Böste

LCHF-paus

Idag blir det färskpotatis från Abbekås och en öl från tjeckien! Och så lite stekt lax som tilltugg.

Var hos vårdcentralen i eftermiddags och tog bort en molluskmoj (=päcklig dinglig hudsak) som satt nästan vid skinkan. Bedövningssprutan gjorde galet ont måste jag erkänna (ljudeffekt), men jag hade behövt några till för att kunna byta plåster (aj, mina hår).

Köttsorbet?

Några på jobbet gick ut på eftermiddagen och åt glass, men tyvärr finns ju inga LCHF-glassar ännu. Allting måste man uppfinna själv. Stannade vid min skärm istället 😦 Surt!

Handdukens Dagenefter

En riktig man hade ju tagit Smillas Dora-handduk och gått omkring med på axeln hela dagen, så jag tog med en liten ljusblå handduk som jag ändå skulle haft med mig. Sen bar jag den i handen från bilen till gymväskan vid min cubicle och det var allt. Vilken mes.

Handdukens Dag den 25/5

Glöm inte att det är handdukens dag den 25/5!

Från Liftarens Guide Till Galaxen:

En handduk, står det, är utan all konkurrens det mest användbara föremål den interstelläre liftaren kan ha med sig. Å ena sidan har den stort praktiskt värde – man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden på Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man sover en natt under de röda stjärnorna som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, eller mot en blick från den dreglande Dånfinken på Traal (ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om inte du kan se det, kan inte det se dig – ett mycket dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal, och slutligen torka sig med den ifall den fortfarande är tillräckligt ren.

Å andra sidan, och det är än viktigare, kan en handduk ha ett oskattbart psykologiskt värde. Om till exempel en kloss (kloss = fastboende; icke liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvätt lapp, tvål, burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc., etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat ”förlora”? Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.

Jag var iofs rätt ensam om att bära handduk på jobbet förra året. Fast jag officiellt inte bryr mig om sånt, så hade känts bra om det hade varit några fler. Men jag kan väl inte vara så töntig att jag inte vågar hoppas jag? Douglas Adams är ändå en av mina största förebilder tack vare Liftarens Guide Till Galaxen (som man måste ha läst innan man dör). Jag kommer få peppa mig en hel del i morgon bitti.

Kli

För att få i mig lite fibrer när jag kör LCHF så har jag börjat dricka två matskedar vetekli blandat i vatten på morgonen. På allvar känns det som att spy baklänges. Det liksom rasslar i halsen. Huöhhh. Men magen känns lite gladare. Annars går det väl sådär med dieten. Vänsterhanden smyger lite i godisskålarna på helgen utan att högerhanden märker nåt. Men vågen pekar på -4kg sen starten så det känns ändå ok. Dessutom tror jag att jag har lagt på mig nån liten muskel.

NoOzone

Efter att ha tillbringat nästan hela lördagen utomhus så inser jag hur illa det är ställt med ozonet! Jag är nästan lika vit som i fredags! Så var det minsann inte på 1990-talet innan freonet förbjöds kan jag garantera. Då vart man blossande purpurröd på ett par timmar.

Så jag tänker uppfinna ”NoOzone”, som man kan spraya lite i luften för att skapa ett eget ozonfritt hål där man kan sola med 100% uv-strålning. Tillsammans med ”Cloudaway”-sprayen så skulle man ha ett enkelt försvar mot ineffektivt solande. Går nog att sälja.

Separation

Efter 24 år tillsammans med Mia så bestämde jag mig härom veckan att jag inte kunde fortsätta längre. Vi har skaffat oss en fantastisk familj och upplevt massor tillsammans, men de sista åren har vi gått på sparlåga och för min del så slocknade lågan till sist. Sorgligt, men det går inte att fejka att den finns kvar. Det har nog gnagt i mig hela våren faktiskt när jag ser tillbaka på den, men jag förstod nog inte riktigt vad det var.

Efter ett par tuffa veckor så känns det som att vi kan skiljas som bästa vänner och som att vi kommer att hålla tät kontakt för vi är ju fortfarande familj. Mia har som vanligt ett par bra ”hjälpare” till hands för hon fixade en hyreslägenhet i ”nästbyn” Abbekås (by the sea) på några dagar bara. Hennes syster har stått i kö och tjatat i flera år utan att få ens titta på en lägenhet. Nu när Mia ringer så finns det plötsligt två stycker lediga 4:or, i samma radhuslänga på cykelavstånd från Skivarp. Märkligt.

Jag och barnen kommer bo kvar i huset ett tag till om ekonomin tillåter för det är ändå inte så billigt med lägenheter och det är inte riktig säljarens marknad just nu. Mia kommer få ha kvar syrum i källaren och förvara saker som inte får plats. Jag kommer inte ha råd att köpa ut henne så det känns inte mer än rätt. Barnen kommer ha sängar i hennes lägenhet och Smilla kommer få bo varannan vecka hos Mia och varannan hos mig.

Idag så flyttade vi in en hel del saker i lägenheten, som redan stod tom och nyfixad. Känns som att separeras från sin siamesiska tvilling, vi har ju suttit ihop längre än halva våra liv. Fast jag är aningen avundsjuk på att det inte behövs renoveras massor och att ogräsnivån är hanterbar. Nu är jag ensam mot hemmanaturen; blir nog tufft.

Jag har ingen plan och ingen ”annan”, bara ett blankt papper. Vad ska jag fylla det med?

Cloudberry Village i konkurs

Såg i VK att Cloudberry Village har gått i konkurs! Och även om jag kan tycka att det är lite synd för Kittelfjäll att det inte fanns en mer hållbar kurs bakom satsningen, så hoppas jag att den omfattande exploateringsplanen av dalen nu försvinner.

Huv(ud)lös

Jaha, verkar som att jorden finns kvar idag också fastän de verkligen, verkligen hade lovat att det inte var ett skämt att den skulle gå under. Det känns ju iofs bra annars hade jag klippt gräset i onödan igår. Och trots att jag har en åkgräsklippare så är det inte sådär superkul när det tar en timme att ta sig runt. Dessutom klippte jag gruset också med vanliga gräsklipparen som har uppsamlare. Jo, jag borde ha börjat bespruta gruset runt huset för flera år sedan, så nu växer gräs och maskrosor sig majestätiskt höga i gruset, så då får jag klippa det med.

Fast all trädgårdsskötsel är egentligen lite i onödan. Det är ju inget som består, och växterna mördar ju varandra ändå, fast på ett estetiskt slarvigare vis, enligt Darwin’s princip om man inte gör det åt dem. Gick ännu ett varv runt Anderslöv igår medan Molly skumpade på Merci och där bor väldigt många trädgårdsfacister som trimmar häckarna med nagelsax och polerar rosornas blad med sidentrasor. Jag har inte nått det stadiet ännu utan gör mest sånt som jag tycker är kul och känns bra. Hade faktiskt tagit fram besprutningpumpen från källaren som vi fick med huset och tänke ”nu jädrar är det dax för roundup”, men det visade sig att trycktanken läckte. Som med många andra ”gåvor” vi fick med huset så har jag ännu en grunka som ska till tippen. Och ogräset i gruset klarar sig ännu ett tag till.

Här är en bild på åkgräsklipparen förresten. Ser ni vad som saknas, framtill? Jo just, motorhuven!

En sommardag för kanske fyra år sedan tittade Mia ut från matrumsfönstret på Alex som kryssade med högsta fart mellan frukträden på åkgräsklipparen och tyckte jag borde skynda ut och säga till honom att inte köra så fort. – Äääsch, dé é la ingen faaara, tyckte jag ooroligt och tittade ut, varpå Alex omedelbart gör en tvär gir och kör rakt in i ett äppelträd. Inget hände med Alex men mina tår ömmade länge efter att ha krossats av min tappade haka, och sen dess är gräsklipparen inte så mycket att skryta för grannarna med. I bakgrunden skymtar man min egenhändigt byggda rutschkana. Blev ganska bra fastän jag var ganska motsträvig till idén (som jag är till alla idéer som innebär mer jobb för mig).

Vi har inte så många grannar som ser in på vår trädgård, så det gör inte så mycket att gräsklipparen ser ut som skrutt. Här är en försommarbild på vår trädgård. Till vänster syns det grannhus (gammalt mejeri) från vilken nån skulle kunnat beundra vår åkgräsklippare om den hade varit hel.

De största fruktträden i bakgrunden är körsbärsträd, som ger jättegoda mörka bigaråer. Tyvärr är ju körsbärsträden aningen höga så man får max tag på ett par stycken, och man får slita rätt hårt och hoppa rätt högt för att få tag i dem (ser nog ganska roligt ut iallafall). Sen har vi ett gäng äppel och päron träd, men tyvärr är vi jättedåliga på att ta hand om frukten. Det mesta ruttnar bort. Alla fruktträden är jättegamla och håller på att dö, men eftersom vi inte är så bra på att ta hand om frukten är viljan att föryngra dem inte så stor.

Ser ut att bli ännu en fin, oundergången dag. Dax att steka ägg och bacon…