Det visade sig att strålbehandlingen inte alls skulle börja efter att jag börjat hormonbehandlingen mot testosteron, utan typ samtidigt. För att hjälpa strålroboten med siktet så fick jag först tre guldkorn inplacerade i prostatan. Det var det minst sköna med behandlingen så här långt. Trots lokalbedövning så gjorde det hyfsat ont att få en tjock nål upp i mumindalen (mellan dalen och hänget liksom), och hagelskuren i prostatan kändes förvånansvärt bra. Men övergreppet var över på bara nån kvart och jag hade en bra bitring att tugga på. Inga problem efteråt som vid biopsin, så jämfört med en månads sjukskrivning som hade behövts efter en operation så var det inget att gnälla över.
Det kostade mäktiga 2200 kronor att bli av med testosteronet, och min sambo blev kastreringsbödel. Alltså bara kemiskt kastrerad med en spruta i ena sätesmuskeln, och effekten ska försvinna efter ett halvår. Att bli av med testosteronet känns kanske men är diffust. Om man inte har någon lust så saknar man inte att inte ha den. En biverkning ska vara att man kan bli deppad, men hur känner man skillnad i februari mot hur det ändå ska kännas i mörkret och kylan?
Jag borde ha fått min sjätte stråldos idag men roboten var trasig förra onsdagen (jag hoppas ingen stackare blev kokt inifrån pga nån mjukvarubugg), så nu är det två doser kvar. Har inte känt så mycket innan efter behandlingarna men från inatt vet jag vad biverkningen ”trängningar” faktiskt innebär. Fasiken vad det tränger! Har sprungit varje timme på toa sen igår kväll men väl där tar det minst fem minuter med en ynklig stråle att få ut nån deciliter (som blåsan absolut ville blir av med omedelbums). Som en riktig prostatagubbe…suck.
Hoppade t.o.m. av lindy-hoppandet idag för jag pallar inte, så jag lindy-hoppar lite hemma istället. Är aningens orolig för hur illa trängningarna kan bli; det är två tillfällen kvar. Ett i övermorgon fredag, och ett sista på måndag. Man vill ju inte ha en blåsa som inte går att tömma och som till sist exploderar, men min sambo säger att det inte är möjligt. Fast det känns som att det är möjligt.
Martin Lundholm 