Det är liksom svårt att se hur väven blir när man står mitt i mönstret eller hur kartan ser ut när man står mitt på stigen. De vackra stunderna man fångar blir som snöflingor i handen och de andra vänder man kappan efter som för den envisa skånska snålblåsten. Av fina drivveden man samlar blir det ett vindlande Nimis eller Iors koja. Fint och vackert, men är det ställe att bo på; en plats för framtiden? Jag vet faktiskt inte. Det går inte att se och det beror ju på vem jag blir.
Jag samlar och letar efter detaljer jag vill ha i min framtida väv, men de är lite vaga i konturen och jag skulle behöva göra en sammanhängande skiss för framtiden. En wishvisionboard lika baserad på drömmar som på erfarenheter. Men jag hade behövt en partner, en jämlike, att ställa kursen med, att alternera plats med mellan seglet och rodret. Någon att bygga en hållbar framtid med, av lika delar improvisation och planering. Jag tror det finns en värld kvar att upptäcka med rätt person. Det finns en plats i min båt.
Martin Lundholm 