[OBS! Detta är ren fiktion!!! Inget är självbiografiskt! En fortsättning på Livskolet och Livskolet 2 i kategorin Fiktion. Nej jag kommer aldrig bli författare men igen kände jag en liten lust att fortsätta nysta bara för att det är kul.]
Till min förvåning fann jag mig aningen besviken vid första anblicken på fyren. Den var väldigt låg och bred och liksom satt ner på ett kurande sätt. Det var inte den runda, ståtliga, långa spejaren med blicken mot horisonten som jag hade förväntat mig, utan fyrkantig och ungefär lika hög som bred, med ett kort runt fyrtorn nedstucket som ett ljus i en bakelse. Inte den obevekliga krigaren av vågor som jag trott, utan snarare lik en blundande krabba som krampaktigt höll sig fast i berget för att inte sköljas bort när vågorna svepte mot den. Frös den till och med?
Jag insåg aningen förvånat att vi var perfekta för varandra. Den skulle aldrig få mig att känna mig otillräcklig eller liten.Jag fann en själsfrände och inte en räddare. Vi skulle få rädda varandra. Den kunde ge mig en yttre form för min själ medan jag kunde ge den värme och liv. Jag var hemma så fort jag stigit in. Vinden slutade storma i min själ och jag kunde känna ett lugn jag aldrig känt förut i mitt liv. Jag gick ut igen och kände kulingen virvla mitt håriga huvud och min håriga själ, och sen in igen för att känna lugnet som infann sig när jag stängde dörren. Det var så svårt att tro på att jag var tvungen att upprepa proceduren flera gånger.
Jag steg in i ett ganska stort sparsamt möblerat rum med några enstaka små fönster upphängda här och där. Det kändes direkt att fyren tyckte mycket om de få egendomarna den ägde, och att jag skulle få bruka dem med varsamhet. Kaminen som stått väntande och längtande vid ena väggen så länge den kunde minnas suckade när jag fyllde den med ved och grät en tår när jag tände fyr. Den hade glömt vart röken skulle ut och fyrvaktarrumet fylldes snabbt med rök, men efter en stund så fann den sig och puffade ut röken på rätt håll. Jag kunde känna en rysning genom fyrtornet när värmen från kaminen nådde väggarna.
Det fanns en fyrvaktarbostad en bit från fyrtornet men jag hade inte kommit så här långt ifrån fastlandslivet för att bo i hus. Utanför huset stod en flaggstång med en vimpel så urblekt och fransig att det inte längre gick att se till vilket land den tillhörde. Flaggor används för att markera markens, tings och människors tillhörighet. Så jag fällde flaggstången och gjorde ved av den. Ön kände sig fri som om jag kapat en tross till en båt. Fyrvaktarhuset skulle räcka till kaminföda ett långt tag framöver, när det var ont om drivved.
När det blev mörkt lade jag ut madrassen framför kaminen och somnade nöjd medan fyren dåsade lycklig av värmen och sällskapet.
Martin Lundholm 