2020

Mitt 2020 blev året då jag avrundade mitt liv i Skivarp och började på ett nytt i Svedala. Från 300-kvm-enmans-funkis-mansion med stora rum, stora fönster, öppna ytor och parktomt till ett nytt samboliv i mysiga skånelängor med lagom stor tomt.

Mitt 2020 präglades faktiskt ganska lite av Covid-19, vilket i sig är otroligt lyxigt, och jag gjorde bland annat äntligen den fasadrenovering av mitt mansion som planerades redan vid inflyttningen 2004 men som sköts upp flera gånger pga att pengarna runnit ut mellan fingarna. Det är lite ironiskt att jag ska flytta ifrån huset när det börjar kännas färdigt, men det underlättar också. Jag har fått se mitt hus så fint som jag tänkte mig, och då känns det okej att gå vidare.

Medan resten av världen förändrades av en pandemi, så rullade mitt liv vidare nästan opåverkat. Jag åkte till jobbet som vanligt under året och semestrade som jag helst ville, i Sverige och gärna i Norrland. På hösten hittade jag och min älskade ett hus ihop, och det är dit kosan styr 2021.

Jag hade väl egentligen aldrig tänkt att jag skulle bli sambo igen, för man blir lite själsligt ovig med åldern och det finns en trygghet i att ha sitt eget bohag om det skiter sig. Och jag har tänkt att det är bättre att längta till varandra än från varandra.
Men faktiskt, det är så platt oinspirerande och tråkigt för mig att ha ett eget space som man inte delar och bråkar om det med någon. Så när dörren öppnade sig så valde jag lätt ett nytt familjeliv, en delad vardag och ett delat hem. Jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på men jag känner vinden av liv i seglen och i ansiktet. Förnöjsamhet och egentid är bra, men jag sjunker som en sten i vatten om jag inte är i rörelse. När jag är på väg så lever jag, och när det blir guppigt och gungigt så vet jag att jag att det finns motgångar som jag måste kryssa emot. Jag har min självständighet som bra grund som jag jobbat för, men jag anar att livet kanske är summan av relationerna man haft? Där har jag en del att jobba på, å än är det inte för sent 🙂 Man lär sig så länge man lever, iaf i rätt sällskap.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

  fbt

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Enkla Lösningar

Ju mer man lär sig desto mer vet man hur lite man vet. Det finns inga enkla lösningar på någonting eller ensidig sanning. Vårt talade språk består alltid av ordklasser och satsdelar som om man bryter ner dem i delar visar en komplex systematisk bild av hur en mening byggs upp. Dialekter och slang är inga undantag. Två plus två går att bryta ner i diskret matematik där man måste definera vad man menar med ”två” och ”plus”, och vilken enhet man menade; två stycken, två kvadratmetrar eller två matriser? Hur och varför kan vi se genom glas trots att det är ett hårt som sten och huvudsakligen består av sand, soda och kalk?

Det kändes ett tag som att vi kommit en bit ifrån 1900-talets rigida politiska och samhälleliga orubblighet när det gäller liberala frågor som kvinnorhjärnors värde, icke-binära människor och knivskarp rasism. Men här har vi nu en värld där den värste antiliberale presidenten sen Georg Washington I regerar USA med en förvånande stor skara supportrar genom att slänga all fakta, värdighet och tänkande i soptunnan. Vi har en värld där kvinnors rättigheter i flera europeiska länder flinkt fileas bort tillsammans med kritiskt tänkande. Och än värre, i flera europeiska länder längtar en stor del av befolkningen som varit de mest pålästa länderna i världen efter enkla lösning som att återförslava kvinnor och förbjuda oliktänkande. Väljare i Sverige vandrar mellan S och SD som att de vore bästa grannar, trots att de är de är ljusår ifrån varandra politiskt. Halva världen reagerar på Covid 19 som att den går att stoppa och andra halvan som att den inte finns. Stora delar av världens befolkning, även i Sverige, verkar vara totalt blinda vad gäller historia och vetenskap, och vill inte heller ändra på den enkla bild av smultronstället de projicerar på sin näthinna där de ser lycka och trygghet. Hur är det möjligt?

Den som har läst fler än tre år i grundskolan vet att det inte finns enkla lösningar eller sanningar. Historian vi läst om som enkel och ren fakta i mellanstadiet och uppåt skrivs dagligen om ju mer vi lär oss om vem som skrev den och när vi hittar nya arkelogiska och vetenskapliga fynd.

Jag kan tycka att att man kan förlåta folk för att inte orka läsa på mer alla dagar, men har svårt för att folk inte är mer ödmjuka inför allt de inte vet, och inte är mer nyfikna på att läsa, tänka och forska mer.

Frukta inte de som söker sanningen, frukta den som påstår att han har hittat den, sa någon som inte längre går att hitta med goole. Jag ser om Star Trek Voyager med Kathryn Janeway som började 1995, och jag trodde redan då i min naiva drömliberala fantasivärld att vi på vår jord kommit längre än de stolpigaste avsnitten. Jag är besviken.

 

2019

2019 känns som året då jag landade; på fötterna, med blicken framåt. Efter ett halvt sekel på den här planeten, så känns det som att jag inte längre jagar en dröm om livet, utan kan bygga på det. Lite saktfärdigt kan man tycka, men nu är jag där iaf, mitt i livet. Jag har snart betalat av det ekonomiska förskott vi tog från livet innan vi skilde oss. Det tog 8-9 år av arbete att betala tillbaka, varav några år utan semester men jag är stolt över mig själv att jag fixade det. Jag antar att jag är lyckligt lottad som hade möjligheten, såklart, men jag har heller aldrig riktigt haft alternativet inte fixa det (och jag är tacksam som har fått vara frisk nog).

Nu börjar liv 3.0 efter årskrönet som jag inte kan se förbi händelsehorisonten, men det ska bli ett liv jag bygger upp så jag känner mig trygg med det och hjärtat ska vara med och bestämma lika mkt som hjärnan. Jag har ingen bucket-list, men i min önskelista för 2020 så finns vardag med min älskade och att stötta mina barn och speciellt min yngsta att bli den hon önskar bli. Å för mig själv önskar jag en sväng till stugan i Kittelfjäll såklart, och att jag kan hålla mig frisk. Annars vet jag inte så noga. Kunde vara trevligt med långresa nånstans, men egentligen inget jag suktar efter mer än en skog med vitsippor eller en gentiana på en fjällsluttning. Men såklart ska man hålla sig öppen för nya upplevelser.

För planeten önskar jag mer feministiskt upprättelse och mer historiakunskaper, och en ekokapitalistisk utveckling. Väldigt PK 🙂

 

Vardag

Jag vet att vi undviker varandra, vardagen och jag, så gott vi kan med hövlig respekt. Jag fruktar vardagen mer än det mesta, skulle jag tro. Varför skulle man annars föredra att titta på Stranger Things, Bird Box eller vadsomhelst av von Trier än att se 3 minuter på Bingolotto? Eller vilja läsa böcker om den grymma verkligheten för hundra eller tvåhundra år sedan? Eller göra vad som helst som kostar på fysiskt eller psykiskt?

Men jag kan förstå värdet i att vilja ha återleva samma vecka, efter vecka om den är hyfsat bra och jag kan känna en viss nyfikenhet på den oändliga nivå av buddishm som man måtte besitta som återlever vecka efter vecka, år efter år med litet avbrott för semesterveckorna som man gärna återupplever (som jag i Kittelfjäll kanske; ett tryggt äventyr).

Det känns inte som att jag och vardagen har levt ihop sen högstadiet dock, och det finns få saker som skrämmer mig mer än att hamna framför Go’kväll eller Fråga Doktorn, och fundera på om jag skulle kunna fastna i det ”träsket”. Med all respekt för dem som gillar det och är nöjd med det!

Vardag verkar så grått, formlöst, intrutat, förutsägbart, planlöst, liknöjt och tryggt. Lika spännande som ett glas ljummen mjölk. Fast jag gillar ju ”tryggt”, men trygg kan man vara utan vardagen. Jag tycker inte särskilt mycket om att bli rädd på riktigt, och jag är ganska nöjd med att vara t.ex. lagom höjdrädd; det verkar förnuftigt.

Samtidigt jobbar jag med mig själv för att våga ta del av vardagen. Den kanske inte sväljer mig hel, utan det skulle gå bra att ha vardag några dagar i veckan. Jag tycker det verkar avvundsvärt att kunna bara koppla av med att göra samma eller inget, och jag övar på det ibland. Iaf i november.

Fåfäng

Hittade ett litet klotter jag gjorde för 3½ år sedan, innan jag hittade (eller, det var väl hon som hittade mig iofs) den jag vill ro livet med så länge jag lever. Nu har vi upplevt vår tredje sommar ihop och det är otroligt hur fint, självklart och enkelt vi passar ihop i alla sammanhang och på alla platser. Och hur befriande det är att inte ha något dolt rum i mig som tvivlar och tvekar. Jag är så glad att jag följde mitt fåfänga hjärta, fast jag vet också att vi lika gärna aldrig kunde ha mötts.

Ibland undrar om jag är fåfäng som letar som jag gör?
Jag vill att det ska kännas som att hitta en borttappad favoritvante
Eller som att hitta en nalle från barndomen som jag glömt hur den ser ut
Eller att vara den nallen för den andra
Jag söker bland mängder av personer som passerar mig förbi
Försöker få en skymt av något som bara mitt hjärta känner igen
Ibland stannar jag någon för att prata
Och någon enstaka gång vill jag prova vanten
Eller krama nallen
För att se om våra hjärtan känner igen varandra
Och hör varandra.
Och vill vara med varandra
Och kan dela de enklaste av stunder utan att dölja några rum
Det händer att våra hjärtan gör det
Bara inte allt på samma gång
Eller inte hos båda två
Ännu
Och så länge jag inte hittat allt det jag söker i en och samma person
Så hittar jag ibland personer som är lika värdefulla för mig som en bortglömd nalle
Och många fina generösa personligheter
Då är det väl inte så illa, att inte hitta den rätta?
Men svårt att känna ro i att inte hitta den man vill ro livets båt med
Och dela grådagerdagar och solblå himmelhav med
För var dag så blir jag lite tröttare
Lite sorgsnare
Men jag tror
För jag kan inte sluta tro

Borkafjäll

För mammas skull har jag gjort ett litet videoklipp från Kittelfjäll 🙂 Jag filmar annars aldrig för jag har haft noll koll på hur man sätter ihop filmsnuttar och redigerar dem. Och det tog ett par frustrerande timmar, mest pga ljudet blev helt kasst när jag filmade pga vindbrus och det gick inte att höra öht vad jag säger. Fick lägga voice-over över det mesta, vilket känns otroligt krystat och obekvämt. Menmen.

Jag är i Kittelfjäll för andra gången den här sommaren. Först två veckor med älskade flickvännen, sen en veckas jobb och nu en dryg vecka med yngsta dottern. Det har blivit många dagsturer varvat med att lia stugbacken, städa ut gammalt skräp, elda i brasan (fast det är så varmt att man måste öppna tvärdrag en timma innan), olja fönsterkarmar, läsa böcker, byta duscharmatur, lösa korsord, måla dörrkarmen, kolla på film, lyssna på P1, osv. För en stund ställer jag mig bredvid mitt liv, och för en stund är alla problem lokala, och mer praktiskt lösbara. Och egentligen behöver inget lösas idag för stugan har stått pall i 60 år utan att något ser ut att rasa. En stund i himmelriket, eller en stund som olevande? Det brukar ge perspektiv på vad som känns viktigt i min vardagsverklighet iaf. Ännu har jag inte haft tråkigt en enda stund, och på ett plan hade jag kunnat tänka mig stanna ända fram till vintern.

Förströelser medan man väntar på döden

En sån här helg kan kanske inte passera utan att existensiella tankar faller över en som en hög lössnö. Jag slumpade in på en några år gammal cyber-plats i fredags kväll som en ung, kreativ människa knåpat ihop men som valde att ända sitt liv. Ingen jag kände så jag sörjer henne inte personligen, men de tankar hon lämnat kvar innehåller så mycket kreativiet, skaparglädje och livsvilja fastän de beskriver motsatsen. Det är knepigt. På lördag morgon läste jag igen det hon skrivit på cyberplatsen från början till slut, lyssnade på utvalda spellistor och sjönk ner i hennes livstvivel och funderade över hennes dödsval. Ibland känns ju livet mest som en förströelse i väntan på döden, som ett tungt träsktrampande där ljuspunkterna alltid är för korta och snart får rättelser i lika delar bakslag. Och detta trots att vi lever i ett av världens bästa länder på vintergatans kanske bästa planet.

Jag kanske frågade mig om den här unga kvinnan ändå gjorde ett klokt val, om hon var clairvoyant och kunde se framåt hur hennes liv (gissningsvis) skulle gestalta sig. Hur mycket lidande och tråkiga stunder skulle man spara sig ifall man vart död? Hade hon gjort en kalkyl på livets plus och minus, och fattat en beslut utifrån sin slutsats och prognos? Min egna förhoppning är att hon kanske bara skulle pröva sig själv lite, men halkade och det gick felare än hon önskade. Eller så var det hon upplevt för hopplöst att leva med. 

Hursom, så ställde jag mig frågan igår, som jag numera gör någon gång om året, om jag verkligen lever eller bara sysselsätter mig i väntan på döden. Och hur vet man vilket man gör?

Idag kände jag mig väl som vanligt igen. Det var sopor som behövde gå ut, en dammsugare som behövde rengöras (!), en säng som behövde rena lakan, törstande växter, en dotter som behövde köras bort, en kropp som behövde tränas och en hjärna som behövde tömmas på tankedamm. Plus en köksblandare som hade behövts kopplas in, ety den gamla numera levererar en sorgligt skral varmvattenstråle som gör att en får vänta 5 minuter innan man kan tvätta sin tass eller diska ett glas (outhärdligt irriterande). En helt vanlig, gråtråkig söndag alltså, som vore en dröm-lyx för de flesta människor på den här planeten (vilket i sig är så otroligt deprimerande). Och imorgon börjar en ny vecka som jag hoppas innehåller tid med min älskade, intressant jobbtänk, koordinationdanssövningar, nya bekantskaper och gärna bra sömn. Allt i en mix av förutsägbarhet och slump. Jag behöver egentligen inte tänka så mycket utan bara följa med strömmen av behov; även mina egna.

Det som jag är helt säker på i mitt liv, är att jag är väldigt glad för alla fantastiska, underbara personer jag mött, lärt känna och gjort. Det är ni som gör mitt liv värt att leva. Och såklart finns en massa annat. Som vårt fantastiskt vackra universum och vår fina planet med massor av färger, vatten, berg och ett myller av liv. Och såklart inte minst katter, och hundar. Musik är väldigt bra också fastän den inte går att beskriva, utan bara att uppleva. Precis som kärlek, som finns i så många olika former.

Men nu är det snart dags att säga gonatt till denna dödens helg och göra sig redo för ännu en vanlig måndag. Den kan ju bli riktigt bra 🙂

Kram

 

Mårranpromenad vid stranden

Jag hade gärna farit till stugan i fjällen, tänt massa ljus, släckt alla lampor och eldat i brasan; och bara varit ingen en stund. Äta burkmat, läsa böcker och gå dagsturer.

Jag vet att jag har 99% av det alla i världen, och jag själv önskar, av livet men ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och verkligen glömma alla borden och måsten.
Det finns, guskelov, så många saker att engagera sig i som är fel och orätt, eller vackert och underbart så att jag slipper ta tag i det praktiskta i mitt egna liv. För när jag ser mig omkring i huset och på tomten, så ser det nästan likadant ut som efter skilsmässan 2011. Det är nu bara lite fler saker som jag borde ta tag i, som jag inte tar mig själv i kragen i att jobba med. Här hemma händer lixom ingenting. Och eftersom jag inte står ut när ingenting händer, så gör jag så mycket jag kan borta. Huset står ju kvar och jag älskar det på sitt sätt, men nån gång måste jag börja göra verkliga förändringar i det så det passar mitt liv.
De senaste veckorna har jag känt att jag haft sällskap av Mårran, och tyngden av att mörkare tider stundar. Annars brukar hösten kännas som en lättnad över att sommarmåstena tar slut, men inte i år. Jag klamrar mig fast i de fina veckorna jag haft med min älskade och önskar de hade varit fler, och att jag fortfarande var där.
En annan jobbighet att tugga på är att det inte finns någon kosmisk rättvisa. Det dör människor som verkligen hade behövts, som blir överlevda av människor som hade mått bättre av att vara döda. Det är himla svårt att odla en religion på det.

Recept på en perfekt helg

En perfekt långhelg med hälften min älskade och hälften kajak- och fågelkvitterfriluftsliv och massor med trevliga och roliga människor. Känns som länge sen jag landade så djupt och mjukt.

 

#define förhållande

I teorin är ett förhållande ganska enkelt. Det ska vara lika skönt och enkelt som om vore man själv, men samtidigt spännande och svårförutsägbart utan att vara läskigt. Man bör vara typ jämlikar på ett ytligt sätt avseende utbildning, utseende, förstånd och karriär. Så behöver man en gemensam grundsyn på livet, värderingar och städning, så man kan prata och bolla tankar utan att bråka för lite, eller för mycket. Sen behöver man kunna ses några dagar i veckan som det känns naturligt, och oses lika mycket utan att det känns onaturligt. Man behöver ha några gemensamma vardagliga aktiviterer eller intressen, och därutöver odla olika egna intressen (som ändå kunde intressera den andre ifall den inte hade fullt upp). Åsså behövs den där gnistan som kickar igång lusten när man minst anar att man orkar och såklart tryggheten i att kunna planera en veckas semester ihop. Men även vardagkvällar i tv-soffan utan krav på varken hjärna eller hjärta. Och så bara älskar man varandra oavsett.
Nåt sånt.