En sån här helg kan kanske inte passera utan att existensiella tankar faller över en som en hög lössnö. Jag slumpade in på en några år gammal cyber-plats i fredags kväll som en ung, kreativ människa knåpat ihop men som valde att ända sitt liv. Ingen jag kände så jag sörjer henne inte personligen, men de tankar hon lämnat kvar innehåller så mycket kreativiet, skaparglädje och livsvilja fastän de beskriver motsatsen. Det är knepigt. På lördag morgon läste jag igen det hon skrivit på cyberplatsen från början till slut, lyssnade på utvalda spellistor och sjönk ner i hennes livstvivel och funderade över hennes dödsval. Ibland känns ju livet mest som en förströelse i väntan på döden, som ett tungt träsktrampande där ljuspunkterna alltid är för korta och snart får rättelser i lika delar bakslag. Och detta trots att vi lever i ett av världens bästa länder på vintergatans kanske bästa planet.
Jag kanske frågade mig om den här unga kvinnan ändå gjorde ett klokt val, om hon var clairvoyant och kunde se framåt hur hennes liv (gissningsvis) skulle gestalta sig. Hur mycket lidande och tråkiga stunder skulle man spara sig ifall man vart död? Hade hon gjort en kalkyl på livets plus och minus, och fattat en beslut utifrån sin slutsats och prognos? Min egna förhoppning är att hon kanske bara skulle pröva sig själv lite, men halkade och det gick felare än hon önskade. Eller så var det hon upplevt för hopplöst att leva med.
Hursom, så ställde jag mig frågan igår, som jag numera gör någon gång om året, om jag verkligen lever eller bara sysselsätter mig i väntan på döden. Och hur vet man vilket man gör?
Idag kände jag mig väl som vanligt igen. Det var sopor som behövde gå ut, en dammsugare som behövde rengöras (!), en säng som behövde rena lakan, törstande växter, en dotter som behövde köras bort, en kropp som behövde tränas och en hjärna som behövde tömmas på tankedamm. Plus en köksblandare som hade behövts kopplas in, ety den gamla numera levererar en sorgligt skral varmvattenstråle som gör att en får vänta 5 minuter innan man kan tvätta sin tass eller diska ett glas (outhärdligt irriterande). En helt vanlig, gråtråkig söndag alltså, som vore en dröm-lyx för de flesta människor på den här planeten (vilket i sig är så otroligt deprimerande). Och imorgon börjar en ny vecka som jag hoppas innehåller tid med min älskade, intressant jobbtänk, koordinationdanssövningar, nya bekantskaper och gärna bra sömn. Allt i en mix av förutsägbarhet och slump. Jag behöver egentligen inte tänka så mycket utan bara följa med strömmen av behov; även mina egna.
Det som jag är helt säker på i mitt liv, är att jag är väldigt glad för alla fantastiska, underbara personer jag mött, lärt känna och gjort. Det är ni som gör mitt liv värt att leva. Och såklart finns en massa annat. Som vårt fantastiskt vackra universum och vår fina planet med massor av färger, vatten, berg och ett myller av liv. Och såklart inte minst katter, och hundar. Musik är väldigt bra också fastän den inte går att beskriva, utan bara att uppleva. Precis som kärlek, som finns i så många olika former.
Men nu är det snart dags att säga gonatt till denna dödens helg och göra sig redo för ännu en vanlig måndag. Den kan ju bli riktigt bra 🙂
Kram
Martin Lundholm 