Jag vet att vi undviker varandra, vardagen och jag, så gott vi kan med hövlig respekt. Jag fruktar vardagen mer än det mesta, skulle jag tro. Varför skulle man annars föredra att titta på Stranger Things, Bird Box eller vadsomhelst av von Trier än att se 3 minuter på Bingolotto? Eller vilja läsa böcker om den grymma verkligheten för hundra eller tvåhundra år sedan? Eller göra vad som helst som kostar på fysiskt eller psykiskt?
Men jag kan förstå värdet i att vilja ha återleva samma vecka, efter vecka om den är hyfsat bra och jag kan känna en viss nyfikenhet på den oändliga nivå av buddishm som man måtte besitta som återlever vecka efter vecka, år efter år med litet avbrott för semesterveckorna som man gärna återupplever (som jag i Kittelfjäll kanske; ett tryggt äventyr).
Det känns inte som att jag och vardagen har levt ihop sen högstadiet dock, och det finns få saker som skrämmer mig mer än att hamna framför Go’kväll eller Fråga Doktorn, och fundera på om jag skulle kunna fastna i det ”träsket”. Med all respekt för dem som gillar det och är nöjd med det!
Vardag verkar så grått, formlöst, intrutat, förutsägbart, planlöst, liknöjt och tryggt. Lika spännande som ett glas ljummen mjölk. Fast jag gillar ju ”tryggt”, men trygg kan man vara utan vardagen. Jag tycker inte särskilt mycket om att bli rädd på riktigt, och jag är ganska nöjd med att vara t.ex. lagom höjdrädd; det verkar förnuftigt.
Samtidigt jobbar jag med mig själv för att våga ta del av vardagen. Den kanske inte sväljer mig hel, utan det skulle gå bra att ha vardag några dagar i veckan. Jag tycker det verkar avvundsvärt att kunna bara koppla av med att göra samma eller inget, och jag övar på det ibland. Iaf i november.
Martin Lundholm 