Fåfäng

Hittade ett litet klotter jag gjorde för 3½ år sedan, innan jag hittade (eller, det var väl hon som hittade mig iofs) den jag vill ro livet med så länge jag lever. Nu har vi upplevt vår tredje sommar ihop och det är otroligt hur fint, självklart och enkelt vi passar ihop i alla sammanhang och på alla platser. Och hur befriande det är att inte ha något dolt rum i mig som tvivlar och tvekar. Jag är så glad att jag följde mitt fåfänga hjärta, fast jag vet också att vi lika gärna aldrig kunde ha mötts.

Ibland undrar om jag är fåfäng som letar som jag gör?
Jag vill att det ska kännas som att hitta en borttappad favoritvante
Eller som att hitta en nalle från barndomen som jag glömt hur den ser ut
Eller att vara den nallen för den andra
Jag söker bland mängder av personer som passerar mig förbi
Försöker få en skymt av något som bara mitt hjärta känner igen
Ibland stannar jag någon för att prata
Och någon enstaka gång vill jag prova vanten
Eller krama nallen
För att se om våra hjärtan känner igen varandra
Och hör varandra.
Och vill vara med varandra
Och kan dela de enklaste av stunder utan att dölja några rum
Det händer att våra hjärtan gör det
Bara inte allt på samma gång
Eller inte hos båda två
Ännu
Och så länge jag inte hittat allt det jag söker i en och samma person
Så hittar jag ibland personer som är lika värdefulla för mig som en bortglömd nalle
Och många fina generösa personligheter
Då är det väl inte så illa, att inte hitta den rätta?
Men svårt att känna ro i att inte hitta den man vill ro livets båt med
Och dela grådagerdagar och solblå himmelhav med
För var dag så blir jag lite tröttare
Lite sorgsnare
Men jag tror
För jag kan inte sluta tro