Lösenordsskyddad: Bolltätt

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser
Publicerat i Hemma, Jag | Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Mer Tove

Jag tror inte någon kan låta bli att förändras av att läsa kapitel 5 i Tove Janssons Sent i november. All © till Tove Jansson förstås.

Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände. Han var ännu tröttare än när han gick och lade sig och här var nu en ny dag som skulle fortsätta ända till kvällen och sen kom det en till och en till som fortsatte på samma sätt som dagar gör när de fylls av en hemul. (…)

Han försökte vara hemulen som alla tyckte om, han försökte vara den stackars hemulen som ingen tyckte om. Men han var och förblev bara en hemul som gjorde sitt bästa utan att nånting blev riktigt bra. (…)

Hemulen tyckte inte om att klä på sig och klä av sig, det gav honom en känsla av att dagarna gick utan att det hände nånting av betydelse. Och ändå höll han på med att ordna och styra och ställa från morgon till kväll! Runt omkring honom levde folk sina slarviga och planlösa liv, vart han såg fanns det nånting att ställa till rätta och han gnodde sig fördärvad för att få dem att förstå hur de skulle ha det. Det är som om de inte ville ha det bra, tänkte Hemulen sorgset medan han borstade tänderna. (…)

Plötsligt tyckte Hemulen att allt han höll på med inte var någonting annat än att flytta saker från ett ställe till ett annat eller tala om var de skulle stå och han undrade i ett ögonblick av klarsyn vad som skulle hända ifall han lät bli.

Ingenting, antagligen, nån annan sköter om alltihop, sa Hemulen till sig själv och ställde tillbaka tandborsten i sitt glas. Han var förvånad och lite skrämd över vad han hade sagt, han började frysa över ryggen som när klockan slår tolv på nyårsnatten (…)

Varför sa jag på det där sättet? Det finns saker som man inte får tänka, man ska inte undersöka för mycket. (…)

Tänk vad tankarna kommer lätt idag och vad allting har blivit enkelt. Man går bara ut genom dörren med hatten på svaj, va? Kanske jag sätter båten i sjön. Jag seglar ut på havet. Jag känner rodrets fasta tryckning i min tass… Rodrets fasta tryckning i min tass, upprepade Hemulen och nu var han så lycklig att det nästan gjorde ont.

Hemulen har hela sitt liv ägt en båt, men han har aldrig seglat i den. Han har drömt om den hela sitt liv, men han har inte haft tid.

Inte haft tid.

Fy fan.