2019 känns som året då jag landade; på fötterna, med blicken framåt. Efter ett halvt sekel på den här planeten, så känns det som att jag inte längre jagar en dröm om livet, utan kan bygga på det. Lite saktfärdigt kan man tycka, men nu är jag där iaf, mitt i livet. Jag har snart betalat av det ekonomiska förskott vi tog från livet innan vi skilde oss. Det tog 8-9 år av arbete att betala tillbaka, varav några år utan semester men jag är stolt över mig själv att jag fixade det. Jag antar att jag är lyckligt lottad som hade möjligheten, såklart, men jag har heller aldrig riktigt haft alternativet inte fixa det (och jag är tacksam som har fått vara frisk nog).
Nu börjar liv 3.0 efter årskrönet som jag inte kan se förbi händelsehorisonten, men det ska bli ett liv jag bygger upp så jag känner mig trygg med det och hjärtat ska vara med och bestämma lika mkt som hjärnan. Jag har ingen bucket-list, men i min önskelista för 2020 så finns vardag med min älskade och att stötta mina barn och speciellt min yngsta att bli den hon önskar bli. Å för mig själv önskar jag en sväng till stugan i Kittelfjäll såklart, och att jag kan hålla mig frisk. Annars vet jag inte så noga. Kunde vara trevligt med långresa nånstans, men egentligen inget jag suktar efter mer än en skog med vitsippor eller en gentiana på en fjällsluttning. Men såklart ska man hålla sig öppen för nya upplevelser.
För planeten önskar jag mer feministiskt upprättelse och mer historiakunskaper, och en ekokapitalistisk utveckling. Väldigt PK 🙂
Martin Lundholm 