En droppe av din själ

till vem som helst

tung som vattendroppen på spetsen av ett blad
är din önskan att skriva
när vattendroppen blivit tillräckligt tung så faller den
orädd
vad gör du med in längtan att skriva?
gör det inte ont att tvinga tillbaka droppen och droppa ner den i din inre sjö av berättelser?
berättelser som lever egna liv trygga tillsammans, men instängda
magiska, romantiska, virvlande, tragiska och enkla berättelser kan jag skymta i dig
är det inte dags att släppa ut några av dem så de får leva på riktigt?
se vad som händer med dem när de får känna luften av frihet
våga släppa en droppe av din själ

här är en tjej som vågar falla
alla ord blir kanske inte helt rätt
men de sjungs med hela hennes uppdämda längtan

Cello

Har du någonsin funderat på hur Metallica skulle låta om pågarna fått var sin cello? Har du någonsin undrat om det finns cellospelande män? Har du någonsin funderat på om det finns cellospelande coola mansfinnar? Nä såklart inte. Tänk på vad många andra saker du aldrig funderat över.

Och inte nog med det, Nina Hagen sjunger här bästa Rammsteinlåten accompanjerad av mansfinnarnas cellosar. Jag har redan länkat till låten här och där, och flera gånger i originaltappning. Men den ééééé så bra. Så buhusorgligt att hon bara står kvar där vid fyren och väntar på nåt medan han, den bästa hjältesjömannen ber henne kliva i båten gång på gång. Hösten och stormarna och undergången kommer. Han kunde räddat henne, men hon ser förbi honom. Skiter i honom. Spanar efter nåt annat. Står och lipar. Till sist slocknar fyren och det är för sent. Buhuuu…

Färdigövat

Har övat på att vara handlingsförlamad i kanske nästan ett år. Det handlar om Smillas rum.

Uhm, det är enormt pinsamt att avslöja men förstås ännu mer pinsamt att det faktiskt inte har hänt på kanske så lång tid. Att jag inte har dammsugit hela hennes rum på kanske ett helt år. Det har helt säkert inte hänt efter julen, och sjutton vet när det hände innan julen. Kanske Molly hjälpte Smilla plocka inför julen och att det blev dammsuget då. Men helt säker är jag inte.

Japp, du läste rätt. Till mitt försvar kan jag säga att det inte var så illa dammigt. Jag har varit inne och duttat lite där det varit möjligt, och hon har knappt lekt i det för det har varit så stökigt. Men på alla andra sätt är det oförsvarligt.

Problemet är att jag aldrig har plockstädat barnens rum faktiskt. Jag har fixat allt möjligt annat hemma med städning. Men när det kommer till barnrum med galaktiska mängder leksaker spridda jämnt över hela rummet så flyr nån viktig del i hjärnan och springer och gömmer sig. Den där delen i hjärnan som kan ta tag i saker fastän de ser övermäktiga ut. Den lägger benen på ryggen och springer skrikande därifrån. Ge mig 1000 m2 golv att skura med tandborste hellre än ett barnrum med playmobil, lego, duplo, barbie, veterinärjox, små plastdjur, pennor, papper, gosedjur, dockor, dockkläder, cd-skivor, bratz, bioniclar, musikintrument, skräp, köksjox till förbannelse + annat oidentifierbart!

Jag blir en häst som tvekar inför första hopphindret och lunkar iväg åt ett annat håll. Min vänsterhjärna kan inte bestämma sig för hur, var och med vad jag ska börja. Jag vet i teorin att det bara är att ta upp första bästa sak och börja. I praktiken så har jag inte kunnat förmå mig ta upp den första saken.

I lördags hände miraklet att jag och Smilla tog tag i städandet av hennes rum och gjorde klart! Hon var trött och hungrig efter en kvarts runtråddande utan att egentligen ha förflyttat nån enda pryl, men hon var där och hon var kvar under hela tiden utan att balla ut. Det tog ändå ett par timmar att bli helt färdiga. Hon kunde hjälpa mig identifiera de små sakerna och i vilken låda de skulle hamna. En del saker kunde hon förflytta själv till rätt låda. Bara en gång blev hon arg och skällde på mig, när jag för fjärde gången frågade om en oidentifierbar liten pinal som självklart tillhörde Bratz. Hon gillade inte att behöva upprepa sig… :-S

När det var färdigtstädat såg hon riktigt rörd ut över hur fint det blev. Jag gick flera gånger och letade efter om jag glömt ställa tillbaka nån möbel för det var så mycket golvyta fritt. Jag hoppas upplevelsen hjälper henne bli minimalist när hon blir stor.

Och jag känner mig ungefär så befriad som man gör när man är magsjuk och äntligen lyckas kräkas. Det känns bra att ha spytt men man vill inte gärna göra om det.

Äh

Precis som jag trodde så var det bluffrea på Experts laptop’ar. 7000:- för en medioker 15-tummare med i3’a och 500GB hårddisk, fast nu med 15% konkursrabatt. Det är ju inte ens nästan billigt. Fan. Jag som hade hoppats på 50% rea. Inte konstigt att de gick i konkurs.

Självrengörande

För första gången ville Smilla idag prova att duscha och schamponera sig själv. Under övervakning förstås. Hon har långt trassligt hår som måste balsameras, men hon fixade det helbra. Duschandet är en stående punkt för konflikter så det känns väldigt skönt.

Apropå konflikter så har mornarna på sista tiden varit väldigt jobbiga. Igår fick hon för sig att sätta sig och måla i målarbok i hallen på väg ut. Idag ville hon ta med fina pennor och fin målarbok hon fått i födelsedagspresent. Och alltid, varenda dag, så saknar hon strumpor när vi ska ut genom dörren. Fastän jag alltid lägger fram strumpor. Och alltid så går strumppåträdandet i ultra slow motion.

Skolan tillåter barnen att ta med leksaker och gosedjur utan begränsningar. Hade tyckt det var skönt om de hade någon regel om max 1 sak. För det är också en daglig syssla på morgonen som kan driva en morgonstressad förälder crazynuts. Att välja gosedjur och leksaker. Förutom den där dagliga frukten som ska med. Härom veckan snodde någon Smillas krypande babblande docka på skolan. Så nu går det lite lättare att stoppa Smilla från att ta med sig för många grejer. Så himla sorgligt bara att de ska lära sig sånt så tidigt.

En dag i veckan har de ‘visedag’ då barnen får visa upp nån leksak. Och visst kan det vara kul, men det känns också som att det uppmuntrar till tävling i vem som har fräckast grejer. Men det är kanske bra att barnen lär sig hur pengar köper status. Det gör de väl iofs ändå, men det blir extra tydligt när alla ska visa upp sina saker och de kan jämföra dem. Den lilla kommunisten i mig tycker inte det känns rätt dock.

När Molly gick i låg och mellanstadiet hade klassen en monter med souvenirer som barnen fick komma med från resor. Gissa om det blev en statusmätarmonter?

Maxi II

Måste erkänna att jag har kalasfobi. Smilla hade nån idé om hästkalas hemma i huset. Nåt om att alla skulle vara hästar så skulle det vara hinderbanor, kapplöpning och gudvetvad. Jag orkar-orkar inte ha kalas hemma själv. Det var panikstressig nog när vi var flera som kunde vara med och fixa. Nu orkar jag inte ens kalasstäda. Godispåsar gjorde jag. Det var det enda. Ja, och såg till att Smilla såg kalasfäig ut. Med fläthjälp från Helena.

Så det blev Build-a-Bear-kalas istället. En win-win-win-deal då jag kan koppla av, barnen får med sig gosedjur hem och föräldrarna kan gå en sväng i Malmö. Visst, det kostar lite mer men det var det värt.

Smilla kom hem med Maxi II och Helena med Bobo. Måste ge Tjatte, lekledaren, en stor eloge. Han tog barnen och nallarna på största allvar.

Detta bildspel kräver JavaScript.