maj | 2013 | Martin Lundholm

Egocentrerad flumkonversation som min själ ville publicera av egoistiska skäl.

inzi har delat med sig av I fucking love sciences foto.

ML Tycker sånt där är lite obehagligt för den visar hur mycket större mitt ego är än jag. Först är vintergatan en av 100 miljarder galaxer, och inte särskilt stor i jämförelse. Sen är vår sol en av miljarder stjärnor i vår galax men ganska liten fjompstjärna i jämförelse med många andra. Jorden syns knappt, som synes, om man jämför med solen. Jag finns tekniskt sett knappt om man jämför med jorden. Men mitt ego. Det är stort. Jag (& du & barnen) är just nu viktigast (för mig) i universum enligt mig själv. Undrar hur stor del av hjärnan som ständigt arbetar med att upprätthålla den illusionen? Förmodligen är större delen av mitt medvetande bara en illusionsprojektor. Men, men om det är det den är till för så gör den ett bra jobb.
inzi Tur att stjärnor inte visar speciellt många tecken på tankeverksamhet.. Förresten, menar du att du och ditt ego har samma förhållanden som de här? Min hjärna gör för övrigt är rätt kasst jobb
ML Jo. Mitt ego lider säkert av storhetsvansinne om jag tittar objektivt på det (vilket i sig är omöjligt eftersom jag är mitt ego). Men jag tror inte jag är ensam. Mina ambitioner för mitt ego är nog ändå ganska blygsamma jämfört med många andras.
inzi överjaget och jaget brukar inte tala klarspråk med varandra
ML peruspanska vs götesvenska?
inzi och ett brusande filter emellan
inzi alla människor behöver lida av en & annan form av storhetsvansinne för att överleva. men vi känns inte vid det speciellt ofta..
ML mjo säkert så. när den första medvetenhetsneuronen i hjärnan blev till så behövdes det nog en storhetsvansinnesneuron för att hålla liv i skapelsen.
inzi överjaget skyddas av svaga, oanvändbara synapser mellan det och jaget. ibland av okänd anledning får de kanske kontakt ändå och det kan vi kalla overklighetskänslor. där satt den! jag utnämner mig själv till årets pseudotänkare

Det finns alldeles för många floskler i världen och här är en till:

det är bättre att leva medan man dör
än att dö medan man lever

Fånigt självklar och helt onödig, men inte så lätt att leva efter. Vet inte riktigt varför man kommer på sånt där. Lite obehagligt eftersom jag föraktar floskler. Säkert har jag inte kommit på den först eller helt själv. Om det ens är något som kan kallas påkommet. Och inte heller vet jag om det är fel att dö en smula då och då (själsligen) medan man lever för att kunna återuppstå som något annat eller åtminstone lite förändrad. Fast man borde kanske byta namn efter sådana händelser? Hmmm, måste grunna på vad jag skulle kunna byta till… Hårfagre?