Färdigövat

Har övat på att vara handlingsförlamad i kanske nästan ett år. Det handlar om Smillas rum.

Uhm, det är enormt pinsamt att avslöja men förstås ännu mer pinsamt att det faktiskt inte har hänt på kanske så lång tid. Att jag inte har dammsugit hela hennes rum på kanske ett helt år. Det har helt säkert inte hänt efter julen, och sjutton vet när det hände innan julen. Kanske Molly hjälpte Smilla plocka inför julen och att det blev dammsuget då. Men helt säker är jag inte.

Japp, du läste rätt. Till mitt försvar kan jag säga att det inte var så illa dammigt. Jag har varit inne och duttat lite där det varit möjligt, och hon har knappt lekt i det för det har varit så stökigt. Men på alla andra sätt är det oförsvarligt.

Problemet är att jag aldrig har plockstädat barnens rum faktiskt. Jag har fixat allt möjligt annat hemma med städning. Men när det kommer till barnrum med galaktiska mängder leksaker spridda jämnt över hela rummet så flyr nån viktig del i hjärnan och springer och gömmer sig. Den där delen i hjärnan som kan ta tag i saker fastän de ser övermäktiga ut. Den lägger benen på ryggen och springer skrikande därifrån. Ge mig 1000 m2 golv att skura med tandborste hellre än ett barnrum med playmobil, lego, duplo, barbie, veterinärjox, små plastdjur, pennor, papper, gosedjur, dockor, dockkläder, cd-skivor, bratz, bioniclar, musikintrument, skräp, köksjox till förbannelse + annat oidentifierbart!

Jag blir en häst som tvekar inför första hopphindret och lunkar iväg åt ett annat håll. Min vänsterhjärna kan inte bestämma sig för hur, var och med vad jag ska börja. Jag vet i teorin att det bara är att ta upp första bästa sak och börja. I praktiken så har jag inte kunnat förmå mig ta upp den första saken.

I lördags hände miraklet att jag och Smilla tog tag i städandet av hennes rum och gjorde klart! Hon var trött och hungrig efter en kvarts runtråddande utan att egentligen ha förflyttat nån enda pryl, men hon var där och hon var kvar under hela tiden utan att balla ut. Det tog ändå ett par timmar att bli helt färdiga. Hon kunde hjälpa mig identifiera de små sakerna och i vilken låda de skulle hamna. En del saker kunde hon förflytta själv till rätt låda. Bara en gång blev hon arg och skällde på mig, när jag för fjärde gången frågade om en oidentifierbar liten pinal som självklart tillhörde Bratz. Hon gillade inte att behöva upprepa sig… :-S

När det var färdigtstädat såg hon riktigt rörd ut över hur fint det blev. Jag gick flera gånger och letade efter om jag glömt ställa tillbaka nån möbel för det var så mycket golvyta fritt. Jag hoppas upplevelsen hjälper henne bli minimalist när hon blir stor.

Och jag känner mig ungefär så befriad som man gör när man är magsjuk och äntligen lyckas kräkas. Det känns bra att ha spytt men man vill inte gärna göra om det.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.