och börjat gro i mig. Den som någon gång har sått ett frö eller en kärna i en kruka som barn vet hur det känns när man ser det första lilla skottet sticka upp ur jorden. I den stunden känns skottet orationellt viktigt. Man har skapat liv! Och skottets överlevnad hänger enbart på en själv! Man drömmer om att den ska växa till en buske, träd eller palm med fina blommor och frukter. I de flesta fall dör skottet ganska snart för man glömmer att vattna, men om man har lyckats föda upp det så att det åtminstone blir en liten buske så känner man en närhet som en förälder till det. Helt orationellt förstås, för busken känner ju knappast likadant. Men att slänga en sån växt efter att man har vårdat det under en lång tid kan kännas nästan lika sorgligt som att säga farväl till ett avlidet husdjur.

Nu är det inte ok att sörja en buske eller ett vissnat skott. Det hade jag lärt mig tidigt som barn. Att överhuvudtaget sörja är att visa sig svag och löjlig. Att gråta än värre förstås. Känslor ska hållas tuktade som en japansk bonsai. Att det  inuti spretar och spänner får inte nå ut till ytan i ansiktet. Först övar man upp det till att vara uttryckslöst, och sen med träning och övning så kan man till och med få det att le. Man måste kunna slänga sitt döda skott med ett leende och en axelryckning. Men några nya kärnor planterar man förstås inte. Får man inte sörja deras död kan man inte heller glädjas över att de lever. Den döda mimiken stelnar sen som is och skapar ett hårt kallt skal som växer utifrån och in. Jag var bottenfrusen när jag flydde från fastlandslivet.

Värmen från fyren tinade upp tundran i mig och jag började gråta stilla som en fjällbäck om våren på stenen där jag satt och betraktade det återkommande ljuset. Det kändes verkligen fantastiskt skönt att känna den kalla vätan på mina kinder. Det var det första tecknet på att jag hade liv i mig sen jag var barn. Att jag ville leva för något. Att jag ville till något och inte från något.

Att stjäla en båt vore att stjäla någon annans dröm. För mig representerar en båt pappfigurernas önskan om flykt från fastlandet och det fasta livet. I båten vilar drömmen om att ta sig till vilken kontinent som helst i världen. Eller helt enkelt bara bort. Ibland fantiserade jag om hur det vore att vara en flaskpost som drev i väg till en helt annan värld. Någon på en exotisk ö i Stilla Havet skulle öppna flaskan och rulla ut mig i en helt ny värld. Gärna på Påskön. Men hur gärna jag än skulle vilja vara en flaskpost så lockade sjölivet mig inte särskilt. I verkligheten så skulle det mest vara kallt, vågigt, blåsigt, ensamt och 360° med horisont utan land. Vatten är finast från land. Och dessutom, om jag klev i land på den där ön jag fantiserade om så föreställde jag mig fördomsfullt att någon antagligen skulle råna mig på min båt och lämna mig drömlösare än innan. Jag ville inte träffa folk för folk tar saker och drömmar ifrån en människa som de inte förstår sig på. En fyr och en ö är en död plats där jag kunde starta livet på nytt på mitt eget sätt utan att någon granskade, bedömde och utdömde mitt sätt att vara.

Men den lilla jolle jag adopterat och som legat uppspolad och osaknad fyllde jag med det lilla jag kunde få med mig. Den låg tungt i vattnet och jag fick vänta till en dag med stiltje innan jag vågade mig ut. Trots min nästan totala avsaknad på livsaptit så är en av mina stora fasor att drunkna. Hur ofta hade jag inte omedvetet hållit andan och fantiserat om hur det måste kännas i det ögonblicket när man inte orkar hålla andan längre och man måste dra in vatten i lungorna? Man vet ju hur hostan nästan kväver en när man svalt lite vatten i vrångstrupen.

Jag visste inte hur långt det kunde vara till ön, så jag började ro i gryningen medan de ljusstarkaste stjärnorna fortfarande lyste. Bara porlandet från årtagen bröt den närmast totala tystnaden denna morgon. Jag log inifrån.

[Bah! Trodde han skulle komma längre idag…]