Hem genom Norge

Jag hade studerat kartan ett tag och det slog mig att man nog kunde ta vägen hem genom Norge istället. Det såg lika långt ut som i Sverige, men E6:an borde ju vara en stor väg. Och väl uppe på E6:an så är det raka vägen ända ner till Skåne. Ett genidrag som jag aldrig kommer att glömma…

Vägen till E6:an från Kittelfjäll var alldeles ny, men den upplevdes som väldigt smal då kanterna var höga och branta. Om man kommer utanför asfaltkanten är bilen snabbt ajöss! Så fort vi rullar in i Norge blev vägen dålig, och till och med usel på långa sträckor. Stora hål och tvättbrädor!

Vi plockar upp en sten från vattenfallet vid Unkervattnet till min morbror Gunnars grav.

När vi äntligen kom fram till E6:an så visade den sig vara som en mindre svensk landsväg. Det gick i 70 nästan hela tiden och det fanns massor med fartkameror! Och det var förstås proppat med husbilar och husvagnar som är ute och kör så långsamt de kan. Även på 90-vägarna går det snorlångsamt. Långa sträckor är bedövande vackra, men för oss spelar det liten roll när Smilla nästan får sittsår av de långa passen i bilen och jag fick nästan magsår. Mitt i natten så stannar vi vid en bemannad bensinstation där vi äter lite varm korv, och allihop leker en lång stund på en lekplats. Det är sommarvarmt och skönt och alla skrattar och busar. Det blev en magisk stund, mitt i det hemska, som jag aldrig kommer glömma.

Och jag har svårt att smälta att E6:an på många ställen går rakt över fjäll och mossar och skär som en fult sår genom landskapet. Man skäms lite där man kör.

Men vad Norge gör med alla sina oljebiljardrar är mig en gåta. Inte ens asfalt kan de lägga. Och på flera ställen sitter folk mitt i natten i betalstationer före nån tunnel och tar betalt några kronor. Ofattbart. Flera broar längs E6:an är enfiliga, precis som mängder av de små tunnlar som går fram och tillbaka under järnvägen. Det blev många spännande chicke-race mot lastbilar och långtradare. Fast störst-går-först gäller förstås här också. Vid flera av broarna så har asfalten sjunkit lite vid brokanten, och det blir en vass kant som nästan slår hål på däcken och väcker alla som eventuellt låg och slumrade.

Det kommer ta väldigt lång tid innan jag ”genar” genom Norge igen!

Vallentjålte

Molly och jag knatade upp på Vallentjålte. Det är så vackert att det gör ont där uppe! När jag är död kommer detta vara en av mina favoritplatser att hänga på. Jag kunde inte motstå frestelsen att lägga mig på den stora sejtesstenen på toppen och blunda en stund. En fantastisk känsla!

Jag tog med för lite att äta (igen) för det tog ganska många timmar att gå fram och tillbaka. Men Molly som knappt har vandrat alls är jätteduktig och klagar inget. Inte ens på myggen som blev ganska ettriga i skogen.

Hagelskur på toppen

Jag får lite lappsjuka och Molly hänger med mig upp på Kittelfjällstoppen. I början är vädret jättefint och vi har ganska lite kläder med oss, men när vi är uppe på kammen ser vi lustiga vita gardiner som drar fram långt borta. Jag har aldrig sett något liknande och vet faktiskt inte vad det är.

Men plötsligt blir vi fällda till marken av häftiga stormvindar och en kraftig hagelskur. Usch, jag får en bild av att Molly blåser iväg över kanten! Men Molly hade sett en liten skyddande skreva där vi gömde oss tills det är över. Hon är en tuff tjej!

Det regnar hela vägen ner och vi blir dyngvåta, men är nöjda med lite äventyr iallafall.

Sof(f)tar

Vi har inga planer utan softar mest bara i stugan. Mia har köpt lite garn på Tallen i Vilhelmina på vägen upp och börjar sticka en tröja till Smilla.

Vi duschar i Grönfjäll och handlar på Sista utposten. Nån måltid äter vi på Granen. Jag provar deras Lappskojs (eller vad det var) och det var sista gången. Huvva! Mosad potatis med mosat kött som inte smakar nåt. De andra håller sig mest till Kebabtallriken med vitlökssåsen. Mia provar en röding.

Mot Kittelfjäll

Vi hade en dryg vecka kvar av semestern och Mia vill inte gärna ha semester hemma så vi drog mot Kittelfjäll. Pengarna var egentligen slut, men jag har beslutat att packa in oss i vår glassturkosa Nissan Primera. Det blir fullt och trångt, men den drar en halv liter mindre bensin per mil jämfört med Chryslern. Och det gör skillnad när vi ska åka nästan 400 mil. 400 mil * 12 kr/l * (1.3 – 0.8) l/mil = 2400 kronor.

Smilla på pizzahak i Gränna

Molly väntar på sunkpizza

Tyvärr får Mia en kraftig förkylning samtidigt som vi åker, och mår dåligt hela vägen upp. Inte blir det bättre av de sunkiga pizzorna vi äter i Gränna. Vi tog inlandsvägen upp och åt frukost i Östersund på McDonkey som vi gjort tidigare gånger. Det är en seg väg att köra och jag bestämmer att jag måste prova andra vägar.

High Chaparral

Sista dagen på semestern med husbilen spenderade vi på High Chaparral. Det var första gången vi var innanför grindarna, och vi har hört väldigt mycket lovord om stället. Mia har kollegor som bor här flera dagar varje år.

Men jag och Mia blev otroligt besvikna. Det fanns egentligen ingenting att titta på eller göra! Vi fattade ingenting! Efter en timma var vi mer än nöjda men vi stannade en stund till för barnens skull (och för att det var ganska dyrt att gå in). Roligast hade Smilla, och man ska nog ha sinne som en femåring för att uppskatta detta ställe. Jag kommer aldrig besöka det igen och kommer avråda alla från att åka dit. Spola ner pengarna i toaletten istället! Det är roligare! Fast några snygga bilder blev det väl.